Fru talman! Jag noterar en skillnad mellan talarna
i debatten. Alla talare utom Göran Lennmarker uppe-
höll sig vid frågor som rör hela världen, inte minst
FN. Jag tror att det för oss alla blir alltmer begripligt
varför den moderatledda regeringen aldrig lyckades få
Sverige invalt i FN:s säkerhetsråd.
Jag delar i väldigt hög grad Ingrid Näslunds syn
på hur inre problem i länder ofta har en internationell
koppling. Det gäller inte minst främlingsrädslor som
Ingrid Näslund talade om. Jag tycker att det Bodil
Francke Ohlsson tog upp, vattenbristen i världen och
det enormt stora problem det är, verkligen är värt att
uppmärksamma. Jag utgår från att den frågan kommer
att uppmärksammas ordentligt vid det uppföljnings-
möte i form av ett toppmöte av FN:s miljökonferens
som äger rum i juni.
FN är en mycket viktig organisation i hela vårt
internationella samarbete. Då är det också viktigt att
FN fungerar väl. Det behövs FN-reformer. Jag kan
inte här gå in på alla de reformer som behöver göras.
Eva Zetterberg har pekat på en del utöver dem jag
redan nämnde. Jag håller med henne på alla områden.
Det behövs mera jämställdhet i FN, och vi behöver se
över hur generalsekreteraren nomineras och väljs,
FN:s betalningsdiciplin osv. Det behövs också, Bodil
Francke Ohlsson, en bättre grund för FN:s bistånds-
organisationer. Man kan inte ta bort någon del. Det
måste vara både obligatoriska bidrag och förhandlade
bidrag men också frivilliga bidrag. Alla tre gruppe-
ringarna bör vara med även framöver. Men mixen
borde vara bättre.
K-G Biörsmark brukar erinra oss om biståndet.
Jag tycker att det är bra att vi för en debatt också om
biståndsnivån. Våra ekonomiska svårigheter har lett
till att vi måste sänka biståndet. Det är ingen angenäm
situation för oss. Samtidigt tror jag att människor
utanför vårt lands gränser - jag tror de flesta svenskar
också - inser att när man stramar åt på alla andra
områden i samhället måste det dessvärre även drabba
biståndet. Vi har ingenting att skämmas för, eftersom
Sverige fortfarande har en tätposition vad gäller bi-
ståndet i världen.
Vi kan med vårt bistånd göra goda insatser, t.ex.
för människorna runt de stora sjöarna i södra Afrika.
Det har också gjorts stora humanitära insatser. Fortfa-
rande söker vi det bästa sättet att nå fram till politiska
lösningar av konflikten runt de stora sjöarna. Jag tror
att en konferens som skulle samla alla ledarna kanske
vore den bästa möjliga framkomstvägen.
Eva Zetterberg nämnde Guinea-Bissau på ett sätt
som om det hade beslutats att upphöra med biståndet
dit. Jag känner inte till något sådant beslut. Däremot
gör Sida just nu en översyn av biståndet till Guinea-
Bissau.
Som jag nämnde skall jag ägna mig åt Asienfrå-
gorna de närmaste dagarna. K-G Biörsmark ställde en
del frågor om detta. När utrikesministrar från EU och
Asien träffas kommer självfallet frågor om demokrati
och mänskliga rättigheter upp. Det gäller naturligtvis
behandlingen av människorna i Östtimor, liksom
mänskliga rättigheter i Kina. Jag har deltagit i ett
sådant ASEM-möte tidigare. Det här gavs det tillfälle
till både i den allmänna debatten - då är det ganska
allmänt - och vid många informella möten under
sammanträdesdagarna. Jag är övertygad om att jag
kommer att få tillfälle att ta upp dessa frågor.
Utvidgningen av samarbetet mellan EU och de
asiatiska länderna är en fråga som kommer att disku-
teras. Det är inte Taiwan som då står i förgrunden.
