Fru talman! Låt mig ta det sista först, dvs. diskus-
sionen om civil olydnad. Demokrati efter folkpartis-
tiskt mönster kan kanske begränsas till att rösta vart
fjärde år och därefter foga sig efter och nöja sig med
de beslut som fattas. Men för mig och för arbetarrö-
relsen i allmänhet räcker inte den definitionen av
demokrati. Här förutsätts också aktiva samhällsmed-
borgare som tar del i debatt och diskussion, men som
också är beredda att bryta mot lagar som begränsar
mänskliga rättigheter. Så har demokratin i Sverige
från första början fötts, och så har demokratin ut-
vecklats.
Under tidigt 1900-tal, på den tiden Folkpartiet
fortfarande var ett progressivt parti, var man själv en
del av kampen för allmän och lika rösträtt och deltog
i olagliga civil olydnads-aktioner, om man så vill. Det
är betecknande att Folkpartiet nu har lämnat detta för
att i stället bli ett administrerande och förvaltande
parti.
När det gäller mobbning handlar frågan inte i
första hand om vilken sida man ställer sig på utan vad
man ska göra åt de bekymmer som uppstår när någon
blir mobbad. Ska man flytta på den som mobbar och
säga att det är individens fel att denna situation har
uppstått. Det är Folkpartiets lösning. Kasta ut dem!
Skicka i väg dem! Låt dem gå i skolan någon annan-
stans så mår de säkert bättre.
Vi tror inte det. I stället är det ett systemfel i sko-
lans sätt att arbeta, i skolans arbetsmiljö, och någon-
ting som man gemensamt måste ta ansvar för, för att
man faktiskt ska kunna ändra situationen. Här skiljer
vi oss åt i synen på skolans funktionssätt och ytterst
tror jag också i människosyn.