Fru talman! Till att börja med är jag inte så intres-
serad av äran, utan av att vi får en bra skola i grön
anda.
Det vimlar ju av exempel. Åtgärder som går i den
här riktningen staplas på varandra. Ett exempel är
avskaffandet av timplanerna. Man övergår från en
tidsreglering av skolgången till att titta på den enskil-
da individens möjligheter att tillgodogöra sig under-
visningen. Man ska individuellt anpassa undervis-
ningen. Bindningen till stoffet och att alla ska lära sig
samma sak samtidigt har vi ju släppt för länge sedan.
Sedan frågade Yvonne Andersson vad som hade
hänt. Jag sade i inledningen till mitt anförande att det
som är det största hindret för en individualisering i
praktiken är resursbristen. När man står som lärare
med en klass på 30 elever, varav kanske fyra fem är i
behov av särskilt stöd, klarar man inte den uppgiften.
Det går inte. Det måste till resurser.
Vad som har hänt är väl ganska klart. Det har nu
anslagits resurser. Det är den största ökningen av
skolans resurser i historisk tid, såvitt jag kan se, med
12,5 miljarder under en femårsperiod - en höjning så
att man får 5 miljarders ökning av anslaget till 2006.
Det innebär i snitt 7 000 kr per elev. Det möjliggör en
sådan här individualisering. Det är minst sagt en stor
händelse. Dessutom har vi en ny lärarutbildning som
fokuseras på de här bitarna.