Fru talman! Utrikesministern och alla ni som i dag
är med oss här och lyssnar på riksdagsdebatten om
utrikespolitiken! Vad är utrikespolitik? Det är nog
många som uppfattar temat för dagens debatt som att
utrikespolitik bara är någonting för oss speciellt in-
tresserade politiker och diplomater. Men om man
tänker efter och läser vad barn och många önskar sig
inför ett nytt år handlar det om fred på jorden, att alla
skall få mat, god hälsa, går i skola osv. Det är detta
som kommer högst på de flestas önskelista, även om
många också har önskemål för egen del.
Många av er som lyssnar på debatten vill säkert
veta av regeringen och av oss politiker från samtliga
partier vad vi gör, vad vi kan göra och vad vi vill göra
för att åstadkomma en rättvis värld, en värld där barn
kan växa upp utan risk för att få benet bortsprängt av
en mina och där rätten till mat, skolgång och hälso-
vård är självklar. I det sammanhanget skall Sverige
naturligtvis spela en positiv roll.
Därav följer att vi måste verka för en hållbar ut-
veckling och inte se det hela enbart i ett nationellt
perspektiv. Precis som utrikesministern sade måste vi
se att gränserna suddas ut. I dagens värld angår allt
alla. En internationell utveckling måste följas åt av en
nationell utveckling och vice versa.
En trovärdig svensk utrikespolitik som vinner re-
spekt internationellt bygger på en trovärdig politik på
hemmaplan. Från regeringen och från varje regering
som vi haft talas det gärna om den samsyn som präg-
lar svensk utrikespolitik. Det är riktigt, men jag vill
understryka att det finns många viktiga skillnader
mellan partierna. Det finns åtskilliga smutsfläckar i
den svenska utrikespolitiken. Jag kan bara nämna
baltutlämningen, upptäckten att Sverige under andra
världskriget tog emot guld från Nazityskland, dagens
sänkta bistånd och frikostig julklapp till UD-personal,
vapenexporten, den extra satsningen för att befrämja
exporten av JAS-plan, inhuman flyktingpolitik samt
ökade klasskillnader i Sverige.
Jordens resurser är ändliga. Tillståndet i världen är
inte det bästa. Det finns mer än 800 miljoner männi-
skor som är undernärda och som lever i armod. Kon-
flikterna i världen handlar ofta om de grundläggande
naturresurserna, tillgången på vatten, energi osv. Men
Hanna Zetterberg kommer senare att tala mera om
detta.
Utrikesministern inledde med rätta sitt anförande
om Sveriges arbete i FN. Sverige har alltid varit en
stark anhängare och tillskyndare av FN-arbetet. Den
nya uppgiften i säkerhetsrådet innebär självfallet ett
ökat ansvar och en ökad betoning av en aktiv roll
snarare än observatörens roll. Utrikesministern pekar
på reformbehovet och att ett antal reformförslag har
lagts fram. Men det enda nya konkreta förslaget som
utrikesministern pekar på är inrättandet av ett gemen-
samt FN-kontor i fält. Men hur ställer sig utrikesmi-
nistern till en rad andra förslag som har lagts fram,
bl.a. i den rapport som åberopas? Förslagen gäller hur
man skall stärka det folkliga inflytandet och hur man
skall ändra rutinerna vid val till generalsekreterare.
Och vad har Sverige egentligen gjort för att öka jäm-
ställdheten i FN, något som är under all kritik? Jag
kan inte hitta något exempel.
Det gemensamma arbetet i lag i säkerhetsrådet är
naturligtvis en riktig inriktning. Jag vill gärna betona
min glädje över att Sverige har spelat en positiv roll i
förhandlingarna om fredsövervakare till Guatemala.
Likaså förefaller Sverige att kunna bidra aktivt till att
få fram underlag för en lösning av konflikten i Sudan.
Förutsättningarna att långsiktigt kunna lösa konflik-
terna i området vid de stora sjöarna i Centralafrika är
betydligt svårare, men inte heller dessa kan lösas utan
aktiva insatser från FN och andra internationella or-
gan.
Men jag efterlyser fler initiativ i rådet, där just
Sverige skulle kunna spela en roll, exempelvis vad
gäller Östtimor och Västsahara. I fråga om Colombia
skulle definitivt svenska förslag till fredssamtal väl-
komnas, även om jag också kan förstå att dessa måste
förberedas genom diskreta samtal utanför säkerhets-
rådet innan de kan hamna i rådet. Men varför inte
försöka skapa en grupp av vänländer för Colombia
precis som skedde för Guatemala?
