Skolan

Fru talman! Ibland får jag höra att vi folkpartister

svartmålar tillståndet i den svenska skolan. Det får

jag höra trots att jag ofta och gärna säger att mycket i

den svenska skolan är bra. Men varje elev som far illa

är så viktig att han eller hon inte får glömmas bort.

I dag föreslår utbildningsutskottets majoritet att

riksdagen ska avslå 284 yrkanden om skolan från den

allmänna motionstiden. Många av de här yrkandena

har varit uppe till diskussion åtskilliga gånger bara

under de år som jag har varit i riksdagen. Man kan

tycka ibland att debatten upprepar sig. Ofta framtonar

också bilden av ett läger på ena sidan som ständigt

försvarar skolan och ett annat som lyfter fram pro-

blemen. Till det senare lägret hör inte minst vi libe-

raler.

Även om jag och andra folkpartister brukar säga

att mycket också är bra i den svenska skolan får vi,

som sagt var, ibland kritiken att vi svartmålar. Men

det är inte sant. När jag är ute på besök i skolorna

träffar jag många trevliga elever och många duktiga

lärare. Skolan gör så gott den kan och lyckas ofta bra.

Att så många elever ändå misslyckas och att så

många mobbningsfall glöms bort beror inte i första

hand på dem som arbetar i skolorna. Det beror i första

hand på hur den politiska styrningen av skolan har

sett ut under många år.

Tyvärr, fru talman, har varenda större rapport om

skolan de senare åren visat sämre och sämre resultat.

Bara någon vecka före den här debatten kom Skol-

verkets jämförelsetal för skolhuvudmän. Statistiken

där visar tyvärr att fler än förra året saknar fullstän-

digt betyg från grundskolan, närmare bestämt 24,3 %,

den högsta siffran hittills. Statistiken visar också att

allt färre går ur gymnasieskolan med fullständigt

betyg och att andelen elever som når gymnasiesko-

lans mål om högskolebehörighet bara är 59 %. Det är

klart att vi för elevernas skull måste ta de här uppgif-

terna på allvar. Bakom siffrorna döljer sig enskilda

elever, unga människor som inte får ut av skolan vad

de har rätt att kräva. Bakom siffrorna döljer sig också

elever som inte vågar gå till skolan för att de blir

mobbade.

För att ge eleverna en chans i skolan måste några

få huvudmål för skolan särskilt lyftas fram. Skolan

ska sätta kunskapsmålen högt, och skolan ska vara en

miljö där brott och kränkande beteende inte accepte-

ras. Läs- och skrivforskare är överens om att i stort

sett alla kan lära sig läsa och skriva. Det tar bara lite

olika tid för olika individer. Om en elev behöver mera

tid är det därför bättre att gå en eller två terminer till i

grundskolan än att börja gymnasiet utan chans att

klara sig där. Det allra viktigaste är naturligtvis att

barnen lär sig tidigt och får stöd så fort svårigheterna

märks. Därför måste utvärderingar göras tidigt och

därför måste speciallärarna komma tillbaka till sko-

lan.

I den socialdemokratiska skoltraditionen har det

varit fult att erkänna att elever är olika. Därför har

skolan blivit för likformig. Inte bara i gymnasiet utan

också i grundskolan har många elever långtråkigt,

eftersom de inte får stimulans att gå vidare med stu-

dier som de tycker om. Samtidigt har andra tråkigt

eftersom de redan efter några år inte hänger med i

böckerna, som de andra läser, eller förstår matten,

som de andra räknar.

En del elever behöver gå längre i grundskolan. En

del uppnår målen snabbare. Därför måste grundsko-

letiden bli flexibel, så att eleven helt enkelt går vidare

till gymnasiet när han eller hon har nått målen. Därför

måste också grundskolan kunna erbjuda kurser i

språk och matte för dem som vill gå lite snabbare

fram och är specialintresserade av ett ämne.

Fru talman! Om eleven inte ska luras på sin rätt

till stöd i skolan måste skola, elev och föräldrar till-

sammans diskutera hur eleven når målen. Utan riktig

information är risken stor att problemen sopas under

mattan. I socialdemokratisk skoltradition är betyg,

skriftliga omdömen och godkäntgränser farliga be-

grepp. Vi liberaler ser i stället bra utvärdering som

det bästa sättet att hjälpa eleverna och att ge dem det

stöd som en del behöver mer än andra. Vilka drabbas

egentligen av en skola utan tydliga kunskapsmål? Det

är naturligtvis de elever som inte på egen hand eller

med hjälp av sina föräldrar ändå skaffar sig de kun-

skaper som de behöver. Det är ju just det som skolde-

batten handlar om, att alla har rätt till kunskap.