Det är så, Karl-Göran Biörsmark, att varje regional
grupp behandlar först frågan om att släppa in ytterli-
gare någon deltagare. Jag tror att frågan om Taiwan
därmed på förhand är avförd. Kina är med i ASEM-
gruppen. Men det finns en viss annan utvidgning som
diskuteras. Vi får återkomma till det när den regionala
asiatiska gruppen har uttalat sig vad den vill. Sedan
får vi ta ställning till det.
Även om jag här ägnat ungefär hälften av rege-
ringsdeklarationen om utrikespolitiken åt FN och
globala frågor finns det alltid önskemål om att ännu
mer borde ha sagts om just det globala. Det finns
väldigt mycket att ta upp. Jag skulle önska att riksda-
gens ledamöter insåg att det finns en viss begränsning
men också att man inte för utrikespolitik genom att
göra en katalog av problem i världen och uttala för-
dömanden eller göra vissa påpekanden om dem. För
att över huvud taget komma till rätta med t.ex.
mänskliga rättigheter och demokrati tror jag att det
konstruktiva engagemanget och en konstruktiv dis-
kussion - den må också vara kritisk - är en bättre
framgångsväg än att bara uttala fördömanden.
Jag går över till att kommentera Göran Lennmar-
kers anförande. Han skilde sig inte bara genom att
endast tala om europeiska frågor utan också i tonen.
Det var en ovanligt sur Göran Lennmarker, måste jag
säga. Det var fel på det mesta. Den socialdemokratis-
ka regeringen anklagades för att analysera EMU-
frågorna för mycket. Vi skulle inte analysera, utan vi
skulle göra som Carl Bildt har sagt, nämligen att peka
med hela handen. Sedan skall svenska folket rätta sig
därefter. Nu är det inte vår modell, utan vi vill föra en
öppen diskussion om EMU, för det är ganska kompli-
cerade frågor, och vi tillåter oss faktiskt det.
När Göran Lennmarker kommer över på NATO
blir han själv ganska otydlig. Han gav en sorts besked
i dag, nämligen att Moderaterna inte anser att Sverige
nu bör söka medlemskap i NATO. Det är bra att det
sägs därför att det spred sig en viss oklarhet efter Carl
Bildts radiointervju under nyårshelgen. Men Lenn-
marker fortsätter med att säga att Moderaterna på
något sätt ändå är på glid in i NATO. Det här skapar
en ganska stor otydlighet som just i säkerhetspolitiken
är besvärande.
För den svenska regeringen är förhållandet till
NATO helt okomplicerat. Vi samverkar nära med
NATO i fråga om krishantering, konfliktfrågor, freds-
bevarande frågor. Vi gör det på ett mycket konstruk-
tivt sätt, vi känner oss välkomna och tycker själva att
det berikar. Vi kan göra mycket mer tillsammans. Den
här nära samverkan vill vi fortsätta med, men däremot
har vi inga planer på att söka medlemskap. Det är vad
som gäller nu. Samtidigt är det en självklarhet att den
säkerhetspolitiska position vi har, militär alliansfrihet,
inte är något mål utan ett medel för oss att bygga fred
för vårt eget land och i omgivningen.
En sådan position är inte en gång för alla given.
Den öppenheten måste man ha. Jag tillfrågades om
olika uttalanden som gjorts här och där och vad det är
om gäller. Det som gäller i nuet är beskedet i rege-
ringsdeklarationen. Sedan skall vi vara öppna att delta
i en säkerhetspolitisk diskussion med ögon och öron
öppna.
Den övertro man har på att NATO som det allena
saliggörande vad gäller att vara alleuropeisk säker-
hetsordning tycker jag är fel. Jag tror mycket mer på
det som Helena Nilsson frågade om. EU är en mycket
viktig del. Även om vi inte har ett nordiskt program
för hur vi hjälper baltiska stater att vara med i EU är
det ändå på det viset att vi gör väldigt mycket bi-
ståndsmässigt.
Vi ger av vår praktiska erfarenhet. Vi har männi-
skor från våra ministerier som finns med i de baltiska
utrikesdepartementen för att hjälpa dem att förbereda
sig bättre för deras kommande EU-medlemskap, som
kommer att vara otroligt betydelsefullt för deras län-
der och för en större och bättre säkerhet för hela Ös-
tersjöområdet.