Fru talman! Nu byggs den europeiska freds- och
säkerhetsordningen. Den europeiska integrationen
fortsätter, och EU blir alltmer kärnan i den breda
civila samverkan som ger stabilitet till hela kontinen-
ten och därmed bidrar till att säkra friheten och fre-
den.
Den breda civila samverkan vilar dock på den
militära säkerhetens hårda kärna. Den alleuropeiska
säkerhetsordningen måste garantera säkerheten även
för små länder som har svårt att försvara sig av egen
kraft. Det är själva kärnan i säkerhetsordningen.
NATO har beslutat att i princip öppna för med-
lemskap för de nya demokratierna i Central- och Öst-
europa. På toppmötet i juli i Madrid skall det beslutas
om vilka länder som först får bli medlemmar och när
det skall ske. Parallellt med medlemskapet förstärks
partnerskapet med dem som inte kommer med i första
omgången eller som inte har ansökt om medlemskap.
Medlemskap och partnerskap är nyckelorden. Alla är
välkomna till en mycket nära samverkan. Inga nya
skiljelinjer skall byggas. Särskilt viktigt är part-
nerskapet med Ryssland, Europas största och starkas-
te militärmakt. Förhandlingar pågår som bäst. Omväx-
lande hörs barska utfall och försonliga tongångar.
Försvarsalliansen NATO är den militära delen av
den framväxande europeiska freds- och säkerhets-
ordningen. Några år tillbaka diskuterade man mycket
om EU skulle bli det, men nu är det klart att det är
NATO. Medlemskapet skall trygga små länders sä-
kerhet och inte vara ett hot mot någon. NATO:s öpp-
ning gentemot Central- och Östeuropa, inklusive
Baltikum, ökar säkerheten för alla. Sverige måste
välkomna och stödja denna utveckling eftersom det
också ligger i Sveriges intresse.
Det är märkligt att man i den utrikespolitiska
deklarationen är tyst på denna punkt. På s. 8 kan man
spåra en viss positiv syn på utvecklingen. På s. 9 kan
man möjligtvis se motsatsen.
Våren 1995, efter regeringsskiftet, inbjöd den då-
varande statsministern till partiledaröverläggningar
om säkerhetspolitiken. Tanken verkade vara att Sve-
rige på något sätt skulle återgå till neutralitetsbegrep-
pet. Omvärlden var förbryllad; det var även vi. Samta-
len rann ut i sanden. Ett år senare, när den nuvarande
statsministern trädde till, markerades en helt annor-
lunda linje. I Tallinn och Riga betonades inte bara
Sveriges uppslutning kring de baltiska ländernas rätt
att forma sin säkerhetspolitik utan också Sveriges
positiva syn på och stöd till deras NATO-
medlemskap. Detta registrerades nogsamt i omvärl-
den.
Men även detta verkar rinna ut i sanden. I höstens
regeringsdeklaration och i dagens utrikesdeklaration
sluter inte regeringen upp bakom statsministerns for-
muleringar. Ånyo råder oklarhet om regeringens
hållning.
Europas säkerhet är inte främst en fråga för de sto-
ra länderna. Det behövs ingen ny Wienkongress som
över huvudet på de små länderna skall ge riktlinjerna.
Framför allt får det inte skapas några inflytelsezoner,
några slags Molotov-Ribbentrop-linjer bakom vilka
vissa stormakter har en särskild rätt till veto eller
kontroll.
Våra nära grannar i Polen och Baltikum markerar
tydligt sin vilja att bli NATO-medlemmar. Förhand-
lingar pågår med Ryssland. NATO-toppmötet sker
inom ett halvår. Europas freds- och säkerhetsordning
formas. Men Sveriges regering har ingen uppfattning.
Sverige måste sluta upp bakom de små ländernas
strävanden. Säkerhetsordningens syfte är just att ga-
rantera de små ländernas nationella frihet och själv-
ständighet. Det är särskilt viktigt för länder som nyss
har varit ockuperade och förtryckta. Hur länge skall
friheten vara den här gången? En sådan underliggande
oro mal ständigt i många av dessa länder. Varje röd-
brunt uttalande om revanschism i Moskva noteras och
ökar oron. Ryssland är svagt i dag men blir starkare i
framtiden. Vad händer då?
