Herr talman! Först vill jag för tids vinning yrka
bifall till reservation 5 vad avser punkt 15, men jag
står självklart bakom alla våra övriga reservationer.
Jag blev uppringd av en mamma som inte fick sin
elvaåriga dotter att gå till skolan. Jag frågade mam-
man vad dottern sysslade med när hon var hemma.
Det visste inte mamman. Jag träffade den här tösen,
som jag inte kände sedan tidigare, och hon berättade
att hon skriver och läser lite. Jag bad henne skriva
något till mig, och jag har tillåtits citera det:
Är du dum i huvudet eller så,
det här kan jag ej förstå.
Varför jag har så svårt med länder, klocka, stav-
ning och glosor,
skolan är då ingen dans på rosor.
Och det här blir man retad och trackad för
det är ju så att man dör.
I skolan har man nog med problem
och på dem som retar vill man helst kasta sten.
Du står där och helst vill le
när mina ögon ej kan se
att det ska stå två t.
- - -
Speciallärare är löjligt att gå till
så det man helst inte vill.
Då blir man mera retad och hakad på.
Ska det verkligen behöva vara så?
Men dum i huvudet är jag ej
även om det verkar så för dig.
Det är bara med sånt här det står still,
och min hjärna inte vill.
Tänk dig att varje dag ont i magen få,
när du till skolan ska gå.
Det borde du nästan nu förstå.
Jag är människa som du, så sluta reta mig nu.
Det är svårt nog i skolan ändå,
som du efter den här dikten borde förstå.
Fru talman! Det är inte fel på lärare i skolan. Det
är inte fel på elever. Det är fel på ett system. Ett ald-
rig så välkonstruerat system är inte bra om det slår fel
mot enskilda människor. Skolsystemet i dag gör det.
Krisen i skolan handlar om grundläggande värden
som inte efterlevs. Den här tjejen upplever inte sitt
självklara människovärde. Hon blir retad för att hon
går till speciallärare, och hon blir mobbad för att hon
inte har samma intellektuella förmåga som vissa
andra. Men hennes tänkande är det sannerligen inte
fel på. Hon väljer att lära sig själv i sin egen miljö när
hon inte trivs i skolan.
Egentligen handlar detta inte om någonting annat
än värdegrunden. Dess betydelse är vi alla överens
om. Vi hävdar att värdena nu också måste efterlevas i
skolan. Därför bör varje skola ha en plan som klart
visar hur man förverkligar dessa värden i vardagen.
Det kan synas enkelt när vi talar om det, men om vi
går till oss själva är det inte alltid så enkelt att efterle-
va de värden vi påstår oss omfatta.
Att träna sin handlingsberedskap är en förutsätt-
ning för att värdegrunden ska slå igenom och bli
tydlig i den vardagliga verksamheten. Detta kan ske
på många sätt. Det kan ske genom fortbildning. Det
kan ske genom att man på ett tydligare sätt tar in
kulturen och humanismen i skolan och på många
andra sätt.
Jag tror på att det är dags att återinbjuda humanio-
ra och de humanistiska ämnena i grundskolan. Vär-
degrunden har sitt ankare i dessa kunskapsområden.
Här spelar naturligtvis ämnen som historia, svenska
och religionskunskap en viktig roll. Det är ämnen
som handlar om att skapa mening och sammanhang i
tillvaron som ger stoff för reflexion och kritiskt tän-
kande, men också stoff för lusten att leva. Det visar
på betydelsen av de praktisk-estetiska ämnena och
deras självklara plats i lärandet.
Fru talman! Jag har i olika sammanhang lyft fram
humanioras betydelse för individens välbefinnande,
som i sin tur har sin grund i ett samhälles välfärd. Det
finns också en annan grund, och det är naturveten-
skapernas och teknikens betydelse. Vi är medvetna
om deras stora betydelse för samhällsutvecklingen,
men vi har nonchalerat reproduktionen av goda för-
mågor till detta område.
