Fru talman! Jag vill instämma i det Lennart Daléus
sade tidigare, att det här är en av de viktigaste lag-
stiftningar som vi har att anta i kammaren. Det hand-
lar om en lagstiftning som skall skydda nästa genera-
tion, våra barn och barnbarn, mot miljöförstörelse.
Det borde ändå vara grunden för ett viktigt beslut.
Folkpartiet har ända sedan 70-talet drivit frågan
om en samlad miljölagstiftning därför att vi har velat
skapa enhetlighet och tydlighet i lagstiftningen. Där-
för lades det också, tillsammans i den borgerliga re-
geringen, fram ett förslag om en miljöbalk. Men när
miljöministern tillträdde tog det inte lång stund förrän
miljöministern drog tillbaka det förslaget, och alltse-
dan dess har det legat en död hand över lagstiftnings-
arbetet i Sveriges riksdag vad gäller miljöarbetet.
Dock har det förekommit vardagligt arbete med andra
miljöbeslut. Jag tycker inte, miljöministern, att det är
särskilt kul att det har tagit så lång tid.
Det förra förslaget var visserligen inte perfekt,
men tanken var då precis som nu att miljöbalksarbetet
skulle vara en process med olika steg där man skulle
se till att förbättra lagstiftningen och den följdlag-
stiftning som den skulle leda till. Nu kan vi se att det
finns en del förbättringar i förslaget. Det tycker jag
ändå man skall understryka. En sak som jag tycker är
en förbättring, till skillnad mot Göte Jonsson, är
skärpta krav på miljökonsekvensbeskrivningar. Jag
skulle t.o.m. säga att jag tycker att man skulle ha
kunnat gå ännu längre. Frågan är om fördröjningen
sammantaget hade gett en bättre miljöbalk. För att
vara litet försiktig kvarstår ändå många problem som
måste lösas.
Jag skulle vilja peka på några svagheter i miljö-
balken. Det finns en som jag tycker är allvarlig, det
svaga skyddet för de orörda älvarna. Trots att Vatten-
dragsutredningen under den tid Anna Lindh har plitat
på sin miljöbalk påpekat att skyddet för älvarna är
otillräckligt väljer miljöbalksförfattarna, socialdemo-
kraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet, en helt
passiv hållning i denna fråga, trots att miljöbalken
skall vara ett instrument för att styra utvecklingen åt
rätt håll och lagstiftningsvägen skydda naturvärden
och den biologiska mångfalden. Med tanke på att
Gudrun Lindvall från Miljöpartiet så många gånger
stått i talarstolen och talat om vikten av att skydda den
biologiska mångfalden förvånar det mig att hon har
kunnat acceptera denna passiva hållning. Än så länge
mumlar ständigt regeringsföreträdare att älvarna skall
skyddas, men alltfler signaler lyser röda för den som
vill låta älvarna brusa. Företrädare för kraftindustrin
talar allt oftare om en s.k. miljöanpassad vatten-
kraftsutbyggnad. Statliga NUTEK samfinansierar nu
ett projekt för en sådan utbyggnad. LO i Norrbotten
driver aktivt en kampanj för att riva upp skyddet av
våra nationalälvar. Med tanke på att LO har stort
inflytande på regeringspolitiken, i alla fall enligt den
erfarenhet jag har, är den öppna kampanjen mycket
oroväckande.
I dag står endast ett fåtal av de stora älvarna och
andra betydande vattendrag i outbyggt skick. Efter en
utbyggnad kan en älv inte återställas. Älvmiljöerna
utgör unika naturvärden och viktiga ekosystem för
hotade djurarter. Hur Miljöpartiet har kunnat accepte-
ra att det inte finns någonting om detta i miljöbalken
är för mig förvånansvärt. Därför ställer jag frågan en
gång till: Hur har detta gått till?
