Fru talman! Jag ber om ursäkt för min röst, men
jag hoppas att den skall hålla under detta tal.
De europeiska gemenskaperna föddes 1958 ge-
nom att andra världskrigets ärkefiender Frankrike och
Tyskland insåg att de på fredlig väg kunde arbeta sig
fram till för båda parter acceptabla lösningar. I dag
ser man en parallell i och med Öst- och Centraleuro-
pas närmande till väst. Av stort symboliskt värde är
t.ex. försoningspakten mellan Tyskland och Tjeckien
som slöts i slutet av januari i år. Tjeckerna har haft
svårt att glömma den tyska invasionen och ockupatio-
nen av landet, medan tyskarna å sin sida kommer ihåg
hur landsmän utvisades ur Tjeckoslovakien efter
krigets slut. Drygt 50 år senare lägger man alltså hatet
och bitterheten bakom sig och ser fram emot ett fram-
tida europeiskt samarbete, precis som vi allesammans
gör och också upplever i dag.
Detta och andra tecken på försoning inte bara
mellan öst och väst utan också öst- och centraleurope-
iska länder är bevis på att tiderna förändras. I dag står
tio central- och östeuropeiska länder som kandidater
till EU. Samtliga är dessutom medlemmar av Euro-
parådet. Även om det dröjer innan de tio blir fullvär-
diga medlemmar även i EU finns det all anledning att
applådera utvecklingen. Mot bakgrund av det som
tidigare sagts bidrar demokratiseringen och det ökan-
de samarbetet i vår värld ytterst till vår egen trygghet.
Den påbörjade och pågående demokratiseringsproces-
sen behöver vårt och alla andra utvecklade demokra-
tiers stöd, ekonomiskt men också moraliskt.
Även om den europeiska utvecklingen är positiv
är inte allt väl i vår omvärld. Balkanhalvön är Euro-
pas krutdurk. Kriget i det forna Jugoslavien är visser-
ligen över, men det innebär inte att lugnet har infunnit
sig. Av olika orsaker har vi sett en våg av missnöje
svepa över Serbien, och de demokratiska rörelserna
där behöver allt stöd de kan få från oss andra i Euro-
pa. Det är med glädje vi hör att de kommunala valen
nu har blivit erkända.
Söndagen den 9 februari fick staden Vitrolles i
södra Frankrike en ny borgmästare, Cathérine Mégret
från Nationella fronten. En jublande Jean-Marie Le
Pen meddelade efteråt att hans parti nu skall bli störst
i landet. Vad beror det på att en kandidat från ett
högerextremistiskt parti får drygt hälften av alla röster
i en stad med 40 000 invånare i Frankrike? Det var
dessutom Nationella frontens fjärde seger i Provence
på ett år. Partiet har makten även i kuststaden Toulon,
som är Frankrikes nionde stad i befolkningsstorlek.
Det är utomordentligt oroande med dessa tenden-
ser. Vad beror det på? Visst finns det en relativt ut-
bredd främlingsfientlighet i området. Arbetslösheten
är hög, och andelen invandrare främst från Nordafrika
är stor. Nationella frontens recept mot arbetslösheten
är att skicka hem invandrarna, totalt cirka tre miljoner
i landet. Men det är förhastat att dra slutsatsen att alla
de 15 % av fransmännen som skulle rösta på partiet i
dag, upp till 40 % i vissa delar av landet, skulle vara
invandrarfientliga. Skälen måste sökas också på annat
håll. Frankrike dras sedan ett par decennier tillbaka
med hög arbetslöshet som ingen regering har rått på.
Dessutom har både vänster- och högerpartier drabbats
av skandaler och avslöjanden om korruption. Vidare
har kriminaliteten ökat. Under de förhållandena har
Le Pens parti kunnat gro och växa, inte bara genom
att hävda att invandrarna tar jobben utan också genom
att framstå som ett missnöjesparti. Man skyller arbets-
lösheten och det försämrade ekonomiska klimatet på
inkompetensen inom de traditionella partierna och på
EU. Inget parti har större stöd bland arbetslösa och
lågavlönade än Front National. Detta tycker jag skall
vara en varningssignal för hela Europa, där arbetslös-
heten är stor, och för vårt eget land.