NATO-utvidgningen är bra, inte bara för de länder
i Central- och Östeuropa som strävar efter en förstärkt
nationell självständighet. Den är också bra för Ryss-
land, eftersom Ryssland är betjänt av att ha säkra och
trygga grannar - länder som inte har någonting att
frukta i sina relationer österut. Den är bra, eftersom
den främjar kontakterna över gränserna. Den är också
bra eftersom den underlättar relationerna inom
grannländerna till de ryska minoriteterna och invand-
rargrupperna. Den är också bra och viktig, eftersom
den försvårar för rödbruna krafter i Ryssland att före-
språka maktpolitik och aggressioner. En av lärdomar-
na, inte minst från 1930-talet, är hur viktigt det är att
inte ge spelrum för sådana krafter.
Rysslands legitima krav är att landets egen säker-
het inte får hotas. Partnerskapets insyn, öppenhet och
samverkan kan tillgodose detta.
Ingen har något att förlora utom de som föresprå-
kar militär aggression. Syftet är att just sådana poli-
tiska krafter inte skall ges spelutrymme. I det sam-
manhanget vill jag återigen betona att jag tycker att
det är olämpligt att det i statsministerns östersjöråd
finns en företrädare, ambassadören Kvitsinskij, som
har uttalat sig närmast hotfullt mot de baltiska länder-
na. Det kan inte accepteras, och det främjar inte sam-
arbetet.
För oss i Sverige är det nu viktigt att vi med tanke
på vår egen säkerhet fattar nödvändiga beslut. Beslu-
tet i december 1996 om en betydande svensk ned-
rustning är olyckligt, särskilt när Nordeuropa går in i
ett skede av dynamisk utveckling. 1992 års försvars-
beslut var bättre som grund för svensk säkerhetspoli-
tik. Nu blir Sverige mer beroende av andra samtidigt
som säkerhetsstrukturerna utvecklas i snabb takt.
När NATO öppnar för nya medlemmar och för-
hoppningsvis formaliserar samarbete med Ryssland
ställer det krav på en tydlig svensk säkerhetspolitisk
linje.
Dessa båda perspektiv - försvagningen av det
svenska försvaret och utvecklingen av säkerhets-
samarbetet - är förutsättningar för vårt agerande. Ett
medlemskap i NATO blir därmed en logisk fortsätt-
ning på vårt engagemang när det gäller samarbetet i
Europa.
Det är dock inte nödvändigtvis så att säkerheten i
vårt närområde bäst gynnas av en omedelbar svensk
ansökan om medlemskap. När det gäller ett svenskt
medlemskap i NATO måste man dessutom beakta
Finlands ståndpunkter. Sverige och Finland bör inleda
en nära dialog med anledning av NATO-
utvidgningen.
I den nuvarande situationen är det klokast att un-
derstödja NATO:s öppning gentemot de nya demo-
kratierna i Central- och Östeuropa men avvakta med
ansökan om medlemskap i alliansen. En process där
Sverige och Finland parallellt med de baltiska länder-
na ges inträde i alliansen kan vara en möjlig lösning.
Svenskt medlemskap i NATO får emellertid inte
göras villkorligt av detta. Det vore att sätta svenska
säkerhetsintressen på undantag.
Oavsett tidsperspektivet är det angeläget att stärka
det militära samarbetet i vår del av världen. Även utan
alliansförpliktelser bör försvaret av både Nordkalot-
ten och den skandinaviska halvön som helhet kunna
bli långt mer effektivt genom ökat militärt samarbete
med de nordiska grannländerna. Vi samverkade
mycket intimt i Bosnien. Det vore konstigt om vi inte
kunde samverka också på hemmaplan.
Med basen i ett sådant förstärkt nordiskt samarbe-
te skulle det kunna byggas upp en struktur av nordiskt
partnerskap för fred som förenar de tre baltiska och
de fyra nordiska staterna i ett nätverk av samarbete
också på det militära området.
Sverige måste utveckla och fördjupa sina relatio-
ner med Ryssland. De blir bättre om relationerna
mellan de baltiska staterna och Ryssland utvecklas i
positiv riktning. Det kan de endast göra om Ryssland
fullt ut accepterar de baltiska ländernas suveränitet.