Vi kräver därför från Folkpartiet att miljöbalken
skärps så att älvskyddet förstärks, att lagstiftningen
förs in i grundlagen och att älvskyddet genom för-
ändringar i miljöbalken stärks. Jag vill därmed yrka
bifall till reservationerna 11 och 12.
Älvskyddet är inte den enda svagheten i miljöbal-
ken. Det är bra att man inför miljökvalitetsnormer.
Självklart är det så att utgångspunkten för miljöarbe-
tet skall vara vad naturen tål, vilka gränser som är
ekologiskt hållbara. Men för att det skall bli styrande
krävs också tydliga ansvarsförhållanden, sank-
tionsmöjligheter, effektiva styrmedel och någon som
bevakar miljöns intressen. På alla dessa punkter upp-
lever jag att det finns brister i det socialdemokratiska,
vänsterpartistiska och miljöpartistiska förslaget.
Införandet av miljökvalitetsnormer är, som jag sa-
de tidigare, ett viktigt steg i rätt riktning. Men det
finns två huvudangreppssätt när det gäller att lagstifta
om belastning och förorening av miljön. Dels kan
man använda sig av dämpningsregler med förbudsreg-
ler som avser påverkare, t.ex. miljöskyddslagen, dels
gränsregler som avser påverkan, miljökvalitetsnor-
mer. Nu kombinerar miljöbalken dessa båda an-
greppssätt. Det ställer väldigt stora krav på att lag-
stiftningen är tydlig. Miljökvalitetsnormerna är relate-
rade till miljökvalitet men måste på ett eller annat sätt
också riktas mot människor som adressat. Det är inte
bara så att det är normer för naturen, utan påverkaren
måste också vara den som vi skall rikta åtgärderna till.
Hur man i balken löst den här utmaningen kan jag inte
förstå. Det är möjligt att miljöministern kan redovisa
det. Antingen får man använda den metod som kan
kallas döda handen-metoden - ingenting får göras
ytterligare i området innan det blivit tillräckligt bra,
inga verksamheter får utökas, inga jordbruk får öka
sitt djurantal, inga vägar får byggas, ingen utveckling
får ske - eller också kan man använda sig av mer
sofistikerade mekanismer som möjliggör samverkan
och t.o.m. en marknad för utsläppsrätter. Vilken väg
kommer regeringen att välja?
Utvecklingen på miljökvalitetsområdet, också in-
om EG-rätten, visar att det inte är tillräckligt med en
författning som sätter en gräns för hur förorenad en
miljö får vara. Det måste också vara tydligt vem som
måste göra vad, vem som får göra vad, vem som får
tillgodoräkna sig vad och hur man på ett effektivt
samverkande sätt kan nå föreskriven miljökvalitet,
alltså det miljöministern har uttalat flera gånger, att
åtgärderna skall vara rätt insatta på rätt plats och
också vara ekonomiskt effektiva.
Då, fru minister, krävs det ett noga utformat och
genomfört regelsystem. Det vore intressant att få höra
miljöministerns syn på hur miljökvalitetsnormerna
skall genomföras. Anledningen till att jag är så ingå-
ende och går igenom de här frågorna är att miljökvali-
tetsnormerna kommer att vara basen i miljöbalken.
Det är ju miljökvalitetsnormerna och åtgärdsplanerna
som framgent ger ramarbetet. Det gäller då också
ramarbetet avseende fastställandet av de mål som vi
framöver förhoppningsvis skall fastställa här i riksda-
gen.
I kombination med effektiva sanktioner är det här
en bra metod att slå fast vad naturen tål. Inom särskilt
belastade områden är t.ex. utsläppsrätter ett sätt att
sätta ett pris på miljön. Ett viktigt medel inom miljö-
politiken är ekonomiska styrmedel. Överlåtbara ut-
släppsrätter kan innebära stora fördelar i ett väldefini-
erat område och kan starkt bidra till kostnadseffektiva
utsläppsminskningar. Ett system för handel med ut-
släppsrätter för att öka effektiviteten i miljöskyddsar-
betet är alltså ett sätt att se till att miljökvalitetsnor-
merna inte bara blir vackra ord. Det finns goda skäl
för regeringen att välja ett försöksområde för att få
erfarenheter när det gäller detta med regelsystem.
