Fru talman! Vi skall i dag debattera och diskutera
ett av de största lagstiftningsärendena på mycket
länge i Sveriges riksdag, och det kommer så att vara
under lång tid framöver. Det är ett ärende som omfat-
tar ramar och regelverk som hänger samman med
omsorgen om miljön.
Fru talman! Allt är ju inte lagar och regler på
miljöområdet, utan det finns också en daglig politisk
verksamhet, och det kan kanske finnas skäl att påmin-
na om det också stunder som denna. Vi påminns om
det genom ett av de beslut som vi är på väg att fatta
nästa vecka i kammaren om budgeten och resurserna
till miljöarbetet. Fru talman, i fråga om detta har ett
enigt jordbruksutskott, vilket jag vill säga med viss
tydlighet, ansett att man bör höja ramarna till miljöar-
betet under de kommande tre åren med 100 miljoner
kronor per år. Med detta förslag med denna inriktning
från jordbruksutskottet till finansutskottet har man
markerat vikten av ökade resurser som kan gå framför
allt, eller bl.a., till inköp av skyddsvärda områden
men också möjligen användas för andra angelägna
områden på miljöområdet.
Tyvärr, fru talman, har finansutskottet, såvitt jag
förstår, valt en litet annan väg i kraft av att Socialde-
mokraterna inte fortsätter att ha den attityd som de
klokt redovisat i jordbruksutskottet utan avstår från
den höjning av dessa resurser som jordbruksutskottet
har föreslagit.
Fru talman! Eftersom vi numera har - det vet fru
talman bättre än jag - en något knepig budgethante-
ring som innebär att budgeten i realiteten klubbas med
ett klubbslag i hela paket, är det faktiskt så att nyckeln
till ökade resurser på miljöområdet ligger hos Social-
demokraterna. Vill Socialdemokraterna fullfölja den
attityd som de har redovisat i jordbruksutskottet på
miljöområdet har de möjlighet att nu här i kammaren i
samband med budgetbehandlingen nästa vecka lägga
fram ett förslag om en korrigering av sitt eget budget-
paket med just 100 miljoner kronor per år under en
treårsperiod.
Fru talman! Jag kan tipsa Socialdemokraterna om
att de kan ta resurser t.ex. från de pengar som vi
ibland kallar de 5,4 miljarderna eller de resurser som
är tänkta att gå till lokala investeringsprogram av
olika slag. Den nyckeln ligger hos Socialdemokrater-
na. Jag kan ju på en gång uppmana miljöministern,
som kanske har litet närmare kontakt med socialde-
mokraterna i det arbetet, att medverka till att vi får
denna förändring. Det är praktisk och klok miljöpoli-
tik som vi behöver också vid sidan av hanteringen av
det regelverk som vi skall diskutera.
När det gäller regelverket och miljöbalken kan
man säga att det är en gammal historia. Detta har
utretts länge i många olika sammanhang och presente-
rats i riksdagen av en tidigare regering med ett för-
slag, bearbetats igen efter en tillbakadragen proposi-
tion från den nuvarande regeringen och bearbetats och
knådats i kanslihuset med hjälp inte bara av jurister
utan även av Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det är
klart att det inte har gjort resultatet bättre, kan man
säga. Det har inte heller lett till ett snabbare resultat.
Vi står nu här under de sista skälvande minuterna och
skall fatta beslut om detta stora lagstiftningsärende.
Det är litet intressant att se att den kritik mot ett
tidigare förslag som legat här i riksdagen, inte minst
från Miljöpartiets och Vänsterpartiets sida, ofta refe-
rerar till till vad miljöjurister ansett om tidigare för-
slag. Det är också intressant att se att samma miljöju-
rister fördömer det förslag som i dag ligger på riksda-
gens bord. Hur Miljöpartiets företrädare och andra
kan förklara detta är naturligtvis svårbegripligt.
Fru talman! Det är inte tack vare regeringen som
vi har lyckats få fram det här betänkandet och få det
på riksdagens bord i dag, utan det har kunnat ske till
att börja med tack vare ett fantastiskt arbetande kansli
i jordbruksutskottet, som gjort vad som kan kallas för
ett hästarbete när det gällt att sortera i det material
som regeringen och sedan vi riksdagsledamöter har
avlämnat. Det är detta som tillsammans med ett idogt
arbete bland ledamöterna i jordbruksutskottet har
gjort det möjligt att i dag behandla det här betänkan-
det. Det är alltså inte regeringens fasthet, snabbhet,
tydlighet och ambitioner på miljöområdet som har
gjort detta möjligt.
