Fru talman! Om 14 dagar behandlar vi här i riks-
dagen såväl östbiståndet som krigsmaterielexporten.
Det är viktiga områden i vår utrikespolitik som jag
sparar till de debatterna och inte tar upp i dag. Det-
samma gäller mänskliga rättigheter, som behandlas
här i kammaren i mars. Senare i vår kommer bi-
ståndsdebatten. Det är förmodligen därför ministern
berör vårt bistånd ganska kort. Det nämns ingenting
om enprocentsmålet, som ju utlöst häftiga diskussio-
ner både här i kammaren och i pressen i samband med
budgetdebatten.
Helt kort vill jag förklara Miljöpartiets syn på bi-
ståndet. Vi ser det som en fråga om ansvar och soli-
daritet gentemot dem som har det svårt. Men vi ser
det också som ett säkerhetspolitiskt instrument som
blir starkare och verkningsfullare ju mer hotbilden
mot vår gemensamma säkerhet förändras. De nya
hoten är kopplade till fattigdom, folkökning, minsk-
ningen av våra naturresurser och de ökande mil-
jöproblemen. Mot den instabilitet som detta skapar i
ett land, och mellan grannar, hjälper inga vapen och
arméer. Därför är det enligt Miljöpartiets mening
logiskt att anslå 1 % av BNI, bruttonationalinkoms-
ten, till biståndet samtidigt som försvarsbudgeten
minskas.
Om svenska folket hade röstat om anslutningen till
EU i dag, är det tveksamt om det hade blivit ett ja.
Det är ett starkt argument för en folkomröstning om
EU efter regeringskonferensen. Det är också rimligt
att svenska folket får ta ställning till de förändringar
som blir ett resultat av konferensen. Hur man i rege-
ringen ställer sig till EMU ges det inga tydliga signa-
ler om. Vi väntar fortfarande på den informationen.
Miljöpartiet avvisar också bestämt ett medlemskap i
NATO, som så många här har talat om. Men dessa
viktiga och aktuella frågor i svensk utrikespolitik
kommer Peter Eriksson och Annika Nordgren att upp
och diskutera i sina inlägg senare i dag, och Eva Goës
och Per Lager tar upp situationen i Indonesien och
Turkiet.
Utrikesministern tar upp finansieringen av FN:s
bistånd i samband med en rapport som lämnats till
generalsekreteraren. Jag undrar: Innebär de konkreta
förslag om en bättre finansiering av bl.a. biståndet
som de nordiska länder nu har tagit fram att de s.k.
frivilliga ekonomiska insatserna skall försvinna? Min
andra fråga berör rapporten Vårt globala grannskap. I
den diskuterades bl.a. en avgift på internationella
penningtransaktioner som till en del skulle kunna
överföras till FN. Mer än en biljon dollar flyttas om-
kring varje dygn i världen. Det skulle kunna bli en
inkomst för FN som fortfarande befinner sig i en
ekonomisk kris. Har man några planer på en inkomst
från valutatransaktioner i det nya nordiska finansie-
ringsförslaget?
I FN:s miljöutskott höll Costa Ricas delegat Pat-
ricia Chavez den 22 oktober ett anförande där hon
talade för samtliga länder i Grupp 77. Grupp 77, som
numera består av 132 länder, har behållit sitt namn på
grund av dess historiska betydelse. Det är den största
tredje världen-sammanslutningen i FN, ursprungligen
startad för att ge utvecklingsländerna möjligheter att
tala för sina gemensamma ekonomiska intressen inom
FN-systemet och för att driva frågor som berör eko-
nomiskt och tekniskt samarbete bland utvecklingslän-
derna.
