Fru talman! Låt mig börja med att säga att jag
välkomnar detta initiativ till en remissdebatt om den
proposition som faktiskt är den viktigaste som
Sveriges riksdag har haft att ta ställning till på en
generation. Den remitteras nu till utskott, men det
reella avgörandet ligger självfallet hos var och en av
oss som svenska medborgare i folkomröstningen den
13 november. Det är en proposition om ett avtal som
är ett resultat av ett förhandlingsarbete som utfördes
av den borgerliga fyrpartiregeringen i nära samråd
med Socialdemokraterna.
Jag tror att det var två saker som var viktiga och
avgörande för att vi skulle nå ett så gott
förhandlingsresultat som nästan alla kommentatorer i
Sverige och i andra länder är eniga om att vi har
uppnått. Det var för det första en klar och tydlig
politisk kurs från regeringens sida. Vi satte för tre år
sedan Europafrågan högst upp på vår politiska
dagordning. Vi ägnade betydande kraft åt att nå
trovärdighet, förankring och gehör i de olika
europeiska huvudstäderna. Vi vek i förhandlingarna
inte från den linje som vi hade lagt fast.
För det andra var det också en bred uppslutning i
förhandlingsarbetet här i riksdagen. Vi var angelägna
om att varje steg skulle förankras hos den dåvarande
oppositionen. Även om Mats Hellström inte alltid
gjorde exakt samma bedömning som vi när dialogen
inleddes, så lyckades vi - i alla fall nästan - nå fram
till en konstruktiv och gemensam slutsats om hur
förhandlingarna skulle föras. Den enigheten var en
styrka för Sverige och bidrog till ett bra
förhandlingsresultat.
Nu skall varje medborgare efter egen prövning
säga ja eller nej den 13 november. Antingen skall vi
helt och fullt vara med i det europeiska samarbetet
och den europeiska unionen eller förvandla Sverige
till en enligt min mening randstat med allt mindre
inflytande också över sin egen framtid.
Det är viktigt att göra klart för sig att det är ett val
mellan två alternativ, och bägge alternativen skall
prövas, bägge alternativen skall diskuteras.
Samarbetsalternativet innebär ett ja till
medlemskapet i den europeiska unionen. Grunden för
detta samarbetsalternativ är insikten om att vi i det
Europa som vi ser framför oss behöver mera av
samverkan på en rad områden mellan alla Europas
stater och folk. Ensam är inte stark i en tid då så
många av de problem som vi har att angripa inte
respekterar de gamla nationalstaternas gränser och där
det framstår som tilltagande trångsynt, gränsande till
bisarrt, att tro att demokratin skall göra halt vid de
gamla tullgränserna.
Hur detta samarbete kommer att utformas i sina
detaljer och gestaltas under decennierna framöver kan
ingen av oss veta. Det europeiska samarbetet är ett
samarbete som ständigt förändras och som är öppet
för framtiden. Men två saker borde i alla fall vara
alldeles omöjliga att strida om:
För det första blir det ett bättre europeiskt
samarbete ju fler nationer som är med och deltar kring
det mötesbord där dess framtid gestaltas. Det är bättre
att hela Norden är med än att större delen av Norden
står utanför. Det är angeläget och viktigt att så snart
som möjligt bereda plats kring de europeiska borden
också för de nya demokratierna i Centraleuropa och
för våra nya grannländer demokratierna på andra
sidan Östersjön, de baltiska länderna, som också så
gärna vill vara med.
För det andra är det bättre för oss att vara med och
påverka än att bara stå utanför och låta oss påverkas.
Vi kan aldrig klippa ut oss själva på den europeiska
kartan och placera Sverige i Karibien eller i Stilla
havet. Vi är en del av detta Europa, och vi kan välja
mellan att bara påverkas eller att vara med och
påverka.
Det finns en lång rad olika uppfattningar om hur
det europeiska samarbetet skall bedrivas vidare under
de kommande decennierna. Föreställningen om att
samarbetet är ställt och styrt av något slags autopilot
som inte kan påverkas eller frikopplas är felaktig.
Samarbetet formas under en ständig politisk dialog
mellan nationer och olika politiska meningsriktningar.