Om eleverna ska få det stöd som de behöver

måste skolan ha välutbildade lärare, men det fattas

alltfler lärare för varje år. På ett år har antalet outbil-

dade lärare ökat med 5 300, och det gäller hel-

tidstjänster. Enligt Skolverket är 82 % av hel-

tidstjänsterna besatta av lärare utan pedagogisk ut-

bildning. Enligt Lärarförbundets analys av Skolver-

kets siffror saknas nu sammanlagt 19 515 hel-

tidstjänster i grundskola och gymnasieskola. Om den

utvecklingen ska vändas måste lärarnas insatser vär-

deras mycket högre än i dag, och läraryrket måste bli

så attraktivt att studenterna söker sig till lärarutbild-

ningen.

Om skolan verkligen blir en kunskapsskola med

tydliga mål tror jag att många övriga problem med

bråk och skolk minskar kraftigt. Men samtidigt måste

skolan bli tydligare när det gäller att markera mot

mobbning och andra brott i skolan. Ett antal exempel

från det senaste halvårets nyhetssidor talar sitt tydliga

språk. Vi har läst om att en elev hängs ut genom

fönstret av sina kamrater. En flicka mobbas under

flera år så att hon flera gånger måste transporteras i

ambulans till sjukhus. Sexuella övergrepp begås mot

minderåriga. Listan kan göras lång över händelser

som rapporterats från skolorna de senaste åren. Ofta

har de också rapporterats först när övergreppen pågått

en längre tid.

Brott i Sverige ska polisanmälas. Av någon an-

ledning sker inte det med självklarhet i skolan. Om

någon av de här händelserna inträffat på en gata eller

ett torg hade de flesta tyckt att polisanmälan varit

självklar.

Nu i april fick vi beskrivet ännu ett allvarligt

mobbningsfall i Malmö. En flicka hade mobbats så

svårt att hon inte orkade gå till skolan under flera år.

Enda lösningen tycks nu vara att byta skola. Skolver-

ket gjorde tillsyn och kritiserade Malmöskolan för att

den mobbade flickan inte fått tillräcklig undervisning.

Däremot, märkligt nog, kom det ingen kritik från

Skolverket för att mobbningen hade fortsatt under så

många år.

Det här är för mig en kärnfråga när det gäller

mobbning, fru talman. Om man är tvungen att välja

borde det vara självklart att mobbarna ska flyttas

någon annanstans och inte mobbningsoffren. Men i

riksdagen och skoldebatten hukar skolministern och

Skolverket. De vågar inte säga att mobbare ska kunna

flyttas från en skola för att skydda dem som utsätts

för mobbning. Ett andra steg ska naturligtvis vara att

försöka behandla mobbarna så att de kan fungera

tillsammans med andra människor i en vanlig skola

igen, men det första steget måste alltid vara att hjälpa

dem som utsätts för mobbning eller andra brott i

skolan.

Folkpartiet har gjort en undersökning av de fall

under år 2000 där Skolverket utövat tillsyn av hur

kommunerna hanterat fall av mobbning. Resultatet

visar, och det är alltså Skolverkets siffror, att i en

tredjedel av fallen har den mobbade eleven inte fått

den undervisning han eller hon har rätt till. De är

alltså dubbla offer: Dels blir de mobbade, dels blir

deras skolgång lidande.

Fru talman! På tal om respekt kommer jag osökt

att tänka på det inslag i vänsterpartisten Kalle Lars-

sons inlägg som handlade om civil olydnad. Jag tyck-

er att Kalle Larssons tankar och argument är väldigt

oklara och väldigt svåra att följa. Jag skulle vara

tacksam om Kalle Larsson kunde tala om vad han

menar med civil olydnad, som alltså är något skolan

ska ställa sig positiv till. Är det civil olydnad när en

elev sprider nazistisk och rasistisk propaganda, mot

de vedertagna demokratiska regler vi har i skolan? Då

följer han ju inte de lagar som finns. Är det civil

olydnad när man kastar tårtor på politiker som visar

sig offentligt? Är det civil olydnad när några som vill

ha en golfbana i stället för bostäder ockuperar marken

så att kommunens arbetare inte kan komma dit? Jag

tycker att de här resonemangen är väldigt oklara och

skulle vara tacksam om Kalle Larsson ville definiera

vad han menar med civil olydnad.

Fru talman! Utskottet avstyrker som sagt alla mo-

tioner i det här betänkandet. Det skulle ta för lång tid

att gå in på alla, men jag skulle ändå vilja att Social-

demokraterna och deras stödpartier i repliker eller

inlägg framöver svarade på varför de säger nej till

några förslag som jag tycker är särskilt viktiga.

Varför säger ni nej till att betyg ska sättas tidigare

i grundskolan och att nationella prov ska genomföras

senast under det tredje grundskoleåret? Varför säger

ni nej till att grundskolan ska bli flexibel och omfatta

nio eller tio år beroende på om eleven nått målen?

Varför vågar ni inte säga att man ibland måste flytta

på den som mobbar?

Avslutningsvis, fru talman, nöjer jag mig med att

yrka bifall till Folkpartiets reservation 2 under punk-

terna 1 och 28.