Fru talman! Jag hade två frågeställningar till
Gudrun Schyman. Jag tycker inte att hon redde ut
någon av dem alldeles tillfredsställande.
Den första frågan var om hon kunde förklara
varför hon inte har några syster- eller broderpartier,
eller vad det nu kan heta inom den f.d. kommunistiska
gemenskapen i Europa, som tycker lika som hon. Hon
säger att också de är kritiska mot den politiska
unionen och mot den monetära unionen. Det kan man
väl vara. Men det var inte det som frågan gällde, utan
den gällde varför det mig veterligt inte finns ett enda
vänsterparti som säger nej till sitt lands deltagande i
detta samarbete. Att de sedan har lika delade
meningar i Europaparlamentet som vi har i Sveriges
riksdag i olika frågor ligger i demokratins karaktär.
Men de vill inte tåga ut ur det europeiska samarbetet.
De säger ja till samarbete för att i demokratisk
ordning få diskutera hur samarbetet skall gestaltas.
Gudrun Schyman står de facto isolerad också inom
den europeiska vänstern i sin isolationism.
Den andra frågeställningen gällde hur hon skulle
reda ut detta med EES-avtalet som var så fel för två år
sedan och som nu var så rätt och bra att svenska folket
skulle rösta för detta i stället för medlemskapet. Nu
säger hon att EES-avtalet har uppenbara brister på
inflytandesidan. Ja, det är en underdrift. Det är ju ett
randstatsavtal. Gudrun Schyman kan gå tillbaka till
protokollet och läsa att jag tidigare i alla sådana här
debatter sade att detta avtal är en nödvändighet som
en övergångsstation till medlemskapet. Men jag sade
också att vi aldrig kommer att acceptera detta
långsiktigt just för att - om jag får citera Gudrun
Schyman - det har så uppenbara brister på
inflytandesidan att det skapar ett demokratiskt
underskott som är påtagligt och som kommer att bli
plågsamt för varje nation med självaktning, till vilkas
krets jag räknar Sverige. Så även här har Gudrun
Schyman litet svårt att få ekvationen att gå ihop.
Det avtal som hon för två år sedan fördömde för
att det inte gav Sverige inflytande anbefaller hon nu
svenska folket. Hon försöker sedan lösa detta genom
att säga att hon hoppas att vi efter ett nej i
folkomröstningen skall kunna förena oss i kammaren
och gå till den europeiska unionen och säga att vi nu
vill ha inflytande. Det är en illusionism som t.o.m.
med Vänsterpartiets mått framstår som ganska
magnifik. Säger vi i folkomröstningen nej till att vara
med i inflytandet, kan vi inte komma tillbaka i någon
omförhandling som Gudrun Schyman vill ha. Ett nej
är ett nej, och då skall vi inte sedan ena oss om en
omförhandling och komma tillbaka och säga att vi vill
vara med i Europaparlamentet, i Ministerrådet och i
Kommissionen. Det är där man utövar inflytandet.
Det är detta inflytande som ni säger nej till, och då får
ni det demokratiska underskottet - den plågsamma
bristen. Det är ett nej till inflytande som inte kan
kompenseras genom någon omförhandling - det är
litet falskt att försöka sprida den illusionen - utan då
står vi där med det demokratiska underskottet och det
avtal som Gudrun Schyman själv har fördömt, men
som hon nu i sin allmänna samarbetsfientlighet
plötsligt anbefaller utan logik.