Fru talman! Utrikesministern talar om behovet av
konstruktiva samtal - av dialog i stället för fördöman-
den. Det tror jag att vi alla välkomnar. Det behövs ett
spektrum av olika sätt att angripa problemen i värl-
den. Men nog måste det ändå behövas fördömanden?
Nog måste det ändå behövas talas klartext ibland,
utrikesministern?
Jag undrar litet grand hur Socialdemokraterna ser
på sin egen historia. Jag nämnde några exempel ur
Wilhelm Wachtmeisters bok där han ondgjorde sig
över Palmes kritik av USA:s krigföring i Vietnam,
och hävdade att stor skada hade skett inom Sveriges
diplomatiska förbindelser och att världsproblemen
ökat i och med detta fördömande. Var det fel? Var det
fel av Palme att tala klartext?
Det andra exemplet jag nämnde gällde Edelstam.
Wachtmeister säger att Chiles åtgärd att utvisa Edel-
stam besparade den svenska regeringen nödvändighe-
ten av att hemkalla honom. Delar utrikesministern
denna syn på Edelstam? Jag vill hävda att större delen
av svenska folket inte har denna uppfattning, utan att
man ser honom som en av våra bästa företrädare för
svensk utrikespolitik som gjorde stora insatser mot
diktaturen i Chile. Han räddade tusentals människor,
och han är väl värd att jämföra med Raoul Wallen-
berg. Jag frågar därför utrikesministern på nytt: Är det
inte nödvändigt att uttrycka sin kritik och försöka
påverka enskilda länder?
Karl-Göran Biörsmark talade ingående om situa-
tionen i Iran. Jag vill bara lägga till att förutom fallet
Sarkoohi och överträdelserna mot enskilda människor
så är situationen för kvinnorna svår. Ingen kvinna har
vanliga medborgerliga rättigheter. Här krävs det att
Sverige agerar på ett annat sätt.
Andra exempel har diskuterats i Sverige riksdag,
t.ex. tullunionen med Turkiet. Man hoppades uppnå
förbättringar för mänskliga rättigheter i Turkiet, men
hittills har man inte sett några sådana. Medelhavsstra-
tegin och Marocko har också diskuterats i riksdagen.
Vad har Sverige kunnat uppnå i förhållandet med
Marocko? Jag måste tillstå att jag inte har sett några
resultat - regeringen har åtminstone inte redovisat
några sådana.
Utrikesministern kommenterade frågan om bistån-
det och talade om hur mycket Sverige har kunnat
åstadkomma trots en sänkt budget. Ja visst - Sverige
har i stort sett ett bra bistånd. Men när man hör Göran
Lennmarker skulle man kunna få intrycket av att det
är så fyllt av problem och felsteg att det vore bättre att
lägga ned alltihop. Då skulle vi bespara oss de pro-
blemen. Jag undrar om det inte är det som Moderater-
na egentligen förespråkar.
Men vi andra som trots allt vill ha ett visst bistånd
och som anser att större delen av det sköts på ett bra
sätt måste kunna se att den totala sänkningen från
västvärldens sida har en väldigt negativ betydelse.
Jag vet att inget beslut är fattat om Guinea-Bissau,
men man stryper långsamt de insatser som finns där.
Jag är väldigt oroad över att vi till slut landar på ett
helt nedlagt bistånd till Guinea-Bissau.
Fru talman! Jag vill ta upp frågan om situationen
för barnen vi världen. Årligen kommer rapporter från
FN:s barnfond Unicef och en rad andra studier från
Rädda Barnen m.fl. Det finns många stora problem,
t.ex. barnarbetet. Minst 250 miljoner barn finns i
barnarbete runt om i världen. Hur agerar vi? Svenska
företag har faktiskt gjort en insats genom att visa på
att de vill ha en viss märkning. De vill gå före, och
accepterar inte t.ex. mattor som tillverkats av barn.
Men vilken strategi har regeringen för att komma åt
detta problem och bidra till att få slut på barnarbetet?
Jag undrar också över vad vi gör för barnen i krig.
Minst 33 väpnade konflikter pågår i världen där barn
under 18 år, och t.o.m. under 10 år, har tvingats delta.
Hur agerar Sverige? Vad gör vi förutom att försöka få
till stånd en 18-årsgräns för att människor skall få
delta i krig?
Vad händer med uppföljningen av världskongres-
sen mot sexuell exploatering av barn? Varje år tving-
as mer än en miljon barn in i prostitution och sexhan-
del. Vad gör regeringen för att följa upp det lovvärda
initiativet som ägde rum i och med världskongressen i
Sverige?
Situationen när det gäller biståndet är att Sverige
har minskat sitt bistånd till Unicef och arbetet för
världens barn. Detta trots att t.ex. Lisbet Palme har
påpekat att budgeten för FN:s barnfond inte är större
än vad två amerikanska specialjaktplan kostar eller
nio till tio timmar av jordens rustningskostnader.
Detta bistånd är i Sverige en väldigt liten del. Det
finns intressanta studier av bl.a. Stefan de Wylder
som visar på hur ett lands totala budget kan vara liten
men att man ändå satsar på barn. Det finns inget abso-
lut förhållande mellan ett lands rikedom och hur man
satsar på barnen. Vad gör Sverige för att lyfta fram
dessa exempel och visa på hur väsentligt detta är?