Fru talman! Det är intressant att höra Eva Johans-
son säga att skolministern leder loppet. Det är hon
som för skolpolitiken framåt, och det är ju hennes
huvuduppgift. Det är hon som har det yttersta ansva-
ret för utvecklingen av Sveriges skolor och skolpoli-
tiken. Då ställer jag mig frågan: Men vad händer då?
Vi kan se att det fungerar och att det finns olika
grupper som är i gång med att diskutera gymnasie-
skolan. Det finns också en skollagskommitté. Men
det krävs dessutom konkreta förslag till riksdagens
bord. Varenda gång det kommer ett konkret förslag
från oss i de borgerliga partierna eller t.o.m. från
vänstern säger man: Ja, men vi startar en utredning
eller en försöksverksamhet. Det är också viktigt att
våga att ta tag i problematiken och lägga fram förslag.
Utvärderingarna har pågått tillräckligt länge och vi
har sett tillräckligt mycket statistik för att man ska
kunna lägga fram konkreta förslag.
Men Eva Johansson svarade inte på min fråga. Ser
Eva Johansson att det finns en möjlighet att förändra
skolan så att kunskapen och inte antalet år blir det
viktigaste? Är det en intressant tanke för Eva Johans-
son?