En liknande utveckling har skett i Österrike och
Italien. Förklaringen till dessa partiers framgångar är
hela tiden densamma - med sitt populistiska budskap
vädjar man till väljarnas känslor, man påstår sig vara
ensamma om att erbjuda den trygghet som man menar
har gått förlorad. För att stoppa dessa partiers framfart
krävs det att man kan slå dem i deras eget spel, dvs.
genom att återge tryggheten till folket. Det är här som
utrikespolitiken kommer in i bilden. Det rör sig ju inte
bara om ekonomisk trygghet.
Det stora flertalet av dagens hot mot tryggheten är
gränsöverskridande. Internationell kriminalitet, för-
oreningar och miljökatastrofer samt terrorism och
narkotikahandel är några av de problem som inte
känner några gränser och som i allt större utsträckning
ökar rädslan och osäkerheten i samhället.
Vi kristdemokrater menar att det skulle vara väl
befogat att vinna framsteg och gehör på regeringskon-
ferensen för ett ökat samarbete inom den tredje pela-
rens område, det polisiära och rättsliga området.
Vårt främsta hopp om att finna en lösning på pro-
blemen är det ökade internationella samarbetet. I ett
säkerhetsperspektiv är det också genom ett ökat sam-
arbete som vi förbättrar vårt samförstånd och motver-
kar risken för konflikter. Bättre kunskaper om vår
omvärld ökar toleransen och motarbetar främlingsfi-
entligheten. Toleransen ligger också till grund för
demokratin, vilket förklarar hur världens demokratier
så framgångsrikt kunnat samarbeta och förhandla utan
att behöva tillgripa hot och aggressivitet. Som ett
glädjeämne kan i det här sammanhanget nämnas att
det nu är två tredjedelar av världens stater som har
demokratiskt valda regeringar. Naturligtvis har demo-
kratin kommit mer eller mindre långt i de olika stater-
na, men den är ändå ett stort glädjeämne.
Om man vänder blicken mot öst ser man att Ryss-
land fortfarande brottas med stora problem som för-
svårar demokratiprocessen. Kriminaliteten är hög och
rättssäkerheten är dåligt utvecklad. De svåra ekono-
miska reformerna blir mer och mer olidliga för be-
folkningen, vilket demokratiprocessens motståndare
drar nytta av. Försvarsminister Rodionov varnar för
att de krympande försvarsresurserna gör att man tap-
par kontrollen över de egna atomvapnen. Det låter
mycket oroande.
I Vitryssland har president Lukasjenko vänt de-
mokratin ryggen och gjort sig själv i stort sett enväl-
dig. Det är viktigt att vi ger stöd till de demokratiska
krafter som finns kvar i landet. Ukraina försöker hitta
en utrikespolitisk profil som innebär en svår balans-
gång mellan att behålla banden till Ryssland och att
samtidigt ta intryck av och samarbeta med demokrati-
er i väst.
Alla dessa orosmoln och frågetecken bidrar till
osäkerheten i omvärlden. För att det skall ske en po-
sitiv utveckling i riktning mot en tryggare och säkrare
värld krävs det agerande på flera olika plan. I vårt
land är vi ju överens om att vi också skall ha ett så-
dant agerande. Ett av de områdena är säkerhetspoliti-
ken. De medel och instrument som i dag finns till-
gängliga är framför allt de internationella organisatio-
nerna - t.ex. FN, OSSE samt NATO och dess Part-
nerskap för fred, men också EU.
För att skapa en säkrare omvärld är också solidari-
tet och medmänsklighet nyckelord. Här kommer bi-
ståndet och respekten för de mänskliga rättigheterna
in i bilden. Genom att bidra till bättre förhållanden
politiskt, ekonomiskt och socialt i andra länder bidrar
vi till ökad trygghet där och därmed till en tryggare
värld, men också till större trygghet för oss själva.
Målet måste vara att alltfler länder inför demokrati,
eftersom det är allmänt vedertaget att det då krävs
mindre insatser för att lösa eller avvärja konflikter.
Desto mer av gemensamma kraftansträngningar kan
då göras för att bekämpa de andra ständigt växande
gränsöverskridande hot som jag talat om.
