Herr talman! Per Gahrton, det förhållande att olika
företrädare för den gröna rörelsen har olika
synpunkter är väl självklart. Men det viktiga är att så
många gröna partier i Europa har uttalat sig positivt. I
våras när ratificeringsprocessen var i gång önskade de
att den skulle slutföras så att Sverige, Finland, Norge
och Österrike blir medlemmar. Detta är uttalat av de
europeiska gröna partierna, ett uttalande som jag har
med mig här i kammaren.
Sjävfallet kan man ha en annan mening, och
självfallet finns det gröna partier i Europa som har
olika uppfattningar; konstigt vore det annars. Men är
det inte litet märkligt och för er själva i Miljöpartiet
de gröna litet besvärande att ni också när det gäller
miljöfrågorna är så pass isolerade i förhållande till de
krafter - också gröna krafter - som ser den europeiska
unionen som ett instrument för att kraftfullt förbättra
Europas miljö? Dessa krafter ser också Sverige,
Finland, Norge och Österrike som välkomna
samarbetspartner och medlemmar, detta för att
förbättra det som vi alla här i kammaren önskar
förbättra, nämligen Europas miljö.
På den konkreta fråga som Per Gahrton ställde,
vill jag svara att självfallet får den tidigare regeringen
ta ansvar för sina formuleringar i sina skrifter. Men
jag måste säga att ingenting som jag har hört här i dag
från nej-sidan ger mig uppfattningen att några
felaktigheter kunnat påvisas, inte minst när det gäller
debatten mellan Karl Erik Olsson och Per Gahrton.
Den debatten var utomordentligt avslöjande på just
den punkt som Per Gahrton kritiserade den här
skriften.
Slutligen, Per Gahrton, är det faktiskt så, att
Maastrichtavtalet jämställer hög sysselsättning och
låg inflation. Låg inflation sätts inte högre än hög
sysselsättning. Jag är fullständigt övertygad om att Per
Gahrton vet det.
Problemet är att man under 70-talet fört en
ekonomisk politik som har ökat arbetslösheten; det
gäller Danmark likaväl som andra länder. Problemet
är att det inte funnits ett EG, dvs. en
gemenskapspolitik för sysselsättning; på den punkten
tror jag att Per Gahrton och jag är överens. Varje land
har i stället drivit sin politik var för sig. Och det är
först nu, i den svåra lågkonjunkturens spår, som man
för första gången gemensamt har satt sysselsättningen
på EG:s dagordning.
Något som gör denna debatt så förvirrande för
säkerligen många av oss som deltar i den och
säkerligen också för många som lyssnar på den är när
vi talar om problem som finns i olika länder i Europa.
Frågan är då: Är EU, dvs. själva samarbetet, en del av
problemet eller en del av lösningen? För mig är
samarbetet en del av lösningen.