Herr talman! Sverige behöver mer samarbete med
grannarna i Europa och inte mindre. Det behövs över
huvud taget mer samarbete mellan Europas länder.
Jag är övertygad om att ett sådant samarbete mellan
de demokratiska staterna i vår världsdel är värdefullt
både för vårt land och för Europa som helhet.
Jag är också övertygad om att Sverige kan spela
en viktig roll i den europeiska unionen om det svenska
folket säger ja den 13 november. Detta markeras
också i den nya regeringens regeringsdeklaration. Där
anges en lång rad uppgifter för svensk del om det
svenska folket röstar ja.
Det handlar om att arbeta för en ytterligare
utvidgning av den europeiska unionen mot öst.
Det handlar om ökad öppenhet och insyn, fastare
parlamentarisk och folklig förankring av arbetet.
Det handlar om att målen för sysselsättning,
tillväxt och välfärd måste bli lika ambitiösa som
målen för finansiell stabilitet.
Det handlar om att stärka löntagarnas ställning på
arbetsmarknaden.
Det handlar om att se till att frukterna av den stora
gemensamma marknaden kan komma alla till del.
Såväl konsumenter och löntagare som människor i
olika regioner i Europa skall kunna få del av
frukterna. Det krävs också en gemensam europeisk
konsumentpolitik.
Hoten mot miljön känner inga nationsgränser. Det
vet vi. Ett EU-medlemskap kan stärka de krafter inom
EU som arbetar för en miljömässigt hållbar
utveckling och för bra, hållbara och miljövänliga
transportsystem som främjar utvecklingen i Europas
alla regioner.
Det handlar om att arbeta för jämställdhet i
arbetsliv och familj samt en jämn fördelning av
kvinnor och män i de organ som Sverige bidrar till
och deltar i i det europeiska sammanhanget.
Det handlar om att arbeta för en allomfattande
freds- och säkerhetsordning i Europa. Det handlar om
arbeta för att den europeiska unionen skall vara öppen
mot omvärlden, främja frihandel och vidga det
ekonomiska samarbetet med Central- och Östeuropa.
Genom en sådan samlad politik kan Sverige
tillsammans med andra länder göra Europa till en
progressiv kraft i världen som kan åstadkomma
ekonomiska och sociala framsteg, rättvisa och
delaktighet.
Det är problematiska utfästelser om arbete vid ett
ja i folkomröstningen som kommer i den nya
regeringens regeringsdeklaration. Dessutom har vi i
dag ett förhandlingsresultat att diskutera. Det ligger i
den proposition som vi nu diskuterar i en
remissdebatt. Det är ett bra förhandlingsresultat.
Det är utan tvivel så att det förhandlingsresultatet
också har påverkats positivt av den
socialdemokratiska riksdagsgruppens mycket aktiva
medverkan. Vi hade som bekant ett femtiotal konkreta
krav på förhandlingarna innan de inleddes. Vi i
riksdagsgruppen har gjort en ordentlig
utvärdering av hur dessa krav har tillgodosetts. Vi har
kunnat konstatera att de till den allra största delen har
tillgodosetts på ett bra sätt. När det gäller de
begränsade utestående frågor där vi har haft olika
mening kommer socialdemokraterna i riksdagen att
väcka en motion till den proposition som nu ligger på
riksdagens bord.
Allt detta finns. Allt detta har vi att ta ställning till.
Vad är då nej-sägarnas alternativ?
Jag har lyssnat på den här debatten under ganska
lång tid nu. Jag har fått utomordentligt liten
vägledning i vad det är för politik som skall föras i
Sverige den 14 november om det blir ett nej i
folkomröstningen. Hur skall man kunna parera de
höga räntor som vi permanent kommer att få leva med
i vårt land om vi står utanför ett samarbete där så gott
som alla andra är med? Efter hand kommer ju också
Österuropas länder att vara med eftersom de har
inbjudits till förhandlingar om medlemskap.
Jag säger inte att det inte går. Men frågan är hur
man skall göra det. Vad är det för slags politik som i
så fall skall få ner räntorna till europeisk nivå? Vad är
det för slags politik som skall föras så att
sysselsättningen inte flyttar ut till det stora
gemensamma samarbete som vi står utanför? I den
här debatten har nej-sidan inte sagt någonting om det.
Vänsterpartiet, som har ställt frågor till de andra
partierna under denna debatt, vill uppenbarligen
isolera inte bara Sverige från samarbetet med andra
länder utan också den svenska arbetarrörelsen från
våra meningsfränder i Europa. Det har framgått av
diskussionen.
