Fru talman! Omvälvningarnas tid är inte förbi; vi
är snarare mitt uppe i den. Här i Sverige sker nu med
stor tydlighet omvandlingen från industri- till infor-
mations- och kunskapssamhälle. I förra veckan fatta-
des viktiga politiska beslut för att styra vårt samhälle
mot en hållbar utveckling.
Runt om i världen sker också dramatiska föränd-
ringar, oftast till det bättre. Alltfler länder formas till
stabila demokratier, och alltfler länder förmår att resa
sig ur den djupaste fattigdomen. För många männi-
skor på vår jord har 90-talet inneburit förbättringar.
Men vi ser också exempel på motsatsen: männi-
skor i länder som förtärs av inre konflikter, människor
vars livsbetingelser föröds av miljöförstöring och
rovdrift. Vi kan inte fly. Vi kan inte utropa fristaten
Sverige eller ta vägen ut genom nödutgången. Någon
sådan finns inte. Vi måste stanna och gemensamt
verka för en bättre värld.
Sverige har 1997 bättre förutsättningar för detta än
tidigare. Vi har fått ökade möjligheter att agera glo-
balt, europeiskt och i vårt närområde. Möjligheternas
fönster har öppnat sig.
FN har som främsta uppgift att rädda kommande
släktled undan krigets gissel. Ett lyckosamt fredsfräm-
jande och fredsfördjupande arbete kräver ett bredare
säkerhetspolitiskt synsätt. Detta är en nyhet för Sveri-
ge i vår försvarsplanering men inte för FN. Hållbar
säkerhet bygger vi genom att bekämpa fattigdom och
orättvisor, genom att värna demokrati, jämställdhet
och hushållning med jordens resurser och genom att
konsekvent driva kravet på militär nedrustning.
Behovet av FN kommer inte att minska utan öka i
framtiden. Sverige har tagit plats i FN:s säkerhetsråd
med ett program som präglas av de sammansatta
problem och konflikthärdar som FN har att hantera i
dag och säkerligen också i framtiden. Omvärlden
väntar sig mycket av Sverige i säkerhetsrådet. Det gör
också de svenska medborgarna.
FN behöver reformeras för att organisationen skall
bli mer kraftfull. Min bedömning är att synen på glo-
balt samarbete faktiskt håller på att ändras. Mark-
nadskrafterna kan inte lösa de grundläggande orättvi-
sorna mellan rika och fattiga. FN borde ges rätt att av
dem som är globaliseringens klippare, finanskapitalet,
uttaxera resurser för att fördela också till dem som
inte kunnat utnyttja globaliseringens möjligheter.
Centerpartiet anser att det är bra att regeringen hämtar
initiativ från reformrapporten Vårt globala grann-
skap.
I detta sammanhang bör man också överväga nya
finansieringsformer för FN. Sverige bör ta initiativ till
att utreda om det går att belägga miljöförstörande
utsläpp, flygresor, satelliter, radiofrekvenser, interna-
tionella valutatransaktioner och liknande med en
avgift för att till en del finansiera FN:s verksamhet.
Fru talman! När vi blickar ut över världen grips vi
lätt av vanmakt och förtvivlan inför bilder av krigsof-
fer, av hungrande och av människor som flyr marker
som blivit obrukbara. Bilden är dock mer mångfaset-
terad och komplex än så. Ta den aktuella utveckling-
en i Öst- och Sydostasien. Många grupper i världsde-
lens länder har fått uppleva högst påtagliga ekono-
miska förbättringar.
Men minst en fjärdedel av befolkningen lever
alltjämt i djup fattigdom. En majoritet av världens
fattiga lever fortfarande i Öst- och Sydostasien. Den
"tredje vågens" demokratiutveckling har inte alls haft
samma genomslag i Asien. Här brådskar enligt Cen-
terpartiets uppfattning det arbete som biträdande
utrikesministern utlovade i biståndsdebatten före jul
om en särskild Asienstrategi från Sveriges sida. På
flera håll i Öst- och Sydostasien finns konflikthärdar
som vid en eskalering påverkar säkerheten också för
oss i Europa. Det intensifierade samarbetet mellan EU
och ASEAN-länderna, som utrikesministern skall
delta i i morgon, är av utomordentligt stor betydelse.
På den afrikanska kontinenten är bilden mer splitt-
rad. I söder finns den historiska vändningen i Sydafri-
ka, från paria till hela världens gunstling. Och samti-
digt, förmår den nuvarande regimen att lösa de svåra
fattigdomsproblem och orättvisor som är grogrunden
för våldet. Vad händer när Mandela avgår, och klarar
de oftast unga politiska ledarna att försvara och för-
valta demokratin runt om i Sydafrika?
Vi ser hur tiotusentals civila mördas i området
kring de stora sjöarna. Vi upplever anarkin i Somalia,
vansinnet i Liberia och militärregimens totala förakt
för världssamfundets protester i Nigeria. Vi ser hur
det grymma inbördeskriget i Sudan verkar sprida sig
närmare och närmare de omgivande länderna, med en
kraft som hotar att destabilisera hela närområdet.
Sist i denna uppräkning stannar jag vid Maghre-
bländerna i nordväst. Marocko ockuperar sedan 1975
Västra Sahara. I Algeriet pågår sedan 1992 ett inbör-
deskrig som nu äntligen börjar uppmärksammas av
omvärlden. Mer än 60 000 människor har fått plikta
med sina liv i detta krig. Sist och slutligen har vi Li-
byen, där överste Kadhafi enväldigt härskar i en dikta-
tur som stöder terrorism.
När vi ser på Afrika är det viktigt att markera att
Afrika också står för hopp och framtid. Här finns
några av världens snabbast växande ekonomier. Här
finns stabila demokratier. Här finns tydliga exempel
på att fred inte kan byggas utan demokrati och rätts-
samhällets institutioner. Det svenska Afrikaprojektet
måste få sin efterföljd i en sammanhängande EU-
strategi för Afrika. Utrikesministerns markering i
deklarationen av behovet att reformera Lomésamarbe-
tet är därför välkommen.
Fru talman! För drygt två år sedan inträdde Sveri-
ge i EU. Genom det ekonomisk-politiska samarbetet
fungerar EU som motor för det mesta av det europe-
iska samarbetet. Här finns nu Sverige med. Vi deltar i
det mödosamma arbetet att läka och länka samman
vår kontinent. Alternativet - att vårt land skulle stå
utanför EU-gemenskapen - hade på alla sätt varit en
nackdel, för oss själva, för Norden och Baltikum, men
också för EU. Centerpartiet är av den fasta övertygel-
sen att EU blir bättre och viktigare ju fler länder som
ansluter sig.
Dörren skall stå öppen, i det korta perspektivet för
länderna i Öst- och Centraleuropa inklusive de baltis-
ka länderna. Den skall stå öppen för Cypern, om lan-
det tillsammans med EU, Turkiet och övriga världs-
samfundet förmår lösa motsättningarna mellan grek-
och turkcyprioter. Men EU skall inte heller slå igen
dörren när den stora utvidgningsfasen genomförts.
Även Ryssland, Vitryssland och Ukraina har en plats
inom EU-samarbetet om dessa länder vill och förmår.
Detsamma gäller också för Turkiet, även om ett med-
lemskap ter sig avlägset då landet inte ens förmår
uppfylla sina åtaganden inom ramen för sitt tullavtal
med EU.
För Centerpartiet är det viktigt att regeringskonfe-
rensen, som nu pågår, skapar förutsättningar för ett
utvidgat, uthålligt och förpliktande samarbete mellan
Europas alla demokratier. Vi får däremot inte ta ut
några segrar i halvtid. Det är en viktig lärdom från
idrottens värld. Vi får inte heller bygga upp orealistis-
ka förväntningar på vad medlemsländerna kan uppnå
vid konferensen. Färdriktningen är viktigare än has-
tigheten, målet är överordnat detaljerna. En fram-
gångsrik utvidgning av EU måste vara den centrala
frågan de närmaste fem till tio åren.
Ett viktigt led i utvidgningsprocessen är att minska
skillnaderna mellan dem som är med i klubben och
dem som står utanför. Jag tänker på relationerna mel-
lan EU och EES-länderna, men också på samarbetet
runt Medelhavet, över Atlanten och med Ryssland.
EU har potens att agera och samspela. Sveriges möj-
ligheter att agera och nå resultat är större i EU än
utanför. Det är viktigt att markera EU:s värde i detta
avseende.
