Fru talman! Jag tar det sista först. Folkpartiets
skolpolitiker ute i kommunerna driver linjen att peng-
ar och resurser ska fördelas efter behov och att områ-
den och skolor som uppenbart har behov av mer re-
surser ska få mer resurser. Den principen ställer vi
upp på.
När det gäller mobbarna och mobbningsoffren är
min enkla fråga: Varför tänker inte Kalle Larsson på
alla som inte vågar gå till skolan för att de blir mob-
bade, eller som tycker att det är jobbigt att sitta bred-
vid en människa som har kränkt honom eller henne
under flera år? Vi lämnar ingen i sticket i skolan, inte
heller dem som mobbar. De ska få hjälp att komma
tillbaka. Men när situationen är sådan att man måste
välja väljer vi att ställa oss på offrets sida. Ibland
kommer man till den situationen, Kalle Larsson.
När det gäller civilt motstånd får jag inget riktigt
svar. Kalle Larsson säger att man ska bryta mot lagen
öppet och ta sitt straff. Är det Kalle Larsson eller jag
eller någon annan som ska bestämma när det är
lämpligt att göra det? Vi kan t.ex. fatta ett beslut om
att bygga ett dagis någonstans, och de som inte gillar
det kan försöka hindra byggnadsarbetarna från att
komma dit därför att de hellre vill ha någon annan
lokal där. Är det vad Kalle Larsson kallar för civilt
motstånd? De som vill bryta mot lagen om hets mot
folkgrupp kan klottra rasistiska slagord på väggarna.
Är det civil olydnad?
Hela resonemanget är ologiskt eftersom det byg-
ger på att det är just de åsikter som Kalle Larsson
delar som på något underligt sätt ska accepteras då
det gäller att bryta mot lagen. Jag tycker att det bästa
sättet att visa olydnad är att, som vi gör nu, argu-
mentera mot vad en majoritet har bestämt och försöka
väcka opinion för att få folk att ändra sig. Det andra
öppnar snarare för den starkares rätt, rätten för den
som har möjlighet att på ett annat sätt ta makten.