Det finns således brister i regeringens förslag och i
det betänkande som vi nu skall diskutera. Men, fru
talman, den största bristen är det som inte finns. Det
saknas nämligen en förståelse för dagens miljöarbete
- någon sådan lyser inte igenom i det här materialet.
Den förståelsen kan man säga borde numera ha två
starka grunder. Den ena är det folkliga engagemanget
på miljöområdet. Regeringens, Vänsterpartiets och
Miljöpartiets förslag förmår inte fånga underifrånkraf-
ten i enskilda människors miljöengagemang, i miljö-
organisationers och i ideella rörelsers engagemang på
miljöområdet. Det är en mycket stor brist. Man öpp-
nar inte ett regelverk för det engagemanget.
Vidare förstår man inte, och har därför inte gjort
någonting åt, den starka drivkraft som finns i företa-
gens möjligheter att agera på miljöområdet i kraft av
en produktion och en inriktning mot miljöriktig tek-
nik. Ja, man kan gå så långt att man ka tala om tillva-
ratagandet av stora exportframgångar på miljöområ-
det. Marknadens drivkraft på miljöområdet hanteras
inte på ett offensivt sätt i regeringens, Vänsterpartiets
och Miljöpartiets förslag till riksdagen. Däri ligger,
tycker jag, den stora bristen. Det handlar alltså om en
avsaknad av förståelse för dagens miljöarbete och
dess villkor.
Sedan finns det naturligtvis också, fru talman,
brister på en mängd andra områden. Jag skall ta upp
några men innan jag gör det vill jag säga att jag -
helst skulle jag förstås vilja yrka bifall till alla reser-
vationer som berör de frågor som jag kommer att ta
upp - yrkar bifall till reservationerna 20 och 52, som
berör några centrala frågor.
Först till en sak som hänger samman med reserva-
tion 52 och hanteringen av grundlagsfrågan. Det är
uppenbart att regeringen, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet har misslyckats med att förena skyddet för det
ägda med starka miljöambitioner. Det är alltså uppen-
bart att här finns en konflikt mellan miljölagstiftning-
en och grundlagen som den kommer till uttryck i 2
kap. 18 § regeringsformen. Detta är uppenbart för alla
de jurister som har hanterat frågan.
Nu kommer regeringen, Vänsterpartiet och Miljö-
partiet att skicka ut den här lagstiftningen i det rättsli-
ga maskineriet med det uppenbara kravet att de en-
skilda domstolarna skall hantera, lösa och slita de
tvister som kan uppstå mellan miljöambitioner och
skyddet för det ägda. Detta är orimligt, fru talman!
Det är ju vår uppgift som lagstiftare att se till att det
som åker ut i systemet är klart och entydigt. Man har
alltså misslyckats. Vi påtalar detta i vår reservation
och säger att man återigen måste gå igenom detta. Det
är nödvändigt att gå igenom hur de här två ambitio-
nerna skall förenas.
En annan fråga av liknande karaktär gäller alle-
mansrätten. Det är uppenbart att allemansrätten inne-
bär ett intrång i förfogandet över det ägda. Så vill vi
ju ha det. Men det kan inte vara så att ett storskaligt,
kommersiellt utnyttjande av allemansrätten skall ha
sin grund i kontakten med en länsstyrelse och mindre
ha sin grund i ambitionen att ersätta den som äger den
mark där allemansrätten utövas. Också på denna
punkt har regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
misslyckats. Här har man skapat konflikter som är
sådana att det som vi menar med en genuin allemans-
rätt och skyddet för det ägda inte tillgodoses.
Det finns några frågor som mera hänger samman
med den rättsliga hanteringen och som också är cent-
rala och viktiga. Här ser man, fru talman, en oförstå-
else för vad som är dagligt miljöengagemang och
dagligt miljöarbete. Det är uppenbart att det finns
många svagheter i dagens miljöhantering som bör
uppmärksammas och som ibland bör leda till rättsliga
åtgärder. För att det skulle ha varit möjligt hade det
behövt inrättas en miljöombudsman som skulle ha
kunnat kanalisera många frågor och synpunkter samt
mycket kritik som enskilda människor och enskilda
organisationer, berättigat, i många miljösammanhang
har. Denna miljöombudsman skulle kunna vara en
styrka, en juridisk kraft, för att hjälpa dem som anser
att någonting så att säga har gått snett gentemot mil-
jön från myndigheters eller företags sida.
Regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill
dock inte att det skall finnas tillgång till en sådan
juridisk kraftkälla i miljöarbetet. Detta beklagar jag.
Det finns en oförståelse för behoven i dag när det
gäller hanteringen av många viktiga miljöfrågor. Man
kan säga att en liknande svaghet ligger i detta med att
man ytterligare vill köra över kommunerna i miljöar-
betet. I realiteten raderas ytterligare delar av det
kommunala vetot ut genom den här miljöbalken.
Vi i Centern menar att det i stället är viktigt att
återupprätta det kommunala vetot och att i själva
verket gå åt andra hållet. Att undanröja det som i dag
är en styrka i kommunernas arbete är inte den väg
man skall gå. I stället gäller det att behålla och utvid-
ga kommunernas styrka genom ett förstärkt kommu-
nalt veto. Det hade man kunnat medverka till i den här
miljöbalken men det gör man inte.
Sedan finns det framåtfrågor i miljöarbetet som
jag tror att det finns skäl för riksdagen att peka på.
Inledningsvis nämnde jag några frågor som hänger
samman med tillvaratagandet av människors kraft och
engagemang och med tillvaratagandet av den kraft
som ligger i en marknadsekonomi som fungerar på
rätt sätt och där det finns en drivkraft för näringslivet
att gå vidare i fråga om miljön.
Ett sätt skulle vara att utvidga det som vi har lärt
känna från den förra regeringens arbete som ett pro-
ducentansvar, som navet, motorn, i ett kretsloppsarbe-
te. Det är naturligtvis rimligt att det som i dag är ett
producentansvar för några enskilda, ofta viktiga,
varugrupper utvidgas till att bli ett generellt producen-
tansvar där det finns många nycklar och instrument att
arbeta med. Bl.a. avses då ett försäkringssystem som
skulle kunna garantera att uttjänta produkter med en
mycket stor livslängd ändå i dag ekonomiskt bedöms
och värderas på ett sådant sätt att de får bära de kost-
nader som de rätteligen skall bära. Det gäller också att
ett system skapas som gör att man kan vara säker på
att det sker ett omhändertagande av produkter som
har tjänat ut.
Det finns många andra nycklar man kan ha i ett
generellt producentansvar. Vi har velat att riksdagen i
dag genom behandlingen av miljöbalken skulle tala
om för regeringen att detta är den väg man bör gå. Nu
vill inte regeringen, Vänsterpartiet och Miljöpartiet
göra det i dag. Det beklagar jag.
Sammantaget, fru talman, kan man väl säga att
som instrument för det fortsatta miljöarbetet är det
som regeringen och därmed utskottsmajoriteten har
åstadkommit inte vidare funktionsdugligt. Mycket
behöver göras om, mycket behöver bearbetas.
Framför allt står vi kvar i den litet märkliga situa-
tionen att de miljömål och miljöambitioner som rätte-
ligen borde ha legat till grund för konstruktionen av
en miljöbalk kommer den här kammaren inte att få ta
ställning till förrän någon gång in på nästa år, som ett
resultat av regeringens miljöpolitiska proposition.
Den propositionen har uppenbarligen varken Vänster-
partiet eller Miljöpartiet fått vara en del av.
Jag skall sluta nu, fru talman, med att uppmana
miljöministern och hennes socialdemokratiska kamra-
ter i jordbruksutskottet att medverka till att vi nästa
vecka får en korrigering av regeringens budgetpaket
så att vi kan få en förstärkning av skyddet för miljön
på det sätt som jordbruksutskottet enhälligt har före-
slagit finansutskottet.
Till sist, fru talman, vill jag tacka kamraterna i
jordbruksutskottet för den gångna arbetsperioden och
önska dem och miljöministern en trevlig sommar.
I detta anförande instämde Margareta Andersson,
Kerstin Warnerbring, Birgitta Carlsson, Marie Wilén
och Andreas Carlgren (alla c).