Fru talman! Vad har hänt inom utrikes- och säker-
hetspolitik under det senaste halvåret? Finns det nå-
gonting i dagens regeringsdeklaration som inte kunde
ha sagts i somras? Knappast. Något kvalitativt nytt
har inte tillkommit, och det är väl bra. Om regerings-
deklarationens brist på upphetsande formuleringar
beror på frånvaron av dramatiska förlopp är det posi-
tivt. Däremot kan vi se förändringar.
NATO:s utvidgning rycker allt närmare. I den
svenska debatten är NATO-frågan mer aktuell än på
decennier. Moderaternas och Folkpartiets ledningar är
starkt positiva till att Sverige skall bli medlem i
NATO, även om det finns uttalanden där man menar
att det kanske inte skall ske just nu, men i princip är
det inga hinder. Övriga partier uttrycker varierande
grader av skepsis, för att förenkla det starkt.
Folkopinionen är fortsatt starkt negativ till med-
lemskap i NATO, även om andelen som inte har nå-
gon åsikt alls säkert har ökat. Låt oss granska grun-
derna för ett fortsatt nej till medlemskap.
Är nej enbart ett uttryck för beröringsångest och
oförmåga att begripa att NATO förändras? Så är det
enligt Moderaterna och Folkpartiet, men för mig finns
det andra grunder.
Hur kommer NATO att förändras? Det vet vi inte.
Det vet inte NATO-länderna själva. En funktion är
dock självklar och bestående, nämligen att ge med-
lemmarna säkerhetsgarantier, om så krävs med kärn-
vapen. Faller detta har vi inte längre NATO.
Synen på utvidgningen är helt klart splittrad inom
NATO självt, och en snabb utvidgningsprocess kom-
mer att sätta NATO:s sammanhållning på prov. Jag
påstår alltså att NATO:s förändring är osäker. Det
gäller såväl i vilken riktning som med vilken hastig-
het, om vi för ett ögonblick bortser från den närmast
förestående utvidgningen. Vad som därefter händer
ligger i det okända.
Desto större anledning då att fråga sig: Vad har
Sverige för nytta av att vara medlem? Den frågan
måste kunna besvaras på ett sätt som vinner folklig
förståelse. Det duger inte med några resonemang om
att NATO har förändrats och att vi nu har en historisk
chans att påverka utvecklingen eller att vi i praktiken
ändå redan är medlemmar.
Om vi först betraktar NATO:s grundläggande roll
som försvarsallians måste vi se att Sverige för sin
egen säkerhet inte behöver vara medlem. Har de mili-
tära hoten ökat? Nej, alla är överens om att de har
minskat. Det är ju därför som vi har dragit ned vårt
militära försvar.
Kommer de militära hoten mot Sverige att kunna
öka i framtiden? Självklart. Det vore nästan fånigt att
hävda motsatsen, liksom att det över huvud taget
aldrig kan uppstå en situation där det vore rationellt
för Sverige att ingå i en allians. Men någon grund för
medlemskap i dag och under den överblickbara fram-
tiden finns inte.
Eva Zetterberg citerade tidigare i dag Pierre
Schori. Det skall jag också göra, och från samma
tillfälle - i Sälen den 28 januari: "För mig framstår
det som egendomligt att Sverige, som klarade sig bra
utan NATO under det kalla krigets istid, nu i tövä-
derstider skulle behöva söka skydd inom en militäral-
lians där kärnvapen fortfarande är en central doktrin".
Blir det billigare, för att betrakta en annan aspekt
av det folkliga motståndet? Knappast. Och det behö-
ver nog bli avsevärt billigare om just den saken skulle
innebära att frågan om medlemskap finge något ökat
folkligt stöd. De krafter inom NATO som vill ha oss
som medlemmar anser så bl.a. för att vi i en vidgad
mening är nettobetalare och för att vi i övrigt inte
kommer att bereda alliansen några bekymmer.
Låt oss lämna de här två egoistiska argumenten
och granska ett annat. Europeisk säkerhet har gynnats
av att Sverige har varit alliansfritt. Vår position har
inte i något avseende försvagats eller hindrats av det,
så vi skulle kunna söka andra lösningar. Det är svårt
att finna att det i dag är annorlunda.
Sverige hindras inte heller från att delta i säker-
hetsskapande arbete. Sveriges internationella enga-
gemang, t.ex. i säkerhetsrådet, gynnas tvärtom av att
vi står utanför militära allianser. Om vi utgår från att
Sverige fortsatt vill bedriva arbetet i nuvarande om-
fattning går det sålunda alldeles utmärkt, och några
hinder för att öka våra insatser kan jag heller inte se.
Jag kan inte finna annat än att vi både av egoistis-
ka och av altruistiska skäl kan hålla fast vid stånd-
punkten att vi skall stå utanför NATO. Anhängarna
till ett medlemskap måste kunna svara på frågan: Till
vilken framtida nytta?
Det folkliga motståndet grundas också på den
historiska erfarenheten. Militär alliansfrihet har be-
visligen inte fört Sverige in i krig. Att neutralitetspo-
litiken i praktiken varit föga strikt ändrar inte detta
faktum. Vi har klarat oss - det är så att säga inget att
resonera om.
Vidare tror jag att det finns en folklig insikt om
NATO:s roll som verktyg för stormakten USA:s in-
tressen. USA engagerar sig inte i NATO av omsorg
om andra länder. Man gör det för att NATO kan an-
vändas för den egna nyttan.
Det är inget suspekt med detta. Det är bara ett
konstaterande om att vi måste räkna med att NATO
har den funktionen. Små länder kan naturligtvis vara
villiga att underordna sig NATO:s och USA:s intres-
sen, men jag ser inga rationella skäl till att Sverige
skall göra det.
Fru talman! Sveriges riksdag påverkar inte
NATO:s utvidgningsprocess i annan mening än att vi
själva inte deltar i den. Deltagandet i Partnerskap-för-
fred-samarbetet räcker för Sveriges del när det gäller
organiserat förhållande till NATO. Det sista är dock
en minoritetsståndpunkt inom mitt parti. Majoriteten
menar att vi skall lämna samarbetet.
Skall Sverige ta hänsyn till Ryssland när det gäller
NATO:s utvidgning? Nej, inte i annan mening än att
vi inser politiska realiteter. Det folkliga ryska mot-
ståndet går knappast att rå på under en mycket lång
tid. Det ryska imperiet är tillbaka vid 1640 års grän-
ser. Det är klart att Ryssland ser sig självt som förlo-
rare i 1980- och 90-talens utveckling. Det är klart att
man ser NATO som fiende. Vem skall man annars
rikta sig mot?
I vilken utsträckning den ryska ledningen eller
varje politisk kraft som vill ha inflytande i Ryssland
av inrikespolitiska skäl tvingas stödja sig på och
uppmuntra en sådan opinion går inte att säga, men att
vi har en osäkerhetsfaktor av rang är helt klart. I detta
spel har vi inget att skaffa. Sverige kan göra bäst nytta
utanför NATO.