FN:s konferens för miljö och utveckling i Rio slog
fast att handelspolitik och miljöpolitik har ett gemen-
samt mål: En hållbar utveckling. I en av UD:s pro-
memorior om det svenska arbetet med handel och
miljö med utgångspunkt i Riokonferensen står det att
framtida generationer skall få ta över en nationalför-
mögenhet som är minst lika stor som dagens. Det är
verkligen att sätta ribban lågt. Jag utgår ifrån att man
menar att nationalförmögenheten är ett lands naturre-
surser och möjligheter att använda dessa i en hållbar
utveckling. Så starkt är det internationella miljömed-
vetandet i dag, att det väl knappast finns en enda
statsledning som tycker att dagens miljöstatus ens är
acceptabel, tvärtom. Som målsättning borde man i
stället haft: Låt framtida generationer få ta över en
nationalförmögenhet i det skick den hade minst en
generation tillbaka!
Patricia Chavez anförande handlade om miljön
och om en hållbar utveckling. Hon talade om det stora
ansvar som Agenda 21 hade lagt på utvecklingslän-
derna och som dessa åtog sig i skenet av de försäk-
ringar som de redan utvecklade länderna gav om fullt
och ömsesidigt stöd och samarbete.
Den kritik hon kom med handlade om ansvaret,
eller rättare sagt bristen på ansvar, som den värld som
har det bättre visar gentemot den fattiga världen. Hon
saknade den utlovade kunskapsöverföring i miljötek-
nik som utvecklingsländerna så väl behöver. Hon
efterlyste bl.a. också rättvisa handelsvillkor, en soli-
darisk handel.
I svensk utrikespolitik talas det om att:
"Handelspolitiken syftar till att främja en friare
världshandel som ett medel för att öka den ekonomis-
ka välfärden och främja kunskapsöverföringen. En väl
fungerande världshandel är också ett medel för att
främja internationell fred och säkerhet och minska
risken för konflikter mellan nationer. Miljöpolitikens
mål är att skydda människors hälsa, bevara den bio-
logiska mångfalden, främja en långsiktig hushållning
med naturresurserna samt värna om natur- och kultur-
landskapen. Ekosystemets långsiktiga bärkraft och en
god livsmiljö är en del av och en förutsättning för
välfärden."
Det är starka ord som man hoppas att inte bara
Sverige utan också alla inblandade näringslivsaktörer
har som mål. Jag tänker speciellt på de stora kraft-
verksbyggena, dammarna, som Sverige har varit
medfinansiär till, eller som nu i Malaysia där svenska
företag är inblandade. Världsbanken, som ju är ett
FN-organ, har mer än en gång påpekat att man saknar
både krav och initiativ från deltagarna när det gäller
miljömålet.
Ett lands utveckling mäts ofta i tillväxt i procent. I
internationella sammanhang är detta tecken på ett
lands ökande välstånd och positiva utveckling. Från
Miljöpartiets sida har vi alltid påpekat att det är till-
växtens struktur och kvalitet som är av avgörande
betydelse.
Man kan ställa sig en del frågor. Hur fördelas det
nya välståndet i ett land? Får alla invånare del av den
ekonomiska tillväxten eller tillfaller den en liten,
utvald skara av ett lands befolkning? Ett lands nya
välstånd bör också bedömas ur sociala aspekter. Man
bör t.ex. fråga: Hur lång är arbetstiden? Hur är ar-
betsmiljön ur hälso- och säkerhetsaspekt? Arbetsta-
garnas ålder är också en viktig synpunkt. I utveck-
lingsländerna utnyttjas ofta barn i hårt industriarbete.
Hur blir ett lands inre säkerhet och stabilitet om det
sociala klyftorna trots ekonomisk tillväxt är stora och
kanske t.o.m. ökar? Framför allt måste man i det
långsiktiga överlevnadsperspektivet slå fast att tillväx-
ten skall underordna sig omsorgen om miljön och
bidra till en hållbar utveckling.
Handelsrelationerna påverkar i hög grad utveck-
lingen i u-länderna. Många utvecklingsländer är bero-
ende av sin råvaruexport, och samtidigt som priserna
på deras egna exportvaror sjunker, stiger priserna på
det som de måste importera från industriländerna.
En hållbar utveckling är redan nu ett övergripande
mål i Sveriges internationella utvecklingssamarbete.
Just i vår biståndspolitik har vi en chans att kunna
påverka handels- och näringsstrukturer med idéerna
om en solidarisk handel, en handel som tar hänsyn till
både människan och miljön. Ett litet steg på den vä-
gen är den nya rättvisemärkningen som storföretag
frivilligt kan ansluta sig till, vilket de också har gjort.
