Herr talman! Sovjetunionens kollaps och demo-
kratins genombrott under 90-talet i Östeuropa och i en
rad andra länder har frilagt samband som fått stora
delar av den akademiska forskningen kring interna-
tionell politik att ändra karaktär. Vi har nu tillgång till
arkivmaterial från alla vår tids stora diktaturstater,
utom från Kina, och därmed säkrare underlag för
analysen av dessa regimers karaktär och handlande.
Och vi kan med större säkerhet än tidigare testa hypo-
teser om sambandet mellan olika förhållanden i de-
mokratier och diktaturer och det faktum att vissa
stater varit just demokratier respektive diktaturer.
Den amerikanske fredsforskaren Rudolph Rummel
har i en rad böcker försökt att ge en samlad bild av
politiskt betingade massmord i vårt århundrande.
Resultatet, även med hänsyn till de stora felmarginaler
som är ofrånkomliga vid denna typ av undersökning-
ar, är sådant att det måste påverka all framtida debatt
om olika statsskicks karaktär.
Utgångspunkten är de handlingar som i en normal
rättsstat, t.ex. i Sverige, skulle räknas som mord om
de utfördes av en enskild person mot någon annan. Vi
tänker oss nu att samma handlingar utförs på order av
regimen i ett land mot enskilda eller grupper av män-
niskor. Mördandet får därmed en ny dimension.
Rummel kallar det democide - politiskt betingade
massmord utförda av regimen inom ett land eller en
del av ett land.
Det handlar då inte bara om mord genom att miss-
hagliga människor skjuts, gasas ihjäl som i Ausch-
witz, kastas ut från flygplan som i Argentina och
Chile och allt annat tänkbart av samma slag.
Per Ahlmark, som i en bok introducerat Rummels
analyser i Sverige, skriver: Antag att vi spärrar in en
liten flicka i vårt eget hem, att vi tvingar henne att
utföra så tungt arbete dag efter dag att vi helt sliter ut
henne, att vi inte ens ger henne en minimal matranson
eller nödvändiga kläder, och att vi klart ser att hon
dukar under utan att vi alls hjälper henne. Då är hen-
nes ofrånkomliga död i praktiken följden av en avsikt.
Det är mord - och sker det genom regeringens försorg
är det democide. I stor skala är detta vad som ägde
rum bl.a. i den sovjetiska Gulagarkipelagen.
Det är också democide om en regim medvetet låter
stora folkgrupper svälta ihjäl genom att vägra att
släppa fram livsmedelsleveranser och konfiskera allt
som hade gjort det möjligt för människorna att livnära
sig själva, som i Ukraina under tvångskollektivise-
ringen av det sovjetiska jordbruket. Rummel övervä-
ger i dag, sedan nya fakta blivit kända, att också räkna
massvälten i Kina under det stora språnget framåt,
som det hette, som democide.
Med reservation för hur denna kinesiska katastrof
skall bedömas presenterar Rummel statistik över
1900-talets mest mordiska regimer och härskare.
Totalt har kanske 170 miljoner människor avlivats i
democide under 1900-talet. Det är fyra gånger så
många som de som dött på slagfälten i 1900-talets
krig. De fyra stater och regimer som mördat flest är
Sovjetunionen, Nazityskland, Kina under kommunis-
terna och Kina under Kuomintang. Räknar man en-
skilda härskare kommer Stalin, Hitler, Mao och Chai-
ang Kai-shek i särklass, följda av Lenin, Tojo, som
var Japans diktator under kriget, Pol Pot, Yahya Kahn
i Pakistan och Tito. I förhållande till det berörda lan-
dets folkmängd kommer Pol Pot i en klass för sig -
åtta procent av befolkningen mördades om året under
den tid då de röda khmererna styrde Kambodja.
Detta är en första bild av det man finner om man
studerar politiskt motiverade massmord under 1900-
talet. Kritik och fördjupningar på olika punkter är
nödvändigt. Redan nu kan man dock konstatera att
democide direkt hör ihop med regimernas karaktär.
98 % av massmorden har begåtts av diktaturer. Dessa
former av democide, som har utförts av demokratiska
stater, handlar i huvudsak om civila som har fallit
offer för bombningar och matblockader under krig.
Detta är naturligtvis inte särskilt överraskande.
