Fru talman! Gudrun Schyman talar om EES-
avtalet som olyckligt, men säger att vi ändå skall ha
kvar det. Vad är det då vi skall göra? Skall vi stoppa
kapitalets rörlighet nu, eller finns det några andra
åtgärder? Det låter som om Vänsterpartiet hade en
arsenal av åtgärder som var lämpliga att ta till. Jag
känner inte till dem, och det gör troligen inte Gudrun
Schyman heller, för då hade hon nog redan redovisat
dem.
Samarbetet måste gå vidare. När detta samarbete
rullar på kommer vi också in med politiska
instrument. Det är den möjlighet vi har att
kompensera det demokratiska underskott som finns
för närvarande.
Vi har inte tagit ställning till EMU. Det gör vi
senare. Naturligtvis har det lilla landet problem med
att ligga utanför. Vi vet i dagsläget att vi inte kan
skapa den trygghet som vi skulle vilja. Vi har t.ex. en
räntenivå som är betydligt högre än den behöver vara,
delvis beroende på att omvärlden inte riktigt litar till
oss lika mycket som till andra. Därför är det viktigt att
vi går vidare med samarbete också på det ekonomiska
området.
Vi har olika uppfattningar - det är bara att notera
det - när det gäller frågan om alliansfrihet. Det är
uppenbart att ett samarbete innebär en ny situation där
vi tar ett större ansvar för att utveckla denna del av
Europa. Det är klart att detta gör att vi är med och
påverkar framtiden mer än tidigare. Det upplever jag
som någonting positivt.
Gudrun Schyman säger att fredsfrågan är historia i
det snäva västeuropeiska perspektivet. Det är möjligt.
Jag hoppas att det är så att dessa länder aldrig mer
kommer att föra krig mot varandra. Det är ju skönt
det. Då har man vunnit ganska mycket. Vad vi talar
om här i denna kammare är inte det snäva
västeuropeiska perspektivet, utan det är ett perspektiv
där också Nordens länder kommer med, och där vi går
vidare och utvecklar EU till att också omfatta
Centraleuropa, Baltikum och kanske ännu mer av
Europa så småningom. I det perspektivet är faktiskt
inte fredsfrågan historia. Den är i högsta grad en
framtidsfråga.