Herr talman! I inledningsrundan i morse gjorde
Bertil Fiskesjö en intressant tillbakablick på
konstitutionsutskottets arbete sedan 70-talet. Själv
har jag deltagit i KU:s granskning av regeringen
sedan 1986, och mina insatser har framför allt gällt
att granska huruvida regeringen följt de av
riksdagen antagna riktlinjerna för
krigsmaterielexport.
1986 års granskning hade sin utgångspunkt i de
polisundersökningar som då gjordes om illegal
vapenexport. Svenska Freds- och
skiljedomsföreningen hade polisanmält Bofors för
smuggling, och som bevis hade man bl.a. uppgifter
som Boforsingenjören Ingvar Bratt tillhandahållit.
När KU började granska vapenexporten 1986 -- det
gällde framför allt vidareexport till förbjudna
länder via Singapore och England -- var intresset
ganska ljumt hos de flesta ledamötena i KU. Men i
och med att frågan kom allt mer i fokus i massmedia
ökade också intresset hos även de ledamöter som
egentligen kanske inte var så intresserade av att vi
skulle ha en mera restriktiv vapenexportpolitik,
vilket ju faktiskt granskningen och den fokusering
på vapenexporten som då gjordes också ledde till.
Färre länder fick alltså lov att köpa svenska vapen.
Nu har vi, kan man nästan säga, återgått till det som
gällde för tio år sedan, men intresset nu är ju inte
alls detsamma. Det är intressant att notera att
många av de länder som var aktuella på 80-talet,
dvs. Indonesien, Thailand, Oman, Saudiarabien
m.fl., är de länder som är aktuella i dagens debatt
också.
På 80-talet var det tal om smuggling, men nu
accepterar man att export kan tillåtas till de här
länderna. Det finns inte heller det
massmediapådrag som fanns på 80-talet.
Först skulle jag vilja ta upp exporten till
Indonesien. Den frågan har ju varit föremål för
debatt i riksdagen under många år, framför allt på
grund av Indonesiens ockupation av Östtimor.
Indonesien har inte heller gjort sig känt för att
respektera mänskliga rättigheter och inte heller för
demokrati. Den militärdiktatur som råder där har
brutalt slagit ner befrielserörelser i Östtimor,
Västpapua och Aceh.
Mats Hellström var starkt kritisk när den borgerliga
regeringen lät Bofors sälja kanoner till Indonesien
i slutet av 70-talet. Sedan, när han själv blev
minister för utrikeshandeln, tillät han försäljning av
kanoner, och han vilseledde då riksdagen genom att
kalla det för följdleveranser.
När KU granskade Mats Hellströms förfarande
våren 1987, reserverade sig Folkpartiet mot att
luftvärnskanoner skulle betraktas som
följdleveranser. Vi framhöll i en reservation att det
vid beslut om tillstånd för utförsel av kanoner inte
förelåg några bindande åtaganden från tidigare
regeringar.
Vi konstaterade vidare att dåvarande
handelsministern gjorde gällande att ''regeringen
skall göra en totalbedömning och att i denna ingår
en bedömning av i vad mån regeringen är bunden
till att ge ett nytt tillstånd, om ett tillstånd givits vid
något tidigare tillfälle''. Vi varnade för att ''dessa
tolkningar av riktlinjerna riskerar att få
konsekvenser för praxis i tillståndsgivningen''.
Det visade sig att de farhågor vi hade från
Folkpartiets sida var väl befogade. I årets
granskning använder sig nämligen
krigsmaterielinspektören av samma trick. Han
kallar krigsmateriel som nu är aktuell för
försäljning för följdleveranser, på grund av att
Indonesien köpte denna typ av materiel på 70-talet.
Det är alltså precis samma motivering som Mats
Hellström gav 1987.
Det vore hederligare att säga att man nu är benägen
att tillåta vapenexport som man inte tillåtit under
de senaste åren, och sedan får man stå för det.
I utskottets betänkande konstateras att ''utförsel till
Indonesien av ny materiel enligt KMI:s bedömning
inte är aktuell förrän tidigast på något års sikt''. Att
KMI säger på detta vis beror på att man redan har
gett förhandsbesked om att det är möjligt att sälja
ny materiel för strid till Indonesien.
