Fru talman! Låt mig först ta tillfället att tacka tredje
vice talman Bertil Fiskesjö, som nu av allt att döma
för sista gången framträder i en granskningsdebatt.
Jag vill tacka för de många år och det arbete som
han har lagt ner som en av den svenska
konstitutionens fäder och väktare. Det är
bestående insatser som Bertil Fiskesjö har gjort i
detta sammanhang.
Jag vill också tacka kanslichefen Magnus Isberg och
hans medarbetare i KU-kansliet som har haft och
för närvarande har en tung börda att dras med. Vi
har ju inte kommit ut ur det hela ännu, men jag
hoppas att så småningom sommaren i all sin fägring
skall kunna göra det möjligt för all vår
kanslipersonal att få det litet lättare än vad de har
haft det under senare tid.
När det sedan gäller själva granskningen vill jag
först ta upp några principiella problem beträffande
KU:s granskningsförfarande. Låt mig inleda detta
med att citera vad professor Nils Andrén, min en
gång vördade lärofader, säger i Samhälle och
Riksdag, del II, som kom ut 1966:
''Dechargedebatten har blivit kritiskt bedömd, som
akademisk, långtråkig och utan koncentration på
väsentliga frågor. Ett sådant generellt omdöme
säger åtskilligt om dechargebehandlingens politiska
betydelse. Större vikt än ett sådant värdeomdöme
får en analys av debattens faktiska struktur. Vilken
betydelse visar regeringen genom sitt deltagande
att den tillmäter debatten? Och vilken vikt tillmäter
riksdagen själv uppgörelsen över
dechargememorialet? Delvis återspeglas detta av i
vilken utsträckning debatten är en uppgörelse
mellan regeringen som svarande och riksdagen som
kärande och i vilken grad den är något mera än en
uppvisning inför halvtomma kammarbänkar av de
argument som tidigare luftats i
konstitutionsutskottet.''
Kritiken står sig uppenbarligen alltjämt.
Dechargen eller granskningen finns alltjämt kvar,
men vi har knappast mäktat med att föra över något
särdeles nytt till den nya författningen.
Svagheterna torde framför allt vara att hänföra till
partipolitiseringen. Anmärkningsförfarandets
politisering började emellertid redan under
ståndsriksdagens tid. Kritik uppfattades snart nog
som en politisk prickning. Successivt mottogs en
utskottsanmärkning med allt mindre respekt, eller
som det uttrycktes i ett drastiskt uttalande från
1930-talet: KU:s granskning hade förlorat i tyngd
på grund av att ''antalet tvivelaktigt eller illa
grundade anmärkningar är alldeles för stort för att
rimligen kunna ursäktas med den mänskliga
ofullkomlighet, som även vidlåder
konstitutionsutskottet''.
Olika förslag har under tidernas lopp framlagts för
att effektivisera och avpolitisera granskningen. Nils
Andrén framhöll att granskningens stora dilemma
låg i svårigheten att ''hålla isär den politiska
funktionen och den i princip opolitiska uppgiften
att undersöka och redovisa allmän praxis vid
handläggningen av regeringsärendena''.
Det fanns anledning till en allmän skepsis mot
riksdagspolitiker som granskare, och om sedan
granskningsarbetet förelades riksdagen måste det
vara svårt att undvika partipolitiska synpunkter och
taktiska överväganden. Nils Andréns förslag till en
avdramatiserad och samtidigt effektiviserad
kontroll var att granskningen skulle utföras av en
''konstitutionsutskottets ombudsman'', en hög och
oväldig ämbetsman. Han skulle på riksdagens
uppdrag och på utskottets vägnar granska
administrativ praxis i kanslihuset. Granskningen
skulle sedan publiceras på samma sätt som JO:s
berättelse.
