Fru talman! Jag skulle vilja säga så här till Karl
Erik Olsson, som jag också välkomnar i
oppositionsrollen: Tanken att ett västeuropeiskt
samarbete skulle förhindra krig och konflikter tror jag
var en mycket giltig tanke när samarbetet startade,
efter andra världskriget. Jag tror att Kol- och
stålunionen, Euratom och alla de olika
samarbetsprojekt som har lett fram till dagens EU
också har bidragit till en stabilisering i Västeuropa.
Men jag tror att den tanken och syftet med det
samarbetet är just historia. Det är överspelat.
Om det skulle vara som Karl Erik Olsson säger,
att det är just fredstanken som är det viktiga, skulle
logiskt sett ett nej till ett svenskt medlemskap i den
europeiska unionen innebära att vi höjer krigsrisken i
Europa. Det tror inte jag. Jag tror inte att vi ökar
instabiliteten eller ökar krigsrisken i Europa om vi i
en folkomröstning här i Sverige säger nej till svenskt
medlemskap. Jag tror inte heller att ett norskt nej eller
ett finskt nej kommer att innebära detta.
Vad det däremot kommer att innebära, Karl Erik
Olsson, är att Sverige vid ett ja skulle vara tvunget att
ge upp sin alliansfria politik, den alliansfrihet i fred
som säger att vi skall kunna stå neutrala i händelse av
konflikter. Jag vet att detta är en mycket viktig fråga
för Centerpartiet och Centerpartiets medlemmar,
varav en majoritet säger nej av just det skälet att man
vill bevara och utveckla alliansfriheten. Man ser det
som en viktig ingrediens och som ett alternativ i den
säkerhetspolitiska utvecklingen, ett alternativ till just
nya militära allianser. Därför är fredstanken och
möjligheten att utveckla alternativ till militära
allianser ett starkt skäl att säga nej till medlemskap i
den europeiska unionen.
Det Karl Erik Olsson säger om att pengarna flyttar
sig och om den internationaliserade ekonomin är
riktigt. Men bjuda motkraft till detta fenomen, Karl
Erik Olsson, kan man inte göra i en organisation som
har som grundlag att främja kapitalets fria rörlighet.
Det är som om vi i Sverige skulle säga att vi skulle
hävda löntagarnas intressen genom att gå in i Svenska
arbetsgivareföreningen. Det gör vi ju inte! Vi bygger
fristående fackliga organisationer som en motpart. På
samma sätt måste vi uppföra oss internationellt.