Fru talman! Bra, då är vi överens när det gäller
mobbning. Det är viktigt, och det är bra.
När det gäller betygen i årskurs 3 är det inte sär-
skilt bra att ha ett sådant mätinstrument, som inte
mäter med någon större noggrannhet och som absolut
inte är någon bra mätare för enskilda prestationer. Det
tror jag alla pedagoger är överens om. Jag tror inte
heller att problemet löses. Även om vi hade haft ett
bra betygssystem passar det inte.
Låt oss säga att en lärare i en klass har två elever,
Lisa och Pelle. Lisa kan inte läsa och Pelle kan inte
räkna. Naturligtvis upptäcker läraren det. Problemet
är inte att läraren är helt ovetande om att Lisa inte kan
läsa. Det är inte alls där problemet ligger. Problemet
är att man inte har resurser och tid att sätta in på de
här eleverna. Specialpedagogerna finns inte där. Det
är alltså resurserna som är problemet.
Till sist frågar Ulf Nilsson om hur medlen ska an-
vändas och säger att det är suddigt. Men det är inte
suddigt. Det är alldeles tydligt vad de ska användas
till. Det är till kompetensförstärkning, till anställning
av personal. Behovet ser olika ut på olika skolor. Det
kan vara specialpedagoger, fler lärare eller skolpsy-
kologer. Det ska de enskilda skolorna och kommu-
nerna få bestämma. Det är tanken bakom det.
Jag vet inte om Ulf Nilsson har något emot att
man överlåter det till skolan och kommunen. Varför
ska man på statlig nivå försöka bestämma det? Vi har
inte en chans att titta på vad den enskilda skolan be-
höver. Det tror vi att de klarar av bättre på den skola
där problemen finns.