Fru talman! Miljöpartiet har haft samverkan med
regeringen i snart tre år. Vi har valt att under den
tiden inte väcka motioner, utan i stället koncentrera
oss på de möjligheter som samverkan ger.
Nu har vi gjort ett undantag. Det finns en motion
från Miljöpartiet. Det beror på att vi har ett behov av
att i en samlad form framställa Miljöpartiets skolpo-
litik. Jag yrkar bifall till den motionen, dvs. till reser-
vation 4 under punkt 2, som handlar om den motio-
nen i dess helhet.
Jag ska inte försöka beskriva innehållet i motio-
nen, men jag kan rekommendera en läsning av den.
Miljöpartiet vill alltså ha en skola som är starkt
decentraliserad, där de enskilda skolorna är fristående
enheter med stor möjlighet till profilering av pedago-
giska metoder och inriktning, efter skolans möjlighe-
ter och resurser. Vi vill ha en skola där man har indi-
vidualiserad undervisning, en skola inte bara för alla
utan en skola för envar, där varje enskild elev får
möjlighet att utvecklas efter sina förutsättningar och
intressen. Vi vill ha en skola med stort elevinflytande
och med föräldraaktivitet.
Det här kräver naturligtvis att man har en skola
med stora resurser, och huvudproblemet för svensk
skola i dag, som vi ser det, är att resurserna har varit
för små under en lång period. Det berör inte bara
pengar för att anställa personal, fler vuxna i skolan
behövs, utan också att vi inte har tillgång till resurser
i landet. Det saknas utbildade lärare för att kunna
fylla luckorna. Det gäller lärare, specialpedagoger,
skolpsykologer osv.
Det här är det största problemet för svensk skola,
de alltför knappa resurserna. Vi vet bakgrunden. Det
var nedskärningarna i början av 90-talet under den
ekonomiska krisen som tog bort 20 % av resurserna.
De har inte kommit tillbaka än.
Jag noterar med viss förvåning att de borgerliga
partierna, framför allt moderater och folkpartister, har
förnekat resursbristen. Jag vet inte om det beror på
dåligt samvete eller vad det är, men det gör faktiskt
ett konstigt intryck. Det är alldeles uppenbart att det
behövs en förstärkning. Lärarna har gjort en jättein-
sats under den här perioden när man har fått jobba
med klasstorlekar på upp till 30 elever utan chans att
ge den hjälp som behövs till elever med behov av
särskilt stöd. Det är klart att det på lång sikt inte kan
vara en skola som vi vill ha i Sverige.
I stället för att tala om resurser talar man om en ny
kurs. Den kursen hade nog, åtminstone från 1994 till
för ett eller två år sedan, en mycket tydlig nyliberal
inriktning. Konkurrens och privatisering var saker
man talade om som skulle lösa problemen på något
sätt.
När vi nu har den här motionsfloden, som är väl-
digt stor, närmare 300 motionsyrkanden, ser man en
bild som jag tycker i och för sig är väldigt trevlig.
Yrkandena är i betänkandet uppdelade i två delar.
Den ena delen innehåller sådana yrkanden som
egentligen handlar om det som kommuner och skolor
själva ska bestämma. Det är trevligt att de finns med
och det är, precis som Beatrice Ask har påpekat, ett
tecken på att det finns ett stort intresse för och en stor
sakkunskap här i riksdagen när det gäller skolors
arbete.
Den andra delen, som handlar om det som riksda-
gen har att besluta om, är intressant i det perspektiv
som jag inledde med. Vi ser rader av förslag och
yrkanden om bättre undervisning när det gäller sex
och samlevnad. Det är många partier som har tagit
upp det. Vi ser förslag om bättre undervisning när det
gäller alkohol, narkotika och tobak, den s.k. ANT-
undervisningen. Värdegrundsfrågorna ska lyftas fram.
Samtliga partier har tagit upp att det måste fram re-
surser till stöd för elever med behov av särskilt stöd.
Elevinflytandet har Folkpartiet t.o.m. tagit upp i en
motion, vilket var överraskande eftersom det var det
sista partiet som talat om elevinflytande i positiva
termer. Moderaterna har en motion om att miljöfrå-
gorna ska lyftas fram i skolan och att miljöfrågorna
ska ingå i all undervisning i grundskolan. Det är sko-
jigt.
Det här är alltihop saker som i stort sett, jag skulle
vilja säga 90 % av dem, redan står i läroplanen, som
finns i skollagen och som inte behöver någon enda
ändring. Vi har dessutom tidigare i många samman-
hang talat om att det är viktigt att man följer upp
läroplanens målsättningar och verkligen omsätter
dem i den praktiska undervisningen i skolan. Det
gäller ANT, sex och samlevnad, värdegrunden osv.
Det är alltså så att man från det borgerliga hållet
egentligen vill att det som finns i skollag och läroplan
ska genomföras. Det är inte särskilt många förslag på
ändringar. Dessutom går det lite grann i grön riktning
när det gäller betoningen av detta.
