Fru talman! Det är som vanligt numera ett
omfattande betänkande som konstitutionsutskottet
har levererat till riksdagen, ett betänkande som
spänner över de mest skilda ämnesområden. Det är
lätt för mig att instämma i ordförandens tack till
kansliet för det energiska arbete som man har lagt
ned för att tillgodose utskottets ledamöters
önskemål i alla möjliga frågor. En del av frågorna
har rent kvantitativt varit mycket omfattande.
Det har för mig som har suttit med länge i
konstitutionsutskottet varit intressant att följa
utvecklingen genom åren. I början av 70-talet höll
konstitutionsutskottets granskningsverksamhet i
stort sett på att upphöra. Betänkandena var korta.
Debatten i kammaren tog någon timme. Det var få
ärenden som man tog upp som var kontroversiella.
Det var relativt sällsynt med reservationer.
Under 70-talet expanderade granskningen. Det
började med IB-affären och så småningom lades
det ena till det andra. Utskottets verksamhet har
sedan under åren bibehållits på den kvantitativt
omfångsrika nivån.
Det verkar som om den nya inriktning vars grund
alltså lades i början av 70-talet kommer att
fortsätta. Det har visat sig att det finns ett behov av
en granskning av det här slaget. I varje fall finns det
ett utrymme för den i vårt parlamentariska liv.
Annars kan man naturligtvis säga att denna
granskning egentligen är ett arv från ett
förparlamentariskt samhälle med en direkt
motsatsställning mellan regering och riksdag, där
det var viktigt för riksdagen, som inte var samlad
varje år, att se till att regeringen inte överträdde de
beslut som riksdagen hade fattat.
Trots att det nu finns många olika sätt att utkräva
ansvar av en regering -- vi har möjligheter till
misstroendeförklaring, vi har interpellations- och
frågeinstitutet och vi har de ständigt pågående
debatterna här i kammaren -- har det funnits
utrymme för konstitutionsutskottets granskning.
Den är ganska unik, även om det nu börjar finnas
länder som efterliknar oss. Vi hade för inte länge
sedan besök från Norge, där man nu infört något
liknande.
Som jag uppfattat det -- det tror jag är en grund för
att konstitutionsutskottet kan verka som det gör --
verkar utskottet, som jag brukar säga, i gränslandet
mellan politik och juridik. Utskottet skall granska
hur statsråden har sköttt sina ämbeten, men det
behöver inte vara misstankar om direkta
felaktigheter som leder till att ett
granskningsärende tas upp. Det kan finnas intresse
av att få frågor ytterligare belysta i detalj, sådana
frågor som har flaxat snabbt förbi i kammaren och
där det kan behövas en fördjupad insyn.
Det finns en politisk aspekt på granskningen. Det
är naturligtvis ingen tillfällighet att det regelmässigt
är från oppositionen som de flesta
granskningsanmälningar strömmar in. Jag ser inget
konstigt i det i och för sig. Det är oppositionens
uppgift att hålla tummen i ögat på en sittande
regering.
Vi kan konstatera att alla dessa anmälningar i de
flesta fall inte lett till några anmärkningar eller ens
till förslag om anmärkningar mot statsråd. Men det
är bra -- och däri instämmer jag med ordföranden --
att konstitutionsutskottet, när många rykten gått
och en upphetsad debatt har förts i tidningarna, kan
''rensa fram'' vad som verkligen har hänt och
därmed slå undan benen för misstankar och
insinuationer, som ju förekommer i
tidningsdebatterna i riklig mängd.
Det har varit en särskild stark ström av anmälningar
i år från socialdemokratisk sida. Man kan
konstatera en förändring över åren, nämligen att
ett stort antal anmälningar numera inte enbart
kommer från konstitutionsutskottets ledamöter
utan också från andra ledamöter av riksdagen. Det
var ganska ovanligt på 70-talet att någon utanför
KU anmälde något granskningsärende.
Man kan också konstatera att vissa frågor under
senare år har kommit att framstå som ''evergreens''.
De återkommer år efter år. Det gäller
flyktingpolitiken, vapenexporten -- för att ta ett par
av de mer påtgaliga exemplen. Det är naturligtvis
inte heller en tillfällighet. Det beror på att dessa
ärenden är känsliga. De är viktiga. Det är
naturligtvis -- t.ex. när det gäller vapenexporten --
vanskliga avgöranden som varje regering har att
fatta i de frågorna. För den skull är det naturligtvis
särskilt viktigt att det efterhand görs en ordentlig
genomlysning av hur regeringen har tillämpat den
lagstiftning som riksdagen har antagit.
En betydande del av betänkandet i år handlar om
konsekvensanalyser. Där lyfts fram, inte för första
gången men utförligare än tidigare, den besvärliga
fråga som det finns en tendens i alla politiska
församlingar att skjuta åt sidan, nämligen vilka de
långsiktiga effekterna blir av de beslut som
riksdagen, den parlamentariska församlingen,
fattar. Man kan säga rent allmänt att vi i våra dagar
lider av att framsyntheten inte har varit så stor
tidigare. Samtidigt är det naturligtvis en oerhört
vansklig uppgift att i varje större fråga mer
detaljerat och säkert ange vad som blir den
långsiktiga konsekvensen av ett visst handlande.
Men det är oerhört viktigt att ögonen ständigt hålls
öppna och att det görs allvarliga försök från
förslagsställarna och beslutsfattarna att bedöma
den långsiktiga effekten av vad som görs.