Men har Gudrun Schyman tänkt på varför
praktiskt taget hela den europeiska vänstern, såväl
partierna som fackföreningsrörelsen, tror på
samarbetet i den europeiska unionen? Det har man
heller inte svarat på i den här debatten. Hur kommer
det sig att medlemsländernas socialdemokratiska
partier är de som starkast står för Maastrichtavtalet?
Jo, därför att det har en politisk dimension. För dem
räcker inte marknaden.
Vad tror ni att det beror på att ni är ett av de
utomordentligt få vänsterpartier i Europa som vill stå
utanför Europeiska unionen? Förstår vänstern i
Europa inte sitt eget bästa? På vilket sätt tror ni att
den europeiska arbetslösheten kan bekämpas
effektivare om Sverige står utanför, när ekonomin är
så kraftigt internationaliserad och sammanflätad som
den är?
De krafter i den europeiska unionen som vill
utveckla och försvara den sociala välfärden och som
står för en satsning på full sysselsättning vill ha med
Sverige, Norge och Finland. Det är en myt att vi blir
svaga i den europeiska unionen. Ensam är inte stark.
Tillsammans med de andra nordiska länderna - om
folken i de länderna väljer att bli medlemmar - och
tillsammans med likasinnade i andra EU-länder kan
vi bli en stark faktor.
Till Miljöpartiet är frågan given: På vilket sätt blir
Europas miljö bättre av att vi står utanför det forum
där besluten fattas? Många av era partivänner vill ju
samarbeta inom ramen för den europeiska unionen
med nya medlemmar.
Det är inte av programmatiska skäl som man har
röstat emot det i Europaparlamentet, Per Gahrton!
Europas gröna har tvärtom uttalat att man välkomnar
en utvidgning av den europeiska unionen med
medlemskap av Österrike, Finland, Norge och Sverige
och att det kommer att vara bra för unionens
miljöpolitik och sociala politik. Det är ett
programmatiskt uttalande för att man vill ha med oss,
och det känner naturligtvis Per Gahrton till.
Vad är det som gör att Europas miljö, som andra
gröna partier önskar förbättra tillsammans med oss
som medlemmar, för er är en fråga där ni själva vill
stå utanför det enda förpliktigande samarbetet? Vi vet
alla att annat miljösamarbete handlar om
deklarationer, som efterlevs i utomordentligt olika
grad av olika länder. Det förpliktigande samarbetet
för att lyfta fram miljön finns inom EU.
I dessa frågor har vi inte fått några besked i
debatten. Frågor har ställts om alternativet, och ni har
talat om att ni inte önskar det samarbete som vi vill
ha. Men ni har inte på något sätt angett hur miljön
skulle förbättras av att vi står utanför.
Ni ger inte besked, men det gör vi. En fråga som
ställdes tidigare i debatten gällde vad som händer med
den förestående grundlagsändring som riksdagen nu
skall fatta beslut om. För oss socialdemokrater är det
en självklarhet att beslut om den grundlagsändringen
inte skall fattas före den 13 november. Den
socialdemokratiska gruppen i konstitutionsutskottet
med sin ordförande Kurt Ove Johansson, som sitter
här, har uttalat att den grundlagsändring som återstår
att fatta beslut om inte skall behandlas av riksdagen
före den 13 november. Det skall självfallet göras efter
folkomröstningen och endast om det svenska folket
har sagt ja. På den punkten kan ni vara fullkomligt
trygga när det gäller den socialdemokratiska gruppen.
Denna debatt handlar också såväl om principer
som om praktiska frågor, detaljfrågor.
För mig är två frågor helt avgörande för varför jag
anser att Sverige bör bli medlem i den europeiska
unionen.
För det första: Att Sverige deltar på en marknad
tillsammans med andra. Det är bra för näringslivet
och det kan vara bra för sysselsättningen. För mig kan
det aldrig räcka att Sverige enbart skall delta på en
marknad under lång tid och vara utestängt från de
organ där besluten fattas om ramarna för den marknad
som dagligen påverkar oss.
För det andra: Det är ju nu, efter Berlinmurens
fall, som Europa så kraftigt förändras och omstöps
och som så många krafter medverkar till att förändra
vår världsdel. Skall vi då säga oss att detta inte är våra
frågor?
Om jag någon gång blir gammal kanske en ung
människa skulle fråga mig: Vad gjorde du på 1990-
talet, när Europa förändrades så mycket? Om jag då
svarade att det där inte var våra frågor utan någon
annans - då skulle jag inte vara nöjd med mitt liv.