Herr talman! Den borgerliga reservationen nr 6 är,
som Ola Karlsson redan nämnt, mycket kortfattad.
Man hade väl kanske väntat sig att en reservation i
ett ärende vilket, som Ola Karlsson påpekade, har
inneburit en så omfattande granskning, skulle
innehålla mer än vad som sägs i dessa fem rader.
I de här fem raderna står det att Bo Lundgren gett
Anders Sahlén ett erbjudande om en tjänst, vilket
denne frivilligt accepterat. Det är riktigt att Sahlén
har fått ett erbjudande, men han har också
förklarat -- och trovärdigheten i vad han säger finns
det inte anledning att ifrågasätta -- att han i den
situationen inte hade något annat val än att träda
tillbaka som generaldirektör. Anledningen till detta
var att Bo Lundgren hade uttalat ett misstroende
mot Sahlén, och vid de samtal som förekom dem
emellan framkom det ju också att Sahlén hade den
uppfattningen att han inte kunde kvarstå som
generaldirektör om regeringen uttalade ett
misstroende.
Vad Anders Sahlén däremot hade möjlighet att
bestämma -- även om hans valmöjligheter också i
det sammanhanget var relativa -- var om han skulle
acceptera tjänsten i Washington eller inte. Den
tjänsten accepterade han. Vi kan här inte penetrera
alla personliga bevekelsegrunder för detta beslut,
men det är tydligt att det också har funnits
personliga omständigheter som har spelat in, och
det kan också ha varit så att han inte hade något
annat att ta till.
Jag yrkar bifall till utskottets anmälan och gör
gällande att regeringens skäl när det gäller
misstroendet mot Sahlén och omflyttningen av
honom inte har varit tillräckliga för att svara mot
kravet på saklighet och opartiskhet. Jag hänvisar på
den punkten till regeringensformen 1 kap. 9 §.
Jag menar också att regeringen i det här
sammanhanget har utövat en påtryckning som i
varje fall av Sahlén har uppfattats som så stark att
det, om han hade kunnat behålla tjänsten som
generaldirektör, hade varit nödvändigt att i arbetet
göra förändringar som skulle utgöra ett ingrepp i
myndighetens självständighet. På den punkten
vinner hans ståndpunkt stöd från andra
medarbetare inom Finansinspektionen. Jag menar
att detta inte är förenligt med bestämmelserna i 11
kap. 7 § regeringsformen. Sättet på vilket
regeringen genom Bo Lundgren har agerat i det här
fallet innebär en risk för att förvaltningschefers
möjligheter att tillvarata myndigheternas intressen
minskar.
Det var den 4 maj som sammankomsten mellan
statsrådet Bo Lundgren och Sahlén ägde rum. Det
är märkligt att samtalet inleddes med att Sahlén
erbjöds en tjänst vid ambassaden i Washington.
Först när Sahlén frågade varför han erbjöds denna
tjänst kom det fram att regeringen inte hade
förtroende för honom. Det rimliga hade ju varit att
Lundgren spontant hade talat om vilken hans
inställning och hållning var.
När Lundgren skall närmare klargöra vad det är
som gör att regeringen inte har förtroende nämner
han ett antal banker och institut som skulle vara av
betydelse för det bristande förtroendet. Han
nämner bl.a. Första Sparbanken, Nordbanken och
Gota Bank.
Vad som sedan händer är också märkligt. Det sker
en överenskommelse om att det inte skall
offentliggöras att Sahlén skall avgå som
generaldirektör, utan han skall kunna stanna
ytterligare fyra månader i sin tjänst. Med hänsyn till
rådande finanskris undrar man nu i efterhand om
den misstroendeförklaring som Lundgren gör
verkligen kan tas på allvar.
Vad som dessutom är märkligt är att regeringen i ett
pressmeddelande i januari 1992 uttryckte
förtroende för Sahlén. I budgetpropositionen 1993
säger regeringen att inspektionen trots svåra
arbetsförhållanden hade utvecklat sina
arbetsformer och sin organisation. Detta skrivs
alltså fyra månader före det att
misstroendeförklaringen görs.
Det har sedan nämnts en del andra saker i
sammanhanget som skulle ha betydelse. Men jag
kan inte finna annat än att de är av mindre
betydelse. Det rör sig om uttalanden som Sahlén har
gjort om lämpligheten av Christer Bergqvist som
kandidat till chef för Bankstödsnämnden.
Sahlén säger där att han ansåg att det skulle kunna
leda till bekymmer för Bankstödsnämnden,
regeringen och Christer Bergquist. På det svarar
Urban Bäckström, som för samtalet med Sahlén, att
den risken är man beredd att ta.
En viss irritation har uppstått på grund av att Sahlén
sedermera har preciserat varför han inte tyckte det
var lämpligt med Bergqvist, som kom just från
Gota Bank, den bank som var utsatt för stark
kritik. Han nämnde inte att det kunde finnas ett
delikatessjäv, utan gör det först vid ett senare
tillfälle.
Ett dåligt argument är också, som framförs från
Lundgren, att det under våren fanns indikationer
på att Justitiekanslersämbetet skulle ha kritik att
framföra. I det sammanhanget bygger man på
indikationer och inte på ett beslut. Det beslut som
sedermera fattades är inte av den arten att det kan
leda till någon misstroendeförklaring.
Lundgren talar om att man riskerade diskussion om
Sahlén. Den omständigheten att det kan bli
diskussion kan inte heller utgöra de skäl som
fordras enligt de bestämmelser som jag anförde
inledningsvis.
Det betyder att min slutsats blir att det inte har
funnits sakliga och objektiva skäl för att avge denna
misstroendeförklaring och genomföra denna
omflyttning. Här har regeringen ingripit i en
myndighets arbete betydligt utöver vad som är
rimligt.