Vi kan konstatera i t.ex. den långdragna striden om
Öresundsbron att det aldrig hade behövt bli så som
det har blivit, om ärendet hade handlagts på ett
framsynt sätt, om de som en gång i tiden fattade
beslutet om Öresundsbron på förhand, innan
beslutet fattades, hade utrett de konsekvenser ett
brobygge skulle få. Jag tar detta som ett konkret
och mycket belysande exempel. Det är en alldeles
galen ordning att man först fattar ett beslut om en
sådan jätteanläggning och först därefter sätter
tänderna i de verkligt svåra problemen. Då får vi en
mycket märklig beslutssituation, dvs. att man
beslutar på ett bristfälligt underlag. Man är sedan
ändå tvungen att ta fram ett ordentligt
beslutsunderlag, samtidigt som man är bunden av
det tidigare beslutet.
Detta är ett besvärligt område, och det kommer att
krävas mycken energi och mycken framsynthet i
framtiden om man skall klara
konsekvensutredningar på ett vettigt sätt. Någon
fullständighet kan man naturligtivs aldrig kräva.
Rent allmänt skulle jag vilja säga att jag nästan tror
att konstitutionsutskottets granskningsverksamhet
håller på att nå sitt maximum. Jag tror inte att det
är så mycket mer som ett konstitutionsutskott, som
samtidigt skall vara ett ärendeberedande utskott,
klarar av i det normala riksdagsarbetet. Det är
viktigt för framtiden att man väljer att lägga energi
på sådana frågor som är viktiga och som kan ha
betydelse, inte bara för stunden utan också för hur
den politiska verksamheten särskilt på
regeringsnivå skall bedrivas framöver.
Det finns i betänkandet flera saker som för mig som
inte skall delta så mycket mer i debatten i dag är
intressant att ta upp till närmare belysning. Jag
tycker för min del att det är bra att vi är eniga på de
flesta punkter. I de flesta fall har anmälningarna
inte mynnat ut i någon anmärkning, det är
angeläget att understryka. I andra fall finns det en
mild kritik som vi har varit ense om. Det är också
viktigt att understryka att vi kan bli ense i
konstitutionsutskottet.
Sedan har socialdemokraterna, som jag ser det,
med ljus och lykta sökt efter stridsämnen, för det
är naturligtvis tacksamt för en opposition att kunna
lyfta fram någonting och blåsa upp det så mycket
som möjligt. De båda ärenden där
socialdemokraterna märkligt nog fått stöd av Ny
demokrati och Vänstern, och där vi har tvingats att
reservera oss, är mycket märkliga. Det gäller en
anmärkning mot försvarsministern om att han inte
förhindrade JAS-katastrofen. Det är en mycket
märklig anmärkning som socialdemokraterna och
de övriga vill rikta mot försvarsministern. Han hade
ingen kännedom om att uppvisningen skulle äga
rum. Även om han hade haft kännedom om det,
hade han inte kunnat ingripa. Det här är en sak som
gör sig naturligtvis i den allmänna debatten, men
det finns inte, som jag ser det, ett uns av underlag
för den anmärkning som majoriteten här riktar mot
försvarsministern.
Detsamma gäller bytet av chefskapet på
Finansinspektionen. Vi har gått igenom ärendet
mycket noga, och vi har funnit att Anders Sahlén
hade fått ett annat erbjudande som han
accepterade. Därefter blev det ett chefsbyte. Hade
Anders Sahlén inte accepterat erbjudandet, hade
det inte blivit något chefsbyte. Så enkel var den
saken.
Till yttermera visso är det ganska märkligt att
socialdemokraterna är så ängsliga för att regeringar
bryr sig om vilka generaldirektörer som är tillsatta
och hur de utför sitt arbete. Det var ju
socialdemokraterna som var pådrivande när den
nuvarande lagstiftningen infördes, som gav
regeringen större befogenheter än tidigare. I gamla
tider var ju chefstjänstemännen praktiskt taget
oavsättliga. Enligt gammal svensk tradition och
ämbetsmannatradition skulle de tjäna vilka regimer
som helst och följa lagen. Man skulle inte ingripa
mot dem på politisk väg. Om en chefstjänsteman i
något ämbetsverk gjorde fel eller om en politiker
ansåg att han hade gjort fel, skulle lagstiftningen
ändras. Också här finner socialdemokraterna
anledning till anmärkning mot ansvarigt statsråd,
vilket är svårt att förstå. Jag vill yrka bifall till
reservationerna 5 och 6.
En annan fråga som har kommit att överskugga
hela KU-granskningen är ett gräl som har
uppkommit mellan KU:s ordförande å ena sidan
och statsministern och statsrådet Dinkelspiel å
andra sidan. För min del har jag aldrig riktigt
begripit detta gräl, men jag förstår ju att det är
viktigt, eftersom ordföranden tar till sådana
indignerade brösttoner. Detta har inte varit något
ärende hos KU, men det har tydligen blivit det nu
genom den anmälan som vi fick höra om i dag. Jag
har i stort sett ställt mig vid sidan av den
diskussionen. Det är en debatt som kontrahenterna
borde föra inför öppen ridå i pressen och gärna i
TV. I botten ligger en del insinuationer som
förekom i Aftonbladet om att regeringsledamöter
kunde ha skott sig på att Volvoaffären upplöstes.
Det är naturligtvis inte bra att komma med sådana
insinuationer. Vi har sett på ärendet i sak, och då
visade det sig att det inte finns någon anmärkning
att rikta emot regeringen. Sedan har debatten
kommit att handla om vem som har sagt vad och
var. Enligt mitt sätt att se är inte detta bra för
konstitutionsutskottets anseende. Det för ner
själva granskningsidéen på en rätt låg nivå. Det
beklagar jag.
Med undantag av reservationerna 5 och 6 yrkar jag
att utskottets anmälan godkänns.