Herr talman! Jag tror att få frågor som vi diskuterar
i denna kammare är så betjänta av en saklig,
nyanserad diskussion som just flyktingpolitiken.
Utgångspunkten för diskussionen måste vara
insikten att asylpolitik i grunden är restriktiv. Alla
får inte stanna, och några signaler som gör att ingen
kommer hit i onödan finns inte.
En självklar utgångspunkt måste vara att alla som
söker skydd i Sverige får sin sak prövad, likaså att
avvisningsbeslutet verkställs när det har vunnit laga
kraft.
Det är säkert ingen överdrift att påstå att det
departement som har att handha dessa frågor har
en av regeringens mest utsatta positioner.
Flyktingpolitiken tar en mycket stor plats i
massmedierna, och vi politiker möts av frågor och
påståenden på det här området på snart sagt varje
sammankomst som vi är närvarande vid, tror jag.
För precis ett år sedan, den 25 maj 1993, stod vi här
och diskuterade flyktingpolitik. Att ärendet
kommer upp i år igen är inte förvånande, mot
bakgrund av vad jag sade tidigare. I år är det alltså
tre ärenden på agendan: praxis i fråga om
peruanska medborgare, avvisning av asylsökande
från Kosovo och regeringens beslut att medge
uppehållstillstånd för asylsökande från Bosnien.
Också förra året granskade KU regeringens
agerande i frågan om praxis vad gäller peruanska
medborgare. Granskningen föranledde inte något
yttrande eller någon som helst kritik.
Bengt Hurtig har i sin anmälan tagit upp beslutet
från den 8 juli 1992 om 19 ärenden rörande
asylsökande peruanska medborgare. Vid
granskningen förra året föranledde detta alltså
inget uttalande.
Hans Göran Francks anmälan är mer allmän, såväl
i tid som i omfattning. Den handlar om att man bör
granska om statsrådet har iakttagit gällande
rättsregler och konventioner, så att ingen utsatts för
tortyr efter avvisning.
Det är naturligtvis dess värre riktigt att mänskliga
rättigheter kränks i Peru. På goda grunder tvingas
man konstatera att Peru är vad man skulle kunna
kalla för ett våldssamhälle.
Bengt Hurtig tog upp pass- och dokumentlöshet,
eller snarare att det motsatta gäller för peruanska
medborgare. UNHCR har också kritiserat Sverige
för att i bedömningar av asylansökningar har tagit
med om den asylsökande på legalt sätt har kunnat
lämna landet. Självfallet är inte legal utvandring
med ett pass det enda skälet för avvisning från
Sverige, vilket också Birgit Friggebo framhöll vid
utskottets utfrågning av henne. Det är endast en
mycket liten pusselbit i den stora bedömningen.
UNHCR granskade också i oktober 1992 de flesta
akterna i de ärenden som prövades av regeringen.
UNHCR sade att man skulle höra av sig om man
hade invändningar mot regeringens bedömningar,
men man återkom aldrig. Det måste betyda att man
inga invändningar hade.
Att värdera situationen i ett land är en grannlaga
uppgift. Det fick om inte annat vi i KU klart för oss
när vi besökte Chile i september 1992. I våra
handlingar finns en redogörelse för erfarenheter
som advokat Christian Åhlund gjort under ett
besök den 3--7 maj 1993. Naturligtvis kan dessa
redovisningar utgöra underlag för regeringens,
Invandrarverkets och Utlänningsnämndens beslut.
Det ligger i sakens natur att inte ens den svenska
ambassaden kan redovisa de källor man använder
som underlag för sina bedömningar på liknande
sätt.
Regeringen använder dessutom andra rapporter
som grund för sitt ställningstagande, t.ex. rapporter
från Americas Watch, Amnesty och US State
Department. Alla rapporter sammanvägs.
Peru är ett våldssamhälle. Men regeringens
bedömning utgår ifrån om det i det enskilda fallet
finns risk för omänsklig behandling, och den
bedömningen har man alltså hittills inte gjort.
Därför finner utskottet att varje enskilt fall har
prövats med den omsorg som erfordras och att det
inte finns anledning att göra någon annan
bedömning än den som förra årets granskning ledde
till.
Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan på
denna punkt och avslag på reservation 1 och
meningsyttring 1.
När det gäller asylansökningar från kosovoalbaner
föreligger en anmälan som gör gällande att
kosovoalbanerna utsätts för allvarliga kränkningar
av de mänskliga rättigheterna efter avvisning till
Kosovo.
Regeringen har bara att pröva asylärenden som
överlämnas av Invandrarverket eller
Utlänningsnämnden. Dessa myndigheter har
överlämnat sju ärenden till regeringen, och inget av
dessa rör asylfrågan utan har gällt bedömning av
medborgarskap eller den asylsökandes vårdbehov.
Regeringen har fattat beslut i fem fall och beviljat
tillfälligt uppehållstillstånd av medicinska skäl.
Ca 60 000 personer har kommit från Kosovo, och
ungefär 30 000 har lämnat Sverige. I
sammanhanget är det kanske viktigt att påpeka att
man har lämnat landet frivilligt och att man också
har lämnat landet med ''utökade familjer''. Det är
inte ovanligt att pojkar från Kosovo har hittat sig en
hustru i Sverige som sedan naturligtvis följer med
tillbaka.
Situationen i Kosovo är allvarlig. Alla europeiska
länder gör i grunden samma bedömning. Men
regeringen har inte haft skäl att bedöma
skyddsbehovet för asylsökande kosovoalbaner,
eftersom den typen av ärenden inte har
överlämnats från Invandrarverket eller
Utlänningsnämnden.
Man kan ha synpunkter på den ordningen; kanske
borde regeringen ha större inflytande över
praxissättningen. Därför pågår nu inom
Kulturdepartementet ett arbete för att snabbt
åstadkomma en översyn av praxisfrågan.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservation 3.
Till slut har vi att granska anmälan från Ny
demokrati, gällande regeringens beslut att bevilja
permanent uppehållstillstånd för bosnier. Ny
demokrati menar att frågan är av så stor vikt att
regeringen borde ha lämnat avgörandet till
riksdagen eller åtminstone hört riksdagen. Om
regeringen hade valt det tillvägagångssättet borde
den ha anmälts till granskning av KU. Dessutom
borde regeringen inte ha kunnat undgå kritik.
I 11 kap. 8 § i regeringsformen föreskrivs att
rättskipnings- och förvaltningsuppgift inte får
fullgöras av riksdagen i vidare mån än vad som
följer av grundlag eller riksdagsordning.
Regeringens beslut rörande bosnier är ett sådant
förvaltningsbeslut liksom beslutet beträffande
uppehållstillstånd för asylsökande barnfamiljer
från Kosovo. Grundlagen förbjuder riksdagen att
lägga sig i förvaltningsärenden. Regeringen har inte
bara rätt utan också skyldighet att fatta dessa
beslut. Därför föranleder granskningen inget
särskilt uttalande från utskottet.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan och avslag
på reservationerna 2 och 4.