Miljöministern och jag hade för flera år sedan i denna
kammare en debatt om Stockholmsregionen som ett
utsläppsområde. Då gällde det luftkvaliteten. Det
hade varit bra om man då hade antagit det försöksom-
rådet, för då skulle man nu ha erfarenheter inför det
nya miljöbalksarbetet.
Vidare anser vi i Folkpartiet att en förutsättning
för att miljökvalitetsnormerna skall bli effektiva är att
även diffusa, icke tillståndspliktiga utsläppskällor
bidrar till att en norm som överskrids kan kontrolle-
ras. Vi vet ju vilka problem de diffusa utsläppskällor-
na för med sig. Om man inte på något sätt kan hitta en
väg för att också ge sanktioner för utsläpp som påver-
kar normen och som gör att man överskrider den, blir
det inte fråga om ett effektivt instrument. Därför tyck-
er jag att det instrument som regeringen tillhandahål-
ler i miljöbalken - det handlar då om åtgärdsprogram
- måste vara bindande, inte bara gentemot kommuna-
la och statliga myndigheter utan också gentemot en-
skilda.
Jag tror att miljökvalitetsnormer utan rättsliga åt-
gärder bara blir en symbolpolitik. Det vore väldigt
synd. Jag tror nämligen att de är ett effektivt medel
och att de kommer att ge kraft åt det fortsatta miljöar-
betet.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 16.
En stor brist i miljöarbetet har länge varit den be-
gränsade möjligheten till talerätt inom miljöområdet.
Nu vill regeringen ge miljöorganisationerna möjlighe-
ter på detta område. Det är bra. Det vore också bra
om de kriterier som regeringen anger innebar en rätt
till talan för andra viktiga organisationer. Framför allt
bör miljöintressena inom rättsväsendet stärkas genom
att en miljöåklagare inrättas som har befogenhet att
väcka åtal mot dem som gör sig skyldiga till brott mot
miljölagarna.
Hur vid talerätten än görs, så kommer den inte att
kunna svara för att miljölagarna upprätthålls. För
detta krävs det resurser men också en skyldighet att
väcka åtal om ett miljöbrott uppdagas. Miljöåklagaren
bör ha i uppgift att ta emot och utreda enskilda perso-
ners klagomål över olika förhållanden inom miljöom-
rådet. Miljöåklagaren är en utveckling av den miljö-
ombudsman som vi i många år har krävt. Lennart
Daléus har också utvecklat vikten av att miljön får en,
som vi tycker, åklagare som tillerkänns de befogenhe-
ter som krävs för att det skall vara möjligt att med
kraft spela en så viktig roll. Detta är nödvändigt när
det gäller skyddet av miljön.
Till slut, fru talman, vill jag säga att det, trots den
kritik som jag inom några specifika områden har
framfört, är bra att vi har en miljöbalk att ta ställning
till. Men det är inte så kul att en vecka före riksmötets
avslutning debattera en så viktig lagstiftning. Trots
det hoppas jag att den process som skall fortgå för att
vi skall få en bra miljölagstiftning också, fru minister,
kommer att innebära att man aktivt utåt har ett ut-
bildnings- och informationsarbete; detta för att miljö-
arbetet, den kraft som i dag finns ute bland människor
och det djupa engagemanget skall leva kvar, för att
miljöbalken skall bli varje mans ägodel och för att
miljöbalken skall få en sådan inriktning att det här blir
en lagstiftning som gör att Sverige blir en nation som
med stolthet kan presentera ett aktivt miljöarbete och
kan vara pådrivande i det europeiska och internatio-
nella samarbete som krävs för att vi för framtiden
skall ha en god miljö, bra luft och rent vatten.