Det finns ett framförhandlat avtal, som utrikesmi-
nistern poängterade i deklarationen, om gränsfrågan
beträffande Estland och Ryssland. I stället för att nu
snabbt lösa frågan och därmed få den ur världen an-
vänds den av de rödbruna krafterna för att vålla osä-
kerhet. Rysslands regering bör snarast underteckna
avtalet. Om inte förr måste frågan kanske lösas i sam-
band med det toppmöte mellan USA:s och Rysslands
ledare som skall ske i Helsingfors i april, om jag för-
står det hela rätt.
Sverige var under 1990-talets första år en mycket
tydlig och aktiv aktör i Europa. Nu har dock oklarhe-
ten och dubbeltydigheten ökat. När det gäller de vik-
tiga säkerhetspolitiska frågorna är regeringen i vä-
sentliga avseenden tyst. Det uttalas inget stöd för de
små ländernas strävan att garantera sin säkerhet. Re-
geringen säger sig inte ha någon åsikt när det gäller
framväxten av en gemensam valuta, ett projekt som är
av central betydelse för den fortsatta europeiska integ-
rationen. Omvärlden är förbryllad.
Om regeringen nu inte har någon egen uppfattning
så har de ingående beståndsdelarna i regeringen
mycket skilda uppfattningar. Det är närmast som
"hela havet stormar". Jag kommer att tänka på Pelle
Svanslös. Så här skulle det kunna låta:
-Vi skall gå med i EMU, sa Bill.
-Vi skall inte gå med, sa Bull.
-Vi skall noggrant följa frågan, sa Måns.
Ungefär så ser den svenska regeringens hållning ut
i en för Europa mycket central fråga.
I regeringskonferensen säger den svenska rege-
ringen att den prioriterar kampen mot arbetslösheten.
Samtidigt struntar samma regering i att följa väsentli-
ga rekommendationer från EU just när det gäller att
bekämpa arbetslösheten. På hemmaplan gör regering-
en ingenting för att förbättra den arbetsmarknad som
stänger ute så många. SCB rapporterar nu om en
arbetslöshet på uppemot 14 %. Det vore bättre om
regeringen följde EU:s rekommendationer och mins-
kade arbetslösheten i stället för att göra precis tvärt-
om.
Den senaste pinsamheten gäller koldioxidutsläp-
pen. Sverige har förbundit sig att dra ned dessa och
skall inom EU verka för minskade utsläppsmål. Re-
geringen låter oförstående utåt men verkar i det tysta
för ökade utsläpp. Sverige tappar förtroende även
inom miljöpolitiken.
Fru talman! Sverige har en historisk skuld. Vår
politik under krigsåren, baltutlämningen och sveket
under skeden av det kalla kriget är saker vi har an-
ledning att skämmas för. Händelser som inträffade
mer än 50 år tillbaka måste fortfarande klarläggas.
Också sveken mot frihetens idéer under det kalla
kriget måste tydliggöras och debatteras. I begreppet
gemensam säkerhet odlades föreställningen att frihe-
tens och demokratins Västeuropa och förtryckets
Östeuropa på något slags jämbördigt sätt kunde leva
tillsammans. Det gick så långt att den socialdemokra-
tiske utrikesministern vid mitten av 1980-talet t.o.m.
hävdade att det kommunistiska systemet inte fick
kritiseras. Neutraliteten påstods kräva att kritiken
enbart riktades mot enskilda företeelser och inte mot
systemet som sådant. Kryperi för makten fick ersätta
uppslutningen bakom frihetens och demokratins
principer. Mänskliga rättigheter blev något relativt.
Denna olycksaliga politik ledde till en påfallande
kallsinnighet mot de baltiska ländernas situation lik-
som till en handfallenhet inför de historiska föränd-
ringar som ledde till Berlinmurens fall och Sovjet-
unionens upplösning. Så får det aldrig bli igen. Vi
måste tydligt markera det förgångnas misstag.