Fru talman! Utrikesministern tar upp att biståndet,
trots de senaste årens besparingar, står starkt. Jag
tycker att det borde kallas vid dess rätta namn, nämli-
gen stora uppseendeväckande nedskärningar. Det
finns en trend i världen - det är inte bara Sverige som
har minskat biståndet - mot en minskning av bistån-
det. Minskningen är den största som har skett sedan
45 år, enligt en OECD-rapport, trots att u-ländernas
skulder ökade med närmare tio procent.
Vid ett möte som nyligen ägde rum i Costa Rica
för de s.k. G 77-länderna och Kina krävdes att de rika
länderna skulle infria sina löften att lyfta av skuldbör-
dan, eftersom många utvecklingsländer använder 70-
80 % av sina inkomster av utrikeshandel för att betala
skulder.
Jag kan nämna ett land som man nu diskuterar att
avveckla biståndet till, nämligen Guinea-Bissau som
är ett av världens fattigaste länder. Det är helt obe-
gripligt att svenskt bistånd skall upphöra just där.
Jag vill understryka att trots att den svenska bi-
ståndsviljan har minskat, bl.a. på grund av regering-
ens inställning, finns det en genuin biståndsvilja hos
det svenska folket.
I utrikesministerns anförande är det anmärknings-
värt hur litet tid som ägnas åt konflikter och situatio-
ner utanför Europa. Det är självfallet bra att regering-
en uppmärksammar och driver på en förändrad syn på
Afrika genom Partnerskap för Afrika. Detta projekt
tror jag att det kan komma ut något bra av. Naturligt-
vis är också engagemanget i Mellanöstern och de
svenska insatserna i Hebron bra. Men det är ändå
Europa och arbetet med länderna runt Östersjön som
står i blickpunkten. Vi skall bara inte tala om Modera-
ternas syn på den utrikespolitiska debatten. Göran
Lennmarker hade lika gärna kunnat hålla sitt anföran-
de under rubriken Europapolitiken, för det handlade
ju egentligen ingenting om världen utanför Europa.
Likafullt är det naturligtvis viktigt vad som sker i vårt
närområde. Samarbetet om Östersjöfrågorna är ange-
läget. Här kan Sverige spela och spelar en viktig roll,
speciellt i Barentshavregionen och genom Sveriges
ordförandeskap i Barentsrådet. Men jag beklagar
naturligtvis att Sverige inte har kunnat satsa ekono-
miskt på samma sätt som Norge. Här borde regering-
en tänka till. Charlotta Bjälkebring kommer att kom-
mentera arbetet inom Norden ytterligare.
Vad gäller samarbetet inom EU säger utrikesmi-
nistern att regeringen strävar efter en tydlig, öppen
och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik för EU.
Självfallet skall vi samordna, men måste utrikes- och
säkerhetspolitiken vara gemensam. Vart tog den
självständiga svenska utrikespolitiken vägen? Från
Vänsterpartiets sida hävdar vi att den måste finnas
kvar. Vi undrar också varför regeringen är så flat
inför holländarnas bud om IGC. Skall vi acceptera
nedtoningen av jämställdheten, som holländarna inte
vill poängtera, och försvagningen av sysselsättnings-
avsnittet? Det motsatta kan sägas om exempelvis
tobaksreklamen, där Sverige inte ens verkar vilja
stödja förbudet mot indirekt reklam. I positionspappe-
ret som vi har fått från Nederländerna står ingenting
om barns rättigheter - det som Göran Persson på en
direkt fråga i oktober sade var en svensk profilfråga.
Jag vill också för Vänsterpartiets räkning uppma-
na regeringen att vänta med ett ställningstagande om
stabilitetspakt i ERM 2 tills det finns ett riksdagsbe-
slut om EMU och understryka att Schengensamarbe-
tet inte bör genomföras. Däremot är det naturligtvis
viktigt att ta upp det Europasamarbete som pågår
inom andra forum, såsom Europarådet och Organisa-
tionen för säkerhet och samarbete osv.
Fru talman! Att stödja demokrati, mänskliga rät-
tigheter och människors frihet är grundläggande ele-
ment för alla politiska partier. Men de måste konkreti-
seras. Vi har kunnat följa utvecklingen i Serbien,
Bulgarien och Albanien under den senaste tiden och
kunde senast i går med glädje konstatera att opposi-
tionen i Serbien har fått regeringen att acceptera val-
resultatet.
Jag vill också peka på bristen på demokrati i Asi-
en. "Tigern vill inte längre dresseras", var Aftonbla-
dets rubrik om händelseförloppet i Sydkorea nyligen.
