Herr talman! Det finns mycket man vill ha i värl-
den, men man har inte alltid råd att köpa allt det man
gärna vill ha. När vi har diskuterat Citytunneln har vi
sagt att det säkert är ett bra projekt. Det är kanske
någonting som vi vill ha, men vi vet inte i dag hur vi
skall kunna finansiera det.
I mitt huvudanförande har jag uttryckt kritik mot
systemet med särskilda förhandlingsmän som skall
försöka trolla fram medel där de normalt inte finns.
Förr eller senare hinner verkligheten i fatt projekten.
Vi har nu sett det i form av Dennispaketets samman-
brott. Vi har tidigare kunnat se det i den s.k. Göken i
Göteborgsområdet, som också föll samman. Vi har
sett Botniabanans undermåliga redovisning, där man
bara kan åstadkomma 600 miljoner kronor till sta-
tionshus enligt förhandlingsmannen. Vi ser det i fråga
om Citytunneln.
Det har blivit ett mode på något sätt att man tror
att det skapas mer pengar i systemet genom särskilda
förhandlingsmän, men så är det naturligtvis inte. Man
bara lyfter bort besluten från den ordinarie budget-
processen och riksdagens behandling. Det tycker vi är
olyckligt. Man skall faktiskt kunna rätta munnen efter
matsäcken. Det är ett gammalt bra ordspråk som jag
tror att vi alla har nytta av.