Fru talman! Som utrikesministern är väl medveten
om ingick det i debatten om den gemensamma säker-
heten även i vårt land en mycket hård och frän kritik
mot de politiska företrädare som krävde en hårdare
och skarpare kritik av förtrycket i de kommunistiska
staterna, oavsett om man förespråkade militära rust-
ningar eller ej. Det var en del av samma politik. Den
gemensamma säkerheten, som man talade om då, var
en gemensam säkerhet mellan demokratier och dikta-
turer, baserad på kärnvapenbalansen.
Det är riktigt att jag ställde många frågor och att
jag instämde i påståenden i utrikesdeklarationen. Det
beror på att påståendena i sig är oförargliga men att
de kräver en fortsättning. Den fråga som jag framför
allt vill ha svar på gäller följande.
Om man ser att NATO:s planerade utvidgning får
ett avgörande inflytande måste man också svara på
frågorna: Vad händer om det inte blir någon utvidg-
ning? Vad händer om det blir en mycket begränsad
utvidgning? Vad händer om utvidgningen skjuts på
framtiden?
Vad får det för konsekvenser för den av utrikes-
ministern efterfrågade fortsatta amerikanska faktiska
närvaron i Europa? Det är väl minst lika allvarliga
frågor att svara på som frågan om en NATO-
utvidgning kan skapa förändrade gränslinjer i Europa,
som för den delen inte är slutgiltiga.