Ingen demokratisk regering skulle överleva ens en
kvart, om den behandlade sina medborgare på det sätt
som vår tids diktaturstater behandlat sina. Ändå är
Rummels forskning om politiska massmord epokgö-
rande i den meningen att ingen förut har sammanställt
och analyserat ett motsvarande material. En annan av
Rummels teser innebär att en misstanke som länge
vuxit sig stark - så långt sådant är möjligt - nu också
kan beläggas empiriskt, nämligen att demokratiska
stater inte går i krig med varandra. Demokratier ska-
par sinsemellan en sfär av inbördes fred, där konflik-
ter mellan stater löses på samma sätt som konflikter
inom stater, genom förhandlingar och kompromisser.
Av 353 krig mellan åren 1816 och 1991 har 198 ut-
kämpats mellan olika diktaturer, 155 mellan diktatu-
rer och demokratier i olika kombinationer och 0 mel-
lan demokratier. Detta säger däremot ingenting om
kolonialkrig eller om katastrofer för enskilda demo-
kratiers anseende, som Vietnamkriget, utan just bara
att krig där demokratier bekrigat varandra inte före-
kommit.
Men detta är viktigt nog. Redan Kant anade på
1700-talet att, som han sade, en värld av liberala
republiker skulle få denna konsekvens i fråga om de
internationella relationerna. Tanken har senare ut-
vecklats av många, i Sverige bl.a. av Hjalmar Bran-
ting. Efter kommunismens fall står det klart att Sveri-
ges egna säkerhetsintressen är direkt beroende av att
den nya demokratiska ordning som har upprättats i
Europa kan bestå.
Demokratins stabilitet och fortsatta utbredning bör
enligt min och Folkpartiets mening vara det överord-
nade målet för all svensk internationell politik. Det är
detta som ytterst ligger bakom vårt stöd för Europa-
tanken och vår vilja att öppet diskutera också nya
säkerhetspolitiska lösningar, som kan bidra till att
stabilisera demokratins landvinningar sedan 1989.
Men demokratin har inte bara en avgörande bety-
delse för fred och för människors egen säkerhet. Den
berömde Harvardekonomen Amartya Sen har bl.a.
studerat svältkatastrofer under vårt århundrade och
funnit att alla exempel på utbrott av massvält kommer
från diktaturstater. Det betyder inte att elände och
hunger inte finns i u-länder med demokratiska förhål-
landen. Men massvält är något speciellt. Den senaste
riktiga svältkatastrofen i Indien inträffade under det
brittiska styrets sista tid. I Kina har kanske 30 miljo-
ner människor svultit ihjäl under kommunisternas
styre. Förklaringen finns i de risker som fria val och
fri information alltid innebär för de styrande i en
demokrati. Deras egenintresse driver dem att förhind-
ra åtminstone denna typ av lättfattliga och politiskt
förödande katastrofer. Detta säger något viktigt om
demokratins värde i fattiga länder. Hur långt tesen
håller på andra områden bör naturligtvis utredas. Det
är inte säkert att det är lika entydigt när det gäller
jämställdhet, behandling av etniska minoriteter eller
felnäring, som är något annat än svältkatastrofer. Men
det är väl inte heller troligt att demokratin skulle för-
svåra för u-länder att ta itu med den typen av pro-
blem.
Också i biståndspolitiken bör därför demokrati
och mänskliga rättigheter tillmätas en central roll och
säkert centralare än nu, om man skall ta dessa resultat
på allvar. Vi vet alla att så inte har varit fallet. Vi vet
också att svensk utrikespolitik ofta präglas av andra
föreställningar än dem som jag här har skisserat, t.ex.
att småstater har speciella gemensamma intressen,
oavsett vilken karaktär de i övrigt har, att stabilitet
mellan de två gamla stormaktsblocken borde priorite-
ras framför demokratisering av Sovjetblocket och
annat i samma stil.
Biståndsministerns inlägg i Svenska Dagbladet i
måndags visar att det fortfarande tycks vara svårt för
en del att se vari det problematiska med sådana attity-
der består. Inte bara svensk socialdemokrati och inte
ens bara socialdemokratin utan också företrädare för
andra politiska riktningar i Europa prioriterade länge
stabilitet framför solidaritet eller stabilitet framför
Solidarnosc, skulle man kan kunna säga, för det var
precis vad det gällde. Precis detta fenomen har ju
analyserats många gånger, mest framträdande av den
brittiske historikern Timothy Garton Ash - den kan-
ske främste auktoriteten på Östeuropas historia under
de senaste 15 åren.
Det är synd att dessa attityder fortfarande dröjer
kvar. De hindrar oss från att se klart. Nu när både den
internationella utvecklingen som sådan och nya insik-
ter bland många forskare och alltfler andra som syss-
lar med internationella förhållanden gör det möjligt,
borde vi utnyttja tillfället att på nytt tänka igenom vad
som är allra viktigast för svensk utrikespolitik.