För negativisterna i Sverige måste det vara ett
ganska besvärande faktum att de är så gott som
alldeles ensamma. Ser man på de länder som har
erfarenhet av detta samarbete finns det visserligen
några extrema rasister och extrema kommunister som
intar ståndpunkten att samarbetet är felaktigt och att
deras länder bör lämna det. Men annars anser Europas
vänsterpartister i övrigt att samarbetet skall förändras
men vidareutvecklas. Europas övriga gröna
miljöpartister anser att samarbetet skall förändras men
utvecklas och föras vidare och breddas.
Isolationismen har inget stöd i de länder som vet
samarbetets värde.
Jag ser själv ett mycket starkt behov av att gå
vidare med detta samarbete under kommande år och
decennier. Det gäller tre viktiga områden.
För det första gäller det samarbetet för freden. Det
kräver såväl ett djupare utrikes- och säkerhetspolitiskt
samarbete mellan de europeiska nationerna som en
ytterligare utvidgning av unionen till att omfatta
Centraleuropa och de baltiska länderna senast kring
sekelskiftet. Jag tror att det är kanske den allra
viktigaste av de många viktiga uppgifter som det
europeiska samarbetet står inför under kommande år,
att genom samarbete skapa stabilitet och bättre
utvecklingsförutsättningar, inte minst i den östra halva
av Europa som nu befriat sig från kommunismen och
vars spänningar och problem annars riskera att leda
till en instabilitet och osäkerhet som då kommer att
drabba varje del av Europa, inte i dag och inte i
morgon men möjligen i övermorgon, om vi inte
lyckas med samarbetet i dag.
För det andra gäller det samarbetet för tillväxten.
Det handlar om möjligheterna för nya jobb, för ny
tillväxt och för ny välfärd i i Europa i dess helhet
under kommande år och decennier. Vi står mitt uppe i
ett globalt liberalt systemskifte med helt nya
förutsättningar för ekonomisk utveckling. Det ställer
krav på mycket mera av samarbete och avreglering så
att vi gemensamt skall kunna klara av dessa väldiga
uppgifter att ge jobb och sysselsättning åt alla dem i
Europa som i dag inte har det.
För det tredje gäller det samarbetet för rätt, att på
område efter område där nationerna har blivit för små
bygga en rättsordning och se till att den också
efterlevs. Brådskan är mycket stor när det gäller
knarkbekämpningen där nationella insatser aldrig kan
räcka. Bara gemensamma insatser kan komma åt den
över gränserna organiserade knarktrafiken. Det gäller
självfallet också arbetet för gemensamma fasta och
skarpa miljöregler så att restriktioner i ett land inte
bara leder till att miljöproblemen flyttas över till ett
annat.
Detta är tre viktiga områden där jag ser det som
angeläget och nödvändigt att samarbetet förs vidare
och utvecklas vidare. Det är för att få vara med och
göra det som det är så viktigt för oss själva, för våra
nordiska brödrafolk och för Europa i dess helhet att vi
faktiskt alla, eller så många som möjligt, röstar ja den
13 november.
Jag sade inledningsvis att det är fråga om ett val
mellan två alternativ. Det är samarbetsalternativet och
det andra alternativet som jag kallar för
randstatsalternativet. Det skulle egentligen ankomma
på företrädarna för det alternativet att ge litet tydligare
besked om vad det faktiskt innebär. Men det brukar
de inte vara så talträngda om, och det förstår jag.
Något vidare bra alternativ att företräda har de inte.
Skulle folkomröstningen leda till ett nej kommer
EES-avtalet att vara grunden för Sveriges relationer
med det övriga Europa under avsevärd tid framöver.
Det är ett EES-avtal som inte kommer att vara stabilt i
ljuset av att det är väldigt få länder som kommer att
vara anslutna till det. Men vi från svensk sida kommer
att ha ett mycket tydligt intresse av att slå vakt om
varje del av detta EES-avtal. Långsiktigt tror jag inte
att detta kan säkra våra ekonomiska intressen. De
omedelbara handelsströmmarna påverkas inte
speciellt mycket, men det är en klen tröst. Allt färre
kommer att vara beredda att göra
framtidsinvesteringar med horisonten decennier i
Sverige när vi kommer att befinna oss i denna
randstatsposition där man inte vet vad som gäller om
5, 10 eller 15 år. Därmed skulle våra möjligheter till
framgångsrik ekonomisk utveckling riskera att
långsiktigt förtvina.