Nåja, det är inte bara positiva saker. De gamla
resterna finns kvar. Det är betygsfrågan som kommer
upp igen. Skolpengen har inte tagits upp från mode-
raternas sida i de här motionerna, men den samman-
hänger ju med budgetfrågorna.
Jag fick konkreta frågor från några ledamöter. Jag
ska beröra dem.
Frågan om ytterligare ett år i skolan tycker jag
ligger lite tokigt till. Det är någonting som man ska
fundera över när man har en skola med möjligheter
att ge särskilt stöd till elever som har behov. Det kan
vara dyslexi, elever med lättare DAMP eller Asperger
osv. När de får det stödet kanske de inte behöver gå
ett år extra. Tanken att de som inte har klarat av stu-
dierna på nio år ska gå ett år till är pedagogiskt inte
särskilt lyckad. Hjälpen och stödet behöver sättas in
betydligt tidigare. Stödet ska vara av den karaktären
att varje elev klarar av grundskolan på nio år. Vi i
Miljöpartiet är öppna för flexibilitet när det gäller
skoltiden. Det har vi t.o.m. skrivit in i vårt partipro-
gram. Men det är inte någon lösning för just de elever
som har behov av särskilt stöd att förlänga skoltiden
med ett år.
Ulf Nilsson ställde tre konkreta frågor. Jag ska
svara på dem. Den första frågan gällde varför vi inte
tycker att det är bra att betyg sätts tidigare. Det känns
lite tokigt att upprepa detta för jag vet inte vilken
gång i ordningen.
Vi är alltså emot betyg i skolan av tre skäl. För det
första är betygen i stort sett värdelösa som mått på
kunskap. Jag brukar säga att det är som att mäta längd
med en gummisnodd. Det blir olika betyg beroende
på hur mycket man spänner gummisnodden. Olika
lärare spänner den olika. Olika skolor har olika tradi-
tioner i betygssättning och sådant.
För det andra är betygens prognostiska värde -
möjligheten att förutsäga studieframgång och yrkes-
framgång senare i livet - är dåliga. De är dåliga pre-
diktorer. Detta har inte undersökts för det nya betygs-
systemet, men på de gamla - som förmodligen var
bättre och säkrare som mätinstrument.
För det tredje och viktigaste är betyg inget bra pe-
dagogiskt hjälpmedel. De leder in elevernas studier
på en tokig linje när det gäller motivationen. Man
läser för att få betyg i stället för att vara intresserad av
det ämne man läser. Vi vet att man lär sig tio gånger
fortare om man ska lära sig någonting man är intres-
serad av än när man ska lära sig för att få bättre be-
tyg, pengar e.d. Sekundär belöning är en betydligt
sämre motivation än direktintresset. Jag hoppas att vi
rätt snart ska komma ifrån betygsdiskussionen. Den
leder egentligen ingenstans, och jag tror inte att den
löser några problem. Jag tycker att fakta talar tydligt i
riktning mot detta.
Vi har redan berört flexibel skoltid. Det kan vara
bra med flexibel skoltid. Det är självklart men en
flexibel startpunkt för skolstarten. Men prioriteringen
för åtgärderna ska vara annorlunda. Elever med be-
hov av särskilt stöd ska få det tidigt och när de behö-
ver det så att de klarar skolan, hellre än att låta dem
gå nio år och sedan gå ett år till och tro att de ska lära
sig att läsa sista året.
Man ska flytta på den som mobbar, säger Ulf
Nilsson. Det är klart att man kan göra det. Det är en
möjlighet som finns, och det sker i vissa fall. Men det
är knappast det som är problemet. Jag vill väl bolla
tillbaka frågan, och jag undrar om Ulf Nilsson verkli-
gen är med på att ha ett fullödigt program om mobb-
ning vid varje skola - både det förebyggande arbetet
och vad som görs när mobbning dyker upp.
Vi hade en hearing med specialister. De förklara-
de hur ett sådant program kan se ut. De redovisade
för hur man i andra länder med stor framgång har
använt det programmet. Det vore trevligt att höra om
Ulf Nilsson är beredd att arbeta för att detta verkställs
i praktiken.
Intresset för mobbningsfrågor har varit stort i
riksdagen, men det har också varit ett stort motstånd.
Jag minns när Miljöpartiet försökte driva igenom att
få in i skollagen att alla som arbetar för skolan har
skyldighet att aktivt motverka mobbning. Det är det
som nu gör att det går att gå till domstol. Då var det
inget annat parti som ställde upp på detta. Vi fick
igenom det tack vare att barnombudsmannen krävde
att detta skulle in i skollagen. Det är utmärkt att
mobbningsfrågan har uppmärksammats av samtliga
partier. Det är en lång bit kvar innan vi är framme.
Jag saknar framtidsvisioner. I många av motio-
nerna kräver man som vi redan har bestämt att göra,
men det finns ganska lite av framtidssyn. Jag hoppas
att vi får mer av det i kommande debatt.