Det nordiska samarbetet har också fått ett lyft ge-
nom att Sverige och Finland inträtt som medlemmar
av EU. Danmark har varit med länge. EU har fått en
ny nordlig dimension genom detta. Av stor betydelse
är nu att länka EU:s ekonomiska styrka till de väl
upparbetade samarbetskanalerna i Norden, runt Ös-
tersjön och i Barentsregionen. I Barents - på Kola-
halvön - finns miljöproblem som inte kan lösas utan
ett aktivt engagemang från EU. Jag tänker naturligtvis
på ansamlingen av radioaktivt avfall och kärnvapen i
och runt Murmansk, som är mer än ett potentiellt hot
mot säkerheten i vår region. Jag välkomnar därför att
utrikesministern i sin redovisning i dagens deklaration
har tagit upp hur Sverige vill arbeta som ordförande i
Barentsrådet för att tydligare knyta EU:s strukturer till
Barentssamarbetet och lösa de problemen.
Det är inte lätt att integreras i EU. Sverige och
Finland har nyligen gått igenom denna anpassnings-
process. Våra baltiska grannar kan lära sig mycket av
våra erfarenheter, och de vill också lära av oss. Efter-
som Norge och Island också genomgått en omfattande
tillnärmning till EU genom EES-samarbetet borde vi
gemensamt på nordiskt plan kunna samordna stödet
till Estland, Lettland och Litauen, allt för att underlät-
ta integreringen i EU. Jag vill därför fråga utrikesmi-
nistern: Vad gör de nordiska länderna för att stödja de
baltiska staternas anpassning till att bli fullvärdiga
medlemmar av unionen? Finns det något gemensamt
nordiskt program för ett sådant bistånd?
Fru talman! Höstens debatt och beslut om svensk
försvars- och säkerhetspolitik är ett utslag av samsyn
och en illustration av att det finns en stabil mittfåra i
svensk säkerhetspolitik som formas av Centerpartiet
och Socialdemokraterna.
Till vänster återfinner man förvånande nog de
största konservatisterna. Läpparna talar i och för sig
om en vidgad syn på säkerhet, men logiken haltar då
man motsätter sig samarbete med och inom flera
samarbetsstrukturer av stor betydelse för ett säkrare
och fredligare Europa. För dem är NATO fortfarande
enbart en illasinnad kallakrigsrelikt. Till höger önskar
man hett en debatt kring svenskt medlemskap i
NATO. Här pratar man emellertid bara om "det nya
NATO" och förtränger det faktum att NATO har kvar
allt det som alliansen stod för också under det kalla
kriget, som ett gemensamt territorialförsvar helt bero-
ende av sitt kärnvapenparaply.
Sverige skall värna sin militära alliansfrihet och
sitt självständiga försvar. Vår militära alliansfrihet ger
oss en styrkeposition i det europeiska samarbetet. Ett
svenskt medlemskap i NATO skulle inte gagna vare
sig oss eller länderna i vårt närområde. Rätt utnyttjat
kan den svenska militära alliansfriheten vara en stor
tillgång i byggandet av en alleuropeisk säkerhetsord-
ning.
För Centerpartiet är Organisationen för samarbete
och säkerhet i Europa, OSSE, fortfarande det tydligas-
te embryot till den alleuropeiska säkerhetsorganisa-
tion som Europa söker, naturligtvis sekonderat av EU
och NATO. I OSSE kan militärt alliansfria och mili-
tärt alliansbundna länder bygga säkerhet tillsammans.
Toppmötet inom OSSE i Lissabon i början av decem-
ber innebar ett icke obetydligt steg framåt. Under året
har OSSE också uppnått konkreta resultat. Organisa-
tionen ansvarade för valet i Bosnien hösten 1996 och
den bidrog i högsta grad till att fred slöts i Tjetjenien.
Man har också uppträtt med mycket stor legitimitet
som demokratins försvarare i konflikten mellan op-
positionen och president Milosevic i Serbien.
Med detta vill jag säga att det europeiska säker-
hetssamarbetet innehåller många komponenter. Det
vore därför olyckligt enligt Centerpartiets uppfattning
om den svenska debatten nu ensidigt skulle fokuseras
kring ett ja eller nej till medlemskap i ett nytt NATO.
Den som blundar för mångfalden bejakar i stället
enfalden.