Men värre än de långsiktiga ekonomiska
konsekvenserna är de omedelbara politiska följderna.
Vi skulle få se vår demokrati vingklippas, eftersom vi
inte skulle kunna vara med och påverka och fatta
beslut om gemensamma europeiska regler och
bestämmelser som skulle gälla också i vårt land. Vi
skulle drabbas av ett lika påtagligt som plågsamt
demokratiskt underskott. Vi skulle frivilligt ge delar
av makten över oss själva till någonting som vi
frivilligt avstod inflytande över.
Detta säger jag mot bakgrund av att det EES-avtal
som då skulle gälla har bekämpats av vänstern till
vänster om Socialdemokraterna med näbbar och klor
under den debatt som föregick avtalet. Då fördömdes
det som oförenligt med Sveriges demokrati och
självbestämmanderätt. Nu anbefalls det plötsligt som
framtidsvägen för Sverige. Detta är på sitt sätt ganska
logiskt. Tittar man på historien över vänstern till
vänster om socialdemokratin har man gått emot varje
enstaka steg i riktning mot Sveriges deltagande i
europeiskt samarbete som har tagits i modern tid. Ni
markerade skepsis när Sverige anslöt sig till
Europarådet, det demokratiska samarbetet i början av
1950-talet. Ni tyckte inte om att den europeiska
frihandelsorganisationen EFTA grundades i slutet av
1950-talet. Ni stred i kammaren mot frihandelsavtalet
1972, det frihandelsavtal som ni åberopade som
föredöme när ni stred mot EES-avtalet. Ni stred mot
EES-avtalet, det EES-avtal som ni nu åberopar som
framtidsvägen när ni skall försöka att stoppa nästa
steg på den europeiska samarbetsvägen.
Det handlar alltså för er del inte om storleken på
en medlemsavgift eller om synpunkter på de
europeiska institutionerna. Det finns inte ett steg i
riktning mot samarbete mellan Europas demokratier
under efterkrigstiden som inte vänstern, till vänster
om socialdemokratin, har motsatt sig. Därmed
framgår det också vad det handlar om.
Från er sida handlar det om en isolationism, som
vore farlig för Sverige, som skulle vingklippa våra
möjligheter och som skulle försvåra den europeiska
inställningen.
Om er inställning skulle vinna gehör i Sverige och
i andra europeiska länder skulle vi få ett Europa där
nationerna inte stod med varandra, i gemensamt
arbete, utan stod mot varandra, i tävlan och
konkurrens, utan gemensamma institutioner och
gemensamma regler. Då skulle vi se ett för freden och
för de framtida möjligheterna avgörande samarbete
försvagas, brytas upp eller kanske t.o.m. helt
försvinna.
Det val som Sverige skall träffa den 13 november
är egentligen valet om vi skall fortsätta på en
samarbetslinje som har varit stark under många
decennier, eller om vi skall byta väg och isolera oss
själva.
Som jag sade, har vi i olika regeringar utnyttjat de
olika historiska möjligheterna och vid olika tidpunkter
tagit steg för steg på den europeiska samarbetsvägen
under efterkrigstiden: Europaråd, frihandel,
frihandelsavtal, EES-avtal.
När säkerhetspolitiken och de inre
förutsättningarna har skapat möjlighet tar vi nu det
ytterligare steget, som innebär att vi ansluter oss helt
och fullt också till möjligheterna till inflytande över
den europeiska utvecklingen.
Att plötsligt säga nej till samarbetslinjen skulle
vara ett lika dramatiskt som allvarligt brott mot
Sveriges traditioner och vägval sedan decennier
tillbaka.
Nu har vi i Sverige, i Norden och i Europa en
historisk möjlighet att bygga ett samarbete som kan
trygga mycket av fred och mycket av utveckling
framöver. Det är det ni skall rösta nej till den 13
november.