Vi kan konstatera att det föreligger en kursändring.
Jag tycker att denna kursändring är mycket
olycklig, inte minst för Östtimors folk. Den är,
enligt min mening, inte i överensstämmelse med
våra riktlinjer för vapenexport. Ola Karlsson talade
tidigare om mänskliga rättigheter, som man
verkligen skall ta hänsyn till. Det tycker jag inte att
man gör i detta fall. Det gäller också i fråga om
Gulfstaterna. Det kan inte vara i överensstämmelse
med riktlinjerna att exportera vapen till
Gulfstaterna.
Vi kan nu följa i medierna vad som händer i
Yemen. Nästan alla dessa länder har intresse av den
konflikten och är involverade på olika sätt. Därtill
kommer de övergrepp på mänskliga rättigheter
som sker i hela denna region.
KU skriver att regeringen inte medgett utförsel av
krigsmateriel för strid till Gulfstaterna. Det är inte
en helt korrekt beskrivning, anser jag. De
eldledningssystem som är aktuella för export kan
inte betraktas som övrig materiel.
Krigsmaterielinspektören angav själv, vid
utfrågningen i utskottet, att det här är fråga om en
gråzon. Det är också knepigt att bedöma vad som
anses med vapensystem när de levereras i delar.
Också på denna punkt bör man vara helt på det
klara med vad man gör, och sedan får man stå för
det.
En svårighet i årets granskning har varit att KMI
inte har medverkat till att de handlingar som
utskottet på mitt förslag begärde att få se, kommit
till utskottet. Det gäller protokoll från
parlamentariska nämnden och kvartalsrapporter
från krigsindustrin. KMI:s motivering för att inte
lämna över handlingarna var först att de var
hemliga. Det är ett märkligt påstående, med tanke
på KU:s uppgift att granska regeringen. Vi har ju
tillgång till en mängd hemliga handlingar i det
arbetet. När sedan KU återkom och stod fast vid
begäran, beskrev KMI situationen när det gäller
protokollen från nämnden och sade att de var
mycket svåra att tränga igenom. Det var svårt att
läsa dem. Materialet bestod av en mängd lösa
lappar. Jag tycker att bara det skulle ha varit
anledning för utskottet att titta på hur
dokumentationen går till på KMI.
Nu nöjde sig emellertid KU med att
krigsmaterielinspektören själv fick komma och
berätta vad som stod i protokollen och vilka beslut
som hade fattats av nämnden när det gällde nya
vapensystem, nya länder och de länder som var
aktualiserade i granskningsanmälan. Det är bara
det att krigsmaterielinspektören själv har valt att
definiera vad som är nytt och inte nytt. Det kan
vara fråga om att vapensystem sålts på 50-talet till
länder som det sedan under många år varit
förbjudet att exportera till. Sedan säger man att det
inte är nya länder, eftersom vi tidigare har
exporterat till dem. Då är det inte riktigt relevant
att tala om vilka länder som är nya.
Jag tycker inte att KMI har bidragit till att
underlätta KU:s granskning av vapenexporten på
ett sådant sätt som man kunde förvänta sig.
Till slut vill jag bara nämna det ärende som jag själv
har anmält. Det gällde Nobelkruts smuggling av
krut via DDR. Sedan utskottet granskade det
ärendet senast har det framkommit papper genom
Stasi som belägger just denna vapensmuggling. Det
är papper som man inte hade tillgång till när åtal
väcktes mot direktörer på Bofors. Vilka som än kan
få ut dessa papper, vill jag säga att jag tycker att
man borde ha fått ut dessa Stasipapper för att
bringa reda i även dessa olagliga vapenaffärer.
Vi har särskilda riktlinjer för vapenexporten som
skall gälla. Jag tycker att vi skall ha en öppen debatt
om hur man tillämpar dessa regler. Då skall man
inte hålla på och glida på en mängd definitioner och
tolkningar av begrepp. Regeringen måste stå för
vad den gör och ta den öppna debatt som det för
med sig.