Fru talman! Utrikesministern hävdade häromda-
gen att det är bra med en öppen debatt om den säker-
hetspolitiska utvecklingen i Europa men att hon
ibland inte riktigt förstod vad debatten i Sverige
handlade om. På den punkten delar jag hennes upp-
fattning. Det parti som utrikesministern företräder har
ju med några få undantag - utrikesministern är ofta ett
av dessa - ägnat sig åt att recensera och rent av censu-
rera inte minst folkpartiinlägg i den nödvändiga de-
batten om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Euro-
pa.
Detta har tvingat oss att argumentera också för
rätten att få diskutera och analysera de olika alternativ
som sedan flera år tillbaka diskuteras och analyseras i
alla andra europeiska stater. Orsaken till den här
konstiga debatten i Sverige är kanske att socialdemo-
kratin behöver tid för att ställa om till den nya verk-
ligheten. Av biträdande utrikesministerns framfart de
senaste dagarna är det ju alldeles uppenbart att den
omställningen inte går spikrakt framåt.
Nu säger utrikesministern i dagens utrikesdeklara-
tion att 1997 blir ett avgörande år, och så är det ju.
Därför har vi i Sverige inte tid att vänta på att man
skall göra upp med det retoriska arvet. Utrikesminis-
tern sade att utvidgningen av EU enligt regeringen är
navet i utvecklingen av fred, säkerhet och samarbete i
Europa, och det råder det total enighet om mellan
regeringen och Folkpartiet. Fred, frihet och demokrati
bygger man inte med svärd utan med öppna gränser
och ständigt fördjupat samarbete mellan människor
och folk.
Men ändå har euforin från åren närmast efter mu-
rens fall ersatts av betydligt större realism. Varken
EU eller FN, som vi i Folkpartiet ville se som hörnpe-
larna i den nya europeiska ordningen och för den
delen också världsordningen, stod pall när krigsherrar
och våldsverkare äntrade scenen i Europa. Vi tvingas
därför återigen erkänna att det inte bara i Sverige utan
också i det europeiska samarbetet alltjämt krävs att
det ytterst finns militära medel för att hävda frihet och
demokrati. Bosnien kommer att stå inristat med blod i
Europas historia för mycket lång tid.
Det NATO som vi nog alla var beredda att avskri-
va efter murens fall och Sovjetunionens upplösning
visade sig efter några år vara det enda vi hade för att
sätta stopp för folkmordet i Bosnien. Mot den bak-
grunden tycker jag att dagens utrikesdeklaration kan
ses som ett ganska beklämmande aktstycke i konsten
att undvika att ta itu med verkligheten, att skyla över
en meningslös, dimbildande retorik och ett försök att
förskjuta perspektiven.
Utrikesministern säger att NATO:s planerade ut-
vidgning får ett avgörande inflytande. Ja, naturligtvis,
det har vi ju från Folkpartiets sida hävdat under ett
par års tid - men på vilket sätt, utrikesministern?
Utrikesministern sade tidigare att hon inte kan svara
på 15 frågor. Jag kommer att ställa flera stycken, men
om det bara finns tid för att svara på en, svara då på
den här: Vad blir konsekvenserna av en mycket be-
gränsad eller på framtiden helt och hållet skjuten eller
helt utebliven NATO-utvidgning för inflytandet på
möjligheterna att skapa ett enat och säkrare Europa?
Vilka följder kan det få för det som utrikesminis-
tern säger är så önskvärt, dvs. att vidmakthålla USA:s
viktiga närvaro i Europa? Den frågan måste också
kunna besvaras. Det kan inte vara så att USA alltid
skall låta Europa sköta sina frågor utan att lägga sig i
men alltid skall vara berett att skicka sina soldater till
Europa för att offra sina liv när Europa ropar på hjälp.
Utrikesministern säger: "NATO:s utvidgning får
inte medföra nya skiljelinjer - - -." Men då uppstår
frågan: Är de gamla skiljelinjerna i Europa bättre än
de nya som kan skapas successivt i en dynamisk för-
ändringsprocess? Varför är det bättre för Europas
säkerhet att de länder som offrades till Stalin i Jalta
för all framtid skall stanna utanför de västliga demo-
kratiernas samarbete i NATO?
Utrikesministern säger: "Vi vill se en odelad eu-
ropeisk kontinent." Och förvisso är Europas säkerhet
odelbar. Det är därför som vi från svensk sida, oavsett
alliansfrihet eller någonting annat, inte kan avstå från
att ha en uppfattning om allt det som sker eller inte
sker i Europa. Det är bristen på samarbete, samar-
betsvilja och instrument i Europa som är orsaken till
att vi i dag i ett odelat Europa står med ett land, Bos-
nien-Hercegovina, som i praktiken är delat.
"Politik är att vilja", sades det en gång i tiden. Det
är väldigt mycket som man vill som politiker, men det
får inte bara bli retorik, utan man måste också se till
att skaffa sig möjligheten att förverkliga någonting.
Utrikesministern säger att den här utvecklingen
måste bygga på "samförstånd mellan Ryssland och
NATO". Ja visst. Säkerheten "måste byggas tillsam-
mans med Ryssland". Ja visst. "NATO:s utvidgnings-
process bör vara öppen och utvecklingsbar." Ja visst.
Men vart leder det här för de baltiska staterna, om
man av särskild hänsyn till just Ryssland och dess
hotelser begränsar de baltiska staternas rätt att göra
sina säkerhetspolitiska val? Den frågan måste man
också svara på.
Utrikesministern säger: Vi är beredda att samarbe-
ta med NATO om i stort sett allt utom gemensamma
försvarsåtaganden. Det är väl självklart. Vi är ju alla
överens om att den militära alliansfriheten gäller, så
länge Europa fortfarande präglas av det gamla Euro-
pas institutioner. Men det här med gemensamma
försvarsåtaganden kan väl ändå inte vara någon
dogm?
Hur är det med FN-stadgans artiklar 42 och 43?
Innebär inte de en förpliktande skyldighet för samtliga
medlemsländer att ställa upp när säkerhetsrådet beslu-
tar även om militära medel? Det kan väl inte vara så
att det är mer tilltalande att vara skyldig att ställa upp
med militära medel för fred och säkerhet i en organi-
sation som fortfarande har fler diktaturer än demo-
kratier som medlemmar, än i ett europeiskt säker-
hetsorgan som bara innehåller demokratier?
I utrikesdeklarationen hänvisar man på ett antal
ställen till organ som man tycker är väldigt värdefulla
och viktiga. Man säger att OSSE "lämnar ovärderliga
bidrag" och att OSSE står för ett "modernt och brett
säkerhetsbegrepp". Vad jämför man då med? Är det
den där bokstavskombinationen som man utelämnar?
Lämnade NATO något positivt bidrag för freden
och säkerheten i Europa under det kalla kriget? Läm-
nade NATO något positivt bidrag till fred och säker-
het efter det kalla kriget, exempelvis i Bosnien?
Hänvisningen till OSSE är uppenbarligen selektiv.
I går hade jag en debatt här i kammaren med biträ-
dande utrikesministern om situationen i Albanien. Tre
gånger vägrade Pierre Schori att svara på frågan var-
för OSSE inte kritiserade lokalvalen i Albanien i
oktober. Det berodde på att OSSE inte blev insläppt.
Har Sverige protesterat mot detta? Det kan inte vara
så att OSSE bara är bra som ett alternativ till NATO,
utan det måste också kunna fungera när det gäller
demokratins utveckling i Europa.
Det har tidigare i dagens debatt hänvisats till arti-
keln i Svenska Dagbladet av Pierre Schori. Där fram-
ställs Reagan och Thatcher som de stora bovarna i det
kalla kriget, kanske rent av arkitekterna till det kalla
kriget och kärnvapenupprustningen - det nästan halv-
sekellånga kalla kriget - trots att de bara satt vid
makten de sista tio åren av det kalla kriget. De tövä-
der som vi hade, långt före Reagan och Thatcher,
hindrade inte Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968
och Polen 1981. Men även då hetsade ledande svens-
ka socialdemokrater mot dem som påtalade riskerna.
Minns hetsen mot folkpartiledaren Sven Wedén i
valrörelsen 1968, när han påpