Herr talman! Jag vill först kommentera det som
Ylva Annerstedt sade. Hon sade att hon var glad
över att jag flitigt hade varit närvarande vid
utfrågningarna -- eller något liknande. Jag var med
när det gällde de fyra souscheferna och
statssekreterare Urban Bäckström, men jag tyckte
inte att de utfrågningarna gav så mycket. Jag var
dock inte med när Bo Lundgren utfrågades. Den
aktuella dagen kröp jag omkring med ryggskott och
hade inte möjlighet att vara med. Det beklagar jag
mycket. Jag tycker nämligen att utfrågningarna ger
väldigt mycket. Man kan ju själv ställa frågor i
kontroversiella spörsmål.
Nu gäller det byte av chef för Finansinspektionen.
Frågan är huruvida regeringen har använt sin
utnämningsmakt i avsikt att påverka
Finansinspektionens myndighetsutövning.
I det intressanta bakgrundsmaterialet diskuteras
ingående hur regeringen skall hantera
chefsförsörjningen i enlighet med riktlinjerna i den
s.k. verkschefspropositionen 1986/87:99. Där
diskuteras frågeställningar när det gäller rörlighet
mellan olika befattningar och vikten av att en
linjetjänstgöring interfolieras med perioder av
utbildning. Propositionen pekar slutligen på att
man kan visa järnhanden genom att peka på
möjligheterna att mot en verkschefs vilja förflytta
honom under löpande förordnandetid. Detta
alternativ synes ha varit aktuellt då herrar
Lundgren och Bäckström av olika skäl önskade
flytta på Anders Sahlén, som utnämndes till chef för
Finansinspektionen den 1 mars 1990.
Mitt parti, Ny demokrati -- och icke minst jag
själv -- har vid olika tillfällen under de gångna åren
haft synpunkter på chefstillsättningar inom den
offentliga sektorn. Vi anser t.ex. att det är fel att
tillsätta verkschefer på så lång tid som sex år. Men
tursamt nog ger den s.k. verkschefsordningen
regeringen möjligheter att mot en verkschefs vilja
förflytta honom. På så sätt är det möjligt att bli av
med inkompetenta och politiskt besvärliga chefer.
Det gäller emellertid att avdramatisera
omplaceringen av verkschefer, så att det inte
nödvändigtvis betyder en prickning.
Vi har i pressen bl.a. kunnat läsa om regeringens
problem med omplaceringen av SIDA-chefen, som
i sin tur spelar en aktiv roll i ett annat av våra
granskningsärenden, nämligen när det gäller att
utse biståndskontorschef i Managua i Nicaragua.
I ett börsnoterat företag väljs VD på ett år i taget,
och dagen före bolagsstämmman har VD bara en
dags anställningstrygghet. Samma förhållande
gäller politiskt tillsatta topptjänstemän, vilkas
anställningstrygghet avtar ju närmare valdagen
man kommer. Mot denna bakgrund kan det kanske
finnas en viss förståelse för att man diskuterat även
s.k. politiska fallskärmar.
Det är kanske bättre att man soulagerar ministrar
med moderat fallskärm då ämbetet lämnas i stället
för att tvingas ge dem nyckelbefattningar som
verkschefer eller ge dem andra jobb som de inte har
förutsättningar att klara.
I många fall torde det vara fel att utnämna den som
har varit politiker under större delen av sitt liv till
chef för ett större affärsdrivande verk. Det är stor
skillnad mellan att vara politiker och att vara
företagsledare. Det är inte minst viktigt att tänka
på detta i det aktuella fallet, där det rör sig om
omplaceringar.
Efter att noga ha gått igenom
granskningsprotokollen är jag benägen att tro att
det fanns visst fog för Bo Lundgren att utnyttja den
rätt som han enligt verksledningspropositionen
hade att förflytta en tjänstemän till annan statlig
tjänst, om man då kunde visa att det var påkallat av
organisatoriska eller andra skäl.
Bo Lundgren erbjöd vid ett möte den 4 maj Anders
Sahlén befattningen som minister vid ambassaden i
Washington. Först i andra hand uttryckte han sitt
missnöje med Anders Sahléns sätt att sköta sitt
jobb. Hade Anders Sahlén sagt nej till befattningen
i Washington, skulle han, enligt ett uttalande av Bo
Lundgren vid granskningsförhöret, ha fått stanna
kvar på sitt jobb som chef för Finansinspektionen.
Det tycker jag är ganska märkligt. Bo Lundgren var
ju alltsedan utnämningen till skatteminister hösten
1991 enligt förhörsprotokollet kritisk till Anders
Sahléns sätt att sköta sitt jobb.
Utskottsmajoriteten, representerad av
Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, har riktat
kritik mot Bo Lundgren för att han överskridit sina
befogenheter genom att något hårdhänt omplacera
Anders Sahlén. Men jag tror att han snarare skulle
ha gjort omplaceringen långt tidigare, då han ju
sedan länge varit missnöjd med Anders Sahléns sätt
att sköta jobbet -- det hade ju varit litet äventyrligt
att ha kvar denne så länge innan han slog till.
Med tanke på komplexiteten i det här ärendet,
vilket jag efter genomläsningen av
granskningsprotokollen har fått stor respekt för, vill
jag även i detta fall hellre fria än fälla. Jag har
därför rekommenderat min riksdagsgrupp att rösta
för regeringspartiernas reservation.