I viss mån skulle man kanske kunna säga att stora
delar av granskningen av administrativ praxis har
kommit att avpolitiseras. Därom vittnar bl.a. de tio
första kapitlen i granskningsbetänkandet. I övrigt
är det dock samma gamla visa som vanligt, dvs. att
oppositionen i olika sammanhang tar chansen att
framföra en mycket vagt grundad kritik mot
regeringen i olika sammanhang. Partipolitiseringen
avgör i de kritiska fallen åt vilket håll vågskålen
skall tippa.
Frågan är om det inte borde ske en omprövning av
hela KU:s granskningsverksamhet. Går det att nå
fram till samförstånd om en ny tingens ordning?
Skulle kritik kunna framföras utan att den
omedelbart tvingar fram partipolitiska
ställningstaganden? Skulle med andra ord kritiken
kunna avpolitiseras, samtidigt som praxis
vidareutvecklas att närmare undersöka olika
områden av regeringens fögderi från främst
administrativa utgångspunkter? Går det över
huvud taget att undvika just partipolitiseringen?
Om inte, kan man ställa frågan vilken nytta det är
med KU:s granskning i det här hänseendet.
Det fanns en ganska stark förhoppning vid
inledningen av den nu snart tilländalupna
mandatperioden, att något nytt skulle kunna ske
inom KU. Före valet 1991 hade det deklarerats från
den dåvarande oppositionens sida att KU:s
ordförande borde tas från oppositionen, samtidigt
som det uttrycktes förhoppningen att man därvid
skulle kunna få en ordförande som var så oväldig
och litet partipolitisk som möjligt. Man ville med
andra ord ha ett KU som levde upp till de bästa av
många omöjliga förutsättningar, nämligen oväld
och minimering av partipolitiseringen. Vem kunde
bättre än en tidigare talman i riksdagen infria dessa
förhoppningar?
Till en början syntes också klara ambitioner att
infria de förhoppningar som hade ställts ut. Men
tyvärr visade det sig omsider att förhoppningarna
var för uppskruvade. Från oppositionens sida och
synnerligen, tyvärr, från ordförandens, igångsattes
en häxjakt mot de statsråd som hade en personlig
förmögenhet. Det antyddes att det inte skulle vara
förenligt med utövandet av vissa statsrådsämbeten
att ha en personlig förmögenhet, en kritik som
senare har framförts på nytt och som uppenbarligen
är det drivande motivet för uppläggningen av
mycket av kritiken i konstitutionsutskottet. Med all
rätt har det mot denna kritik anförts att just den
som framgångsrikt har förvaltat ett eget fögderi på
ett bra sätt bör ha goda förutsättningar för att också
kunna ta hand om det allmännas affärer.
Vad gäller granskningsbetänkandet finns det, som
regeringens företrädare ser det, ingen anledning att
reagera mot regeringens handläggning av
asylärenden, inte heller mot utseendet av en
biståndskontorschef eller mot statsministerns
uttalande om Baltikum. Avslag yrkas följaktligen
på reservationerna 1, 2, 3, 4, 7 och 8. Bifall yrkas
däremot till reservationerna 5 och 6.
I kritiken mot KU:s granskning har det anförts att
partipolitiseringen ofta har tagit udden av kritiken
och att KU:s kritik därigenom har blivit tandlös.
Det finns anledning att beklaga att inte utskottet
har kunnat samla sig till en konstitutionell
plattform vid årets granskning.
Vid årets granskning vill den socialdemokratiska
oppositionen rikta kritik mot två statsråd,
statsråden Lundgren och Björck. I bägge fallen har
man en ytterst lös grund att stå på -- jag skulle inte
vilja kalla det för någon grund över huvud taget.
Det är naturligtvis groteskt och löjeväckande att
man vill göra statsrådet Björck ansvarig för JAS-
olyckan. Jag har betydligt större tilltro till Anders
Björck som försvarsminister än som flygmekaniker.
Jag skulle inte våga flyga med ett plan vars
luftvärdighet har granskats av Anders Björck.
När det gäller statsrådet Lundgren kan man lugnt
konstatera att hans agerande när det gällde
Finansinspektionens förre chef, Anders Sahlén, har
varit helt och hållet i linje med vad som ställts upp
som konstitutionella förutsättningar i Sverige.
Det finns alltså ingen som helst grund för att rikta
kritik mot de båda statsråden. Det är också
betecknande att det var en ren sinkadus som gjorde
att detta nu förs fram som en sorts
majoritetsförslag. Någon majoritet för de här
anmärkningarna har över huvud taget inte funnits i
utskottet. Ordförandens utslagsröst kom in i bilden
sedan Ny demokrati hade lagt ned sin röst och
väntade med att ta ställning till dess att frågan kom
upp i riksdagen.
I ärenden som inte direkt visas upp för riksdagen,
men som kanske ändå har spelat en större roll än
vad som redovisas, finns det -- som vi har hört här
i debatten -- anledning till betydande
meningsmotsättningar.
Sålunda har konstitutionsutskottets ordförande i en
tidningsintervju insinuerat att
utrikeshandelsministern skulle ha haft vetskap om
att Volvo--Renault-affären skulle spricka -- en sorts
insideraffär som i vart fall skulle ha gynnat
statsrådet indirekt. Påståendet har med skärpa
tillbakavisats av statsrådet, och KU:s ordförande
har inte kunnat bevisa påståendet.
Statsministern har likaledes alldeles exempellöst, i
form av ett särskilt brev till konstitutionsutskottet,
tvingats konstatera att konstitutionsutskottets
ordförande inte har haft något som helst belägg för
sitt påstående att statsministern, via Pehr G
Gyllenhammar, skulle ha haft vetskap om att
Volvo--Renault-affären skulle spricka tio dagar
innan så skedde. Thage G Peterson har upphöjt sig
själv till någon sorts korpral i ljusets riddarvakt.
Han framstår nu i all sin härlighet i tidningsartiklar
och i riksdagens talarstol och tillbakavisar då vad
han anser vara lömska angrepp på hans person och
gärning. Han är frisk på att betygsätta i svart och
vitt -- någonting däremellan ges icke.
Det är emellertid inte acceptabelt att
konstitutionsutskottet inte får klara ut vad som är
rätt och vad som är osant. Statsministerns ord står
mot konstitutionsutskottets ordförandes ord. Pehr
G. Gyllenhammar kan verifiera eller dementera
detta. Detta är en trovärdighetskris för
konstitutionsutskottet, för riksdagen och för
regeringen. Därför har jag krävt att Gyllenhammar
snarast möjligt skall inbjudas till
konstitutionsutskottet för att en gång för alla klara
ut vad som är sant och osant. Det är han som har
åberopats som källa av konstitutionsutskottets
ordförande. Det är han som kan klara ut vad som
är riktigt i det här sammanhanget. Jag beklagar att
min begäran i går i konstitutionsutskottet
tillbakavisades av utskottet med ordförandens
utslagsröst. Ny demokratis representant avstod
från att yttra sig i frågan.
Det kan inte heller accepteras att
konstitutionsutskottet, likaledes genom
ordförandens utslagsröst och Ny demokratis
nedlagda röst, har avstått från att omedelbart
utreda den tidigare socialdemokratiska regeringens
sätt att hantera olika konsultuppdrag till ARE-
bolagen och andra i samband med utredningen av
den nuvarande regeringens konsultuppdrag. Den
jämförelsen hade behövts för att
konstitutionsutskottet skulle kunna göra en rättvis
bedömning.
Fru talman! I alltför stor utsträckning har vi under
de senaste veckorna kunnat bevittna hur
partipolitiseringen har tagit överhanden när det
gäller konstitutionsutskottets granskning. Detta är
att beklaga. Samtidigt borde det hela leda till
eftertanke. Det är måhända dags att försöka
åstadkomma vad man hittills inte har lyckats med,
nämligen nya och effektiva former för KU:s
granskningsarbete.
I detta anförande instämde Ola Karlsson, My
Persson, Inger René, Stig Bertilsson, Jan-Olof
Franzén, Henrik S Järrel och Björn von der Esch
(samtliga m).