Vi kristdemokrater menar att vi inte får svika de
länder som har det allra svårast. Det innebär att vi bör
behålla ett generöst bistånd och sträva mot att åter-
igen uppnå enprocentsmålet. Kristdemokraterna är ju
ett av de partier som mycket kraftigt gått emot de
sänkningar till 0,7 % som vi varit med om. Biståndet
från världens rika stater till utvecklingsländerna sjun-
ker, samtidigt som u-ländernas skuldbörda ökar allt-
mer. Det framgår av OECD:s årsrapport, som offent-
liggörs i dag. 15 av OECD:s 21 länder minskar sitt
bistånd. Det går på tvärs med det som vi säger oss
önska uppnå. Det går på tvärs med viljan att på ett
kraftfullt sätt stödja demokratiutveckling samt en
positiv miljö och en social utveckling i världen.
Jag skulle också några minuter vilja lyfta blicken
utanför Europa och rikta den mot det område som allt
oftare kallas för Det stora sjöområdet. Förut brukade
vi tala om Centralfrika. Jag träffade en av de repre-
sentanter som förra veckan var här i Sverige och för-
sökte tala om nämnda områdes stora behov. Den här
representanten var inte så förtjust i uttrycket De stora
sjöarna, utan han ville gärna att vi talade om de olika
länderna - Zaire, Burundi, Rwanda osv.
Vi har allesammans med spänning och stigande
oro följt utvecklingen i de här länderna ända sedan
början av 90-talet. 1994, då den fruktansvärda kata-
strofen inträffade i Rwanda och vi fick se ett folkmord
utspelas inför våra ögon på TV-skärmarna, greps vi
alla av stor fasa. Olika möjligheter i hela världen
användes för att möta den flyktingkatastrof där mas-
sor av människor - hundratusentals, ja, över en miljon
människor - spreds ut över Burundi, Tanzania, Ugan-
da och östra Zaire.
Då människorna väl hade fått den första hjälpen
visste man inte hur man skulle få dem att gå tillbaka
till Rwanda. Naturligtvis var det också ett öppet sår i
den nationen. Den ena folkgruppen där, hutuerna,
hade begått ett folkmord vänt mot en minoritet, tutsi-
erna. Sedan vi under hösten sett hur tutsiarvingar
börjat resa sig i östra Zaire och vänt sig mot flykting-
lägren har vi fått vara med om hur alla dessa flykting-
ar - också inför våra ögon på TV-skärmarna - börjat
röra sig i riktning tillbaka mot Rwanda. Det var en
helt otrolig syn. Varje dag återvände massor och åter
massor av människor - män, kvinnor och barn. Vi
förstod att många av dem tidigare hade känt sig för-
hindrade, inte bara av rädsla för att återvända utan
också av rädsla för de hutuledare som fanns i lägren.
Många av oss var från första början helt klara över
att det fanns flera hundratusentals människor kvar i
östra Zaire som inte nåddes av den hjälp som de hem-
vändande fick. Vi upplevde detta som ett oerhört stort
problem. Jag har själv tagit upp saken med utrikes-
ministern och med vår biståndsminister Pierre Schori.
Jag har också pratat med Jan Eliasson och tagit upp
detta i Nordiska rådet med Norges utrikesminister och
med de olika grupper som sysslar med utrikespolitik.
Då utrikesutskottet hade tillfälle att besöka Bryssel
tog jag upp frågan med Emma Bonino. Hon sade till
mig: Om ni kan komma med ett realistiskt förslag är
jag villig att sätta det i sjön. Emma Bonino är återigen
tillbaka, och återigen har hon sänt ut ett nödrop om att
något måste göras för dessa människor.
Redan i höstas betvivlade jag att hjälporganisatio-
nerna skulle kunna göra sitt arbete utan att på något
sätt få stöd av någon typ av fredsbevarande styrka. Nu
har det också visat sig att hjälparbetare både från
Läkare utan gränser och från Röda korset har blivit
utsatta för hot, och i flera fall också för mord. De har
nu tillfälligt lämnat Zaire och Rwanda.
Vad som finns kvar är den svenska och den norska
mission som har bedrivits under 70 år i det här områ-
det. Där kommer man nu med nödrop om hjälp.
Jag såg i gårdagens tidning att Jan Eliasson är be-
redd att komma med hjälp. Men det många av oss
undrar är varför det har fått dra ut på tiden på det här
sättet. Är det återigen bara en förespegling om att
hjälpen skall komma, eller kommer det verkligen att
ske någonting som gör att dessa hundratusentals
människor får hjälp? Det dör många barn och vuxna
varje dag.