Fru talman! Det är väl inte så konstigt om man
blir glad över att ni lyfter fram kunskapernas betydel-
se, eftersom ni sällan gör någonting annat än pratar
om skolans sociala roll, skolan som en mötesplats,
demokratisk skolning och sådana saker. Det är viktiga
uppgifter, men faktiskt inte skolans huvuduppgifter
enligt vår mening.
Det är riktigt att det inte är förbjudet för skolorna
att ge information till föräldrarna. Men det är dessvär-
re så att ni på initiativ i en proposition för ett par år
sedan tog bort rätten för skolor att ge omdömen. Det
handlar inte nödvändigtvis om enstaka bokstäver,
siffror, stjärnor eller vad det nu kan vara - ett omdö-
me kan mycket väl formuleras som ett brev.
Men ni försöker förbjuda för skolorna att be-
stämma sig för att konsekvent under hela skoltiden ge
den här typen av skriftlig dokumentation till föräld-
rarna! Det tycker jag är synd. När man ska fästa ned
resultat på ett papper så tvingas man nämligen till en
systematik som gör att man många gånger blir tydli-
gare - åtminstone är det oftast så - än när man pratar.
Det är möjligt att utvecklingssamtalen har förbättrats,
men inte på ett våldsamt sätt. Jag har inte fått några
signaler om det, och jag har inte heller erfarenhet
själv som förälder av att det har skett några dramatis-
ka förbättringar.
Detta är en olycka, därför att om vi ska nå resultat
så behövs det ordentlig utvärdering. Det visar också
de försök från Stockholm som har varit uppe till dis-
kussion tidigare. Där har man gett rektorerna ansvar
för att ta del av en personlig kunskapsuppföljning,
och detta ger en helt annan dynamik när det gäller
undervisningen och det pedagogiska ledarskapet. Jag
saknar insikt om detta i den socialdemokratiska poli-
tiken.
Jag skulle också gärna vilja veta om Eva Johans-
son är nöjd med hur skolorna använder skollagens
utrymme för flexibilitet och anpassning efter enskilda
elevers behov. Det var det som jag inledde mitt anfö-
rande med.