Det nya Europa byggs på respekt för grundläg-
gande principer om mänskliga rättigheter, frihet och
demokrati. Aldrig mer får Sverige kröka rygg för
regimer och system som bygger på våld och förtryck.
Därför har Sverige ett särskilt ansvar att nu sluta upp
bakom de små och tidigare förtryckta ländernas rät-
tigheter.
Den som trodde att den europeiska debatten om
demokrati och diktatur var avklarad blev kanske nå-
got förvånad när han läste ställföreträdande utrikes-
ministerns artikel i Svenska Dagbladet häromdagen.
Det var som en isande vind från det kalla krigets tid. I
artikeln skriver statsrådet Schori att den paranoida
sovjetmakten alltid kände sig på defensiven. Men det
kalla kriget berodde väl inte på någon sovjetisk de-
fensiv. Det installerades marionettregimer i Östeuro-
pa. Pragkuppen var knappast någon defensiv strategi.
8 % av Estlands befolkning försvann i Sibirien. Re-
volterna i Östtyskland, Polen, Ungern och Tjeckoslo-
vakien kvästes i blod, och 1979 var det Afghanistans
tur att pröva på vad en defensiv och osäker sovjet-
makt kunde ta sig till.
Enligt statsrådet Schori var den brutala sovjetre-
gimen inställd på avspänning med väst - precis som
om en avspänning skulle kunna bli följden av brutal
ockupation och förtryck. Först förtryck och sedan en
rejäl avspänning!
Det här är ju den fundamentala läxa från den eu-
ropeiska historien som vi lärde på 1930-talet i Mün-
chen: att man aldrig får vara undfallande, passiv och
bortförklarande inför förtryck. Man måste stå upp för
sina principer. Man måste vara beredd att försvara
friheten.
När USA erbjöd Marshallplanen för att hjälpa det
krigshärjade Europa skulle tydligen detta på något sätt
ha varit skuld till förtrycket i Östeuropa. I Dagens
Nyheter i går ställdes frågan på sin spets. "I statsrådet
Schoris verklighetsbild tycks Marshallhjälpen vara
ondskans upphov", skrev man i rubriken. I dagens
regeringsdeklaration framhålls att Marshallhjälpen var
ett framstående exempel på USA:s engagemang i
Europa. Jag vet inte om statsrådet Schori ingår i re-
geringen, men jag tycker att det är en märklig situa-
tion när en assisterande utrikesminister har en i vä-
sentliga avseenden helt annan bild än den som rege-
ringsdeklarationen ger.
Det mest skrämmande av allt i Pierre Schoris arti-
kel är att han inte kan tala om vem som vann och vem
som förlorade det kalla kriget. Den viktiga och centra-
la lärdomen är ju att det kalla kriget vanns av frihe-
tens idéer, av de krafter som kämpar för frihet och
demokrati. Förlorarna var förtrycket, utövat av prole-
tariatets diktatur, och det socialistiska samhällssystem
som levererade fattigdom, miljöförstöring och social
misär till sina medborgare.
Artikeln kan tyckas vara befängd eller löjlig. Men
den blir mer skrämmande om man sätter in den i da-
gens sammanhang. Skall Sverige återigen falla undan
för maktspråk? Skall röd-bruna krafters aggressiva
krav mötas med tystnad eller förståelse? Det är en
fråga vi har anledning att ställa oss när vi nu får en
intensifierad debatt.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag ställa tre frågor
till utrikesministern, som hon kan besvara i nästa
omgång.
Den första gäller det faktum att riksdagen har utta-
lat att Sverige bör verka för och självt delta i en alleu-
ropeisk freds- och säkerhetsordning. Det har vi varit
helt överens om i åtskilliga betänkanden. Om nu
NATO utvecklas till den militära delen av en sådan
måste väl även regeringen anse att det kan vara natur-
ligt att Sverige blir medlem i denna organisation.
Den andra frågan lyder: Varför har den svenska
regeringen övergivit sin tidigare ståndpunkt när det
gäller att stödja våra grannländers önskan om NATO-
medlemskap?
Den tredje frågan gäller om utrikesministern delar
sin ställföreträdares uppfattningar såsom de har
kommit till uttryck i den här artikeln. Är de i så fall
också ett uttryck för regeringens uppfattning?