Vi har i alltför hög grad ordnat platser på hög-
skolan, men vi har glömt bort det konkreta lärandet
och de praktiska momenten redan i grundskolan. Vi
vet att den grundläggande motivationen kommer
tidigt. Vad gäller det tekniska kunnandet är det svårt
att få den grundläggande motivationen i en alltför
teoretiserad skola. Detta är ett av de stora bekymren
när det gäller antalet sökande till de tekniska utbild-
ningsplatserna.
Vi måste ta ett rejält tag för att uppvärdera den
praktiska kunskapen och färdigheter och övningar i
skolan. Jag har själv arbetat med detta tidigare. I
början av 80-talet drevs ett antal projekt på våra läro-
säten omkring detta, men trots det har teoretiseringen
fortsatt. Man undrar när skolministern och utbild-
ningsministern tillsammans ska sätta sig med detta
problem, som tillhör dem båda.
Ett samhälles välfärd har flera hållpunkter. Det
handlar om att se över varje del, så att balans nås. I
dag har vi förlorat poänger både inom humaniora,
genom dess undanträngda plats, och inom naturveten-
skap och teknik genom att dessa ämnens struktur
kräver kunskaper också i praktiska moment.
Fru talman! Jag kan inte lämna skolans område
utan att också i dag lyfta fram personalens viktiga
funktion. Skolan är till för eleverna. Det är de som
med god hjälp ska lära. Men för att hjälpen ska fun-
gera bra måste personalen få må gott. Människor ska i
sina dagliga arbetsuppgifter ha rätt att trivas och att
bli bekräftade för det goda arbete de gör och värde-
sättas och inte alltid ifrågasättas.
På något sätt tror alla som har gått i skolan att de
kan skolan. Men vad var och en har en erfarenhet av
är att vara i skolan och att lära. Det är en helt annan
sak, många gånger, att undervisa och leda unga män-
niskor i deras lärande så att det blir så effektivt som
möjligt.
Vad lärare egentligen ska göra är ju att söka
gränslandet mellan det önskvärda och det möjliga, så
att den enskilda eleven har chansen att utvecklas. I
Lgr 62 står det att varje elev ska lära sig på toppen av
sin kapacitet. För läraren handlar det många gånger
om att se vilka förmågor som kan utvecklas hos det
enskilda barnet om det får tillräckligt stöd och stimu-
lans och hjälp. Detta är ett oerhört avancerat uppdrag.
Som jag sade tidigare beror det faktum att vi har
problem i skolan och det faktum att det finns många
reservationer och tankar från oppositionen om skolan
på att det inte fungerar såsom vi har tänkt oss. Det är
inte lärarnas fel. Det är inte skoledarnas fel. Det är
inte föräldrarnas fel. Det är inte elevernas fel att sko-
lan inte fungerar till belåtenhet. Vi har ett systemfel
som beror på att det är statiskt och på likformigheten.
Det kan balanseras, visserligen, med en väl utbyggd
värdeförankring, men vi måste sluta kritisera dem
som faktiskt gör ett bra jobb.
Visst finns det folk i skolan, som på alla andra
platser i samhället, som missar sina uppgifter. De
kanske får söka andra. Men det är dags för skolan och
dess personal att återupprätta sitt förtroendekapital
gentemot det omgivande samhället.
När skolan får stöd och förtroende från samhälle,
föräldrar osv. kommer mycket att kunna ske. Det
förtroendet byggs enbart genom ett nära samarbete.
Därför kan man inte nog uppskatta samarbetet som
metod för att få en bättre skola och framför allt en
bättre tillvaro för eleverna.
Om det fortsätter i den takt som råder nu och om
vi inte ändrar och konkret gör någonting åt de grund-
läggande problemen kommer vi alla att få betala ett
högt pris för den kritiska inställning som många
gånger får härska. Kritiken är bra som grund för att
åtgärda problemen, och det måste vi göra nu. Vi
måste åtgärda det som talar emot den värdegrund som
skolan är byggd på, nämligen människors olikheter,
olika intressen, olika förmåga att lära, olika livssitua-
tion och olika villkor för lärande. En bra skola byggs
utifrån de värden vi är överens om, och det innebär
tilltro till och respekt för allas förmågor och ett byg-
gande av en flexibel skola.