Herr talman! Det är ställt utom allt tvivel att
regeringen har ett ansvar för att
Finansinspektionens verksamhet bedrivs på ett
effektivt sätt och i bästa möjliga organisatoriska
former. Det står också utom allt tvivel att den
borgerliga regeringen efter regeringstillträdet 1991
inledde ett målmedvetet arbete med att stärka
Finansinspektionens ställning.
Problemen på den svenska finansmarknaden
krävde alldeles uppenbart en kraftfull och
självständig tillsynsmyndighet. Om den offentliga
kontrollen av finansmarknaden inte motsvarar
allmänhetens förtroende och förväntningar, sviktar
också förtroendet för marknaden.
Vid samtalet med Anders Sahlén i maj 1993, då
Sahlén erbjöds en ministerpost i Washington,
redovisade statsrådet Lundgren de problem som
fanns i fråga om avvägningen mellan
tillsynsverksamheten och
rekonstruktionsverksamheten. I det avseendet
hade statsrådet vissa betänkligheter beträffande
Sahléns omdöme. Han redovisade också ett antal
skäl till denna sin åsikt. Inspektionen
koncentrerade sig inte tillräckligt på sin
tillsynsuppgift, utan deltog livligt i
rekonstruktionsarbete på ett sätt som kunde skada
tilltron till dess myndighetsutövning.
Under våren 1993 startade en offentlig debatt om
Finansinspektionen och dess verksamhet som inte
var till gagn för tilltron till inspektionen.
Justitiekanslerns granskning av Njordaffären
acccentuerade problemen. Statsrådet Lundgren
fick indikationer på att denna granskning skulle
kunna resultera i kritik av Finansinspektionens
agerande.
Hans Göran Franck vill göra gällande att statsrådet
inte skulle ha reagerat på indikationer från
Justitiekanslern. Man får förutsätta att
Justitiekanslern inte skulle ge några indikationer
till statsrådet Lundgren om det inte fanns mycket
starka skäl för detta.
Sedermera framförde Justitiekanslern kritik mot
Finansinspektionens agerande på inte mindre än
sex punkter. Det ligger på regeringens ansvar att
säkerställa att man i varje läge har kompetens i
ledningen, och i verksledningsbeslutet finns kravet
på aktivt ledarskap från regeringens sida.
För ett aktivt ledarskap är chefsförsörjningen ett
viktigt instrument. I verksledningspropositionen
sägs särskilt att rekryterings- , rörlighets- och
utvecklingsåtgärder beträffande högre chefer
borde utnyttjas målmedvetet och systematiskt för
att förnya, förändra och effektivisera den statliga
verksamheten.
Anders Sahlén fick ett erbjudande om en
ministerpost i Washington. Där bedömdes han --
med sin kompetens -- komma bättre till sin rätt.
Han hade möjlighet att tacka nej, men han gjorde
det inte.
Hans Göran Franck tog upp det faktum att det
samtal som Anders Sahlén hade med Bo Lundgren
inleddes med ett erbjudande om en tjänst som
minister i Washington. Det handlade om ett
erbjudande till vilket han kunde tacka ja eller nej.
Det var först när Anders Sahlén frågade varför som
han fick ytterligare skäl för erbjudandet.
Det är alldeles uppenbart att Bo Lundgren endast
har utnyttjat de befogenheter som han har. Det
ställs också krav på honom som ansvarig för
regeringsarbetets effektivitet.
Det är mot denna bakgrund ytterligt märkligt att
Socialdemokraterna har kunnat finna skäl för att
kritisera Bo Lundgrens agerande. I
majoritetsskrivningen står det att skälen för en
omflyttning och ett erbjudande om en ny tjänst för
Anders Sahlén enligt verksledningsbeslutet inte var
tillräckliga.
Den här skrivningen har blivit utskottets
majoritetsskrivning med hjälp av ordförandens
utslagsröst. Detta säger jag inte för att förmena
ordföranden rätten att använda sin utslagsröst utan
för att illustrera att meningarna i utskottet var så
delade som det någonsin var möjligt. Ny demokrati
tog som vanligt inte ställning. Det duger faktiskt
inte för Ny demokrati att försöka påstå att man inte
har haft tid att sätta sig in i ärendet. Simon Liliedahl
har varit mycket aktiv i de utfrågningar som har
förevarit slutskedet av behandlingen i utskottet.
Jag skulle vilja fråga Hans Göran Franck vilka skäl
Socialdemokraterna egentligen tycker är rimliga
för en omflyttning av myndighetschefer, när inte
ens de uppräknade skälen duger.
Jag vill yrka bifall till reservation nr 6. Hans Göran
Franck säger att den är kortfattad. Det stämmer.
Några större utläggningar behövs faktiskt inte. Alla
de relevanta skälen för att understryka
ställningstagandet i reservationen finns faktiskt i
den recit som vi alla är helt ense om. Vi hänvisar till
den.
Herr talman! Jag yrkar alltså bifall till reservation
6.