Jag vill understryka vikten av att vi stöder facklig
utbildning och fackliga rättigheter i Asien men också
utvecklingen i Vietnam, Laos och Kambodja. Laos är
ett av världens fattigaste länder. I Vietnam har det
skett en lyckad ekonomisk utveckling, men det är
bekymmersamt vad gäller mänskliga rättigheter, t.ex.
har användningen av dödsstraff ökat. Jag vill instäm-
ma i de frågor som Karl-Göran Biörsmark väckte till
utrikesministern med anledning av besöket i Singapo-
re. Vilka frågor kommer regeringen att ta upp?
Det är glädjande att demokratin i Latinamerika
och Centralamerika befästs, som utrikesministern
säger. Men det måste understrykas att de stora sociala
och ekonomiska orättvisorna består i exempelvis
Chile. Blockader mot Kuba drabbar befolkningen hårt
och måste motarbetas. Förekomsten av politiska fång-
ar kan inte ursäktas. Våldet i Colombia har stegrats.
Vad säger vi om situationen i Ecuador med en avgå-
ende president, de otaliga övergreppen när det gäller
mänskliga rättigheter i Peru och situationen i Chiapas
i Mexico, där kidnappningar, övergrepp och våld
utgör oacceptabla metoder för att få uppmärksamhet?
De kan bara mötas genom demokratisering och djup-
gående sociala reformer.
Demokrati får inte bara bli demokrati till formen
utan också till innehållet. Det får inte enbart vara en
elit som styr, vilka därmed i formell bemärkelse kan
sägas ha uppnått de demokratiska spelreglerna. På
detta finns det många exempel.
Många av oss läste för en tid sedan med stort in-
tresse en artikel i DN om problemen med en otyglad
marknadsekonomi. Artikeln var mycket intressant i
sig, men innehöll egentligen inte så mycket nytt. Det
intressanta var naturligtvis att skribenten var George
Soros - en av de kapitalister som har tjänat miljardbe-
lopp på det internationella kapitalet. Nu varnar han
för en otyglad marknadsekonomi som inte styrs av
politisk ledning och politiska beslut. Han efterlyser
marknadsekonomi med social trygghet och politisk
styrning. Men varför har det inte gått att se dessa
förhållanden tidigare? Vänsterpartiet och andra radi-
kala krafter har ju påtalat just dessa problem. Måste
det vara en miljardär för att få människor att förstå
detta?
Säkerhetspolitiken är ett viktigt område inom utri-
kespolitiken. De diskussioner som förs om NATO är
oerhört märkliga. Jag vill återge vad Pierre Schori
sade i Sälen i januari. Han frågade om det är någon
som har sagt att det i dag är politiskt möjligt att skapa
en försvarsallians lik NATO. Jag hoppas att det inte
är möjligt och att militäralliansernas tid är förbi.
Jag vill också rikta frågan till Folkpartiet, som är
så entusiastiskt för ett NATO-medlemskap, hur det
kommer sig att nästan hälften av Folkpartiets väljare, i
den undersökning som Göteborgs universitet nyligen
har gjort, säger nej till medlemskap, medan Folkpar-
tiets ledning är desto mer positiv.
Jan Jennehag återkommer till säkerhetspolitiken
och Göran Lennmarkers enormt positiva inställning
till NATO och en i det närmaste hetsning av Ryssland
till ytterligare rustningar. Det kan knappast gagna
vare sig Sveriges eller andra Östersjöländers intres-
sen. Jag vill understryka att den bästa säkerhetspoliti-
ken är en god grannsämja och satsning på utveckling.
Fru talman! Som kvällslitteratur under de senaste
veckorna har jag haft Wilhelm Wachtmeisters memo-
arer Som jag såg det: händelser och människor på
världsscenen. De lyssnare som inte känner till denna
författare vill jag informera om att Wilhelm
Wachtmeister är en av Sveriges mer kända ambassa-
dörer, framför allt för 15 år som Sveriges ambassadör
i Washington. Det är en välskriven och lärorik histo-
ria om svensk utrikespolitik. Men särskilt intressant är
att läsa avsnittet om Palme och hans berömda tal efter
USA:s bombning i Vietnam julen 1972, där han jäm-
för bombningarna med Guernica och Auschwitz.
Ledordet från Sverker Åström var tortyr. Vad jag har
förstått blev hela UD-etablissemanget djupt skakat av
Palmes uttalande.
Det finns andra intressanta exempel, t.ex. Harald
Edelstam, som inte heller fick någon djupare respekt.
Jag tycker att det är tur att svenska politiker inte bara
gått i diplomaters fotspår, utan att de uttryckt det som
många svenskar känner. Jag undrar: Var finns den
djärvhet som präglade Palme, Edelstam och mycket
av svensk utrikespolitik i dag? Den kritiska dialog
som utrikesministern och regeringen talar om, var
finns den? Var finns djärvheten och modet att säga
ifrån att det behövs andra medel än en dialog med
länder som bryter mot mänskliga rättigheter.