Den garanterar den småskalige leverantören och un-
derleverantören en säker och jämn inkomst. Möjlighe-
terna för fattiga människor att låna pengar till eget
företagande har slagit väl ut i många länder. Det stär-
ker produktionen inom den småskaliga och informella
sektorn, vilket är ytterligare ett framsteg i kampen
mot fattigdomen, en kamp som måste stödjas.
För ett par dagar sedan bläddrade jag i några
nummer av Washington Post och läste rubrikerna. Jag
hittade flera rubriker om just globalisering. En av de
mera ovanliga löd: Globalisering kräver global etik.
Författaren till artikeln hamnar i sitt sökande efter en
global moral för alla till sist i FN-deklarationen för de
mänskliga rättigheterna och menar att man nu måste
ta fram den grundläggande moral och etik som finns i
våra religioner, vare sig det nu är buddhism, hindu-
ism, konfucianism, kristendom, judendom eller islam
och att man måste förankra dem och de mänskliga
rättigheterna hos varandra. Det låter paradoxalt med
tanke på de krig som vi omges av här i världen. Flera
av dem har sitt ursprung i etniska konflikter som ju
ofta är religiöst färgade. Men det är möjligt att det är
just detta som behövs för att respekten för de mänsk-
liga rättigheterna skall vävas in i ett lands kulturella
mönster.
FN-samarbetet är sedan drygt 50 år en hörnsten i
svensk utrikespolitik, säger utrikesministern. Vi i
Miljöpartiet tycker att det är den viktigaste hörnste-
nen. Det är det viktigaste forum som vi har där värl-
dens länder kan mötas.
Om vi nu går från det lokala planet till det globala
har vi i två år plats på den internationella scenen i
säkerhetsrådet. Sverige har ett väl förberett program
för sitt arbete i rådet. Och de tre prioriteringarna som
ministern också nämner - konfliktförebyggande arbe-
te, fredsbevarande operationer och demokratiserings-
arbete - är viktiga. Miljöpartiet vill lägga till en fjärde
prioritering, nämligen att man skall arbeta för att
världens vattenproblem blir en permanent punkt på
säkerhetsrådets dagordning. Vatten är vårt viktigaste
livsmedel, direkt och indirekt, eftersom den mat som
vi producerar kräver vatten. Och brist på vatten bety-
der brist på mat. Redan nu har 1,7 miljarder männi-
skor i världen inte tillgång till dricksvatten i tillräckli-
ga mängder. Prognoserna för vår framtida vattentill-
gång är inte speciellt ljusa. Egypten, för att ta ett
exempel, har 55 miljoner invånare som till största
delen hämtar sitt vatten från Nilen. Men om 30 år, när
invånarantalet enligt beräkningarna har stigit några
tiotal miljoner till, har Nilen fortfarande i bästa fall
lika mycket vatten som i dag. Egypten ligger ned-
ströms, och länderna uppströms har förmodligen
också ökat sin folkmängd, och vattenbristen är ett
faktum och en konfliktrisk.
Vi har förståelse för att säkerhetsrådets dagliga
arbete till stor del består av brandkårsutryckningar.
Det flammar ständigt upp konflikter i världen, men
samtidigt måste man hela tiden göra insatser med
sikte på framtiden. Vattenbristen, som många gånger
ännu inte märks, drabbar rik såväl som fattig, stort
såväl som litet land, och vi menar att det här finns ett
problem som världens länder kan samlas kring och
som man måste samarbeta om för att lösa och som är
allas ansvar med tanke på kommande generationer.
Jag vill komplettera med att referera ur sura 54,
dvs. kapitel 54 vers 28 i koranen: Tala om för männi-
skorna att vattnet skall fördelas bland dem så att all
vattning sker i tur och ordning.
Till sist ytterligare en global rubrik från Washing-
ton Post: We are the world - like it or not. Detta kan
fritt översättas med: Vi är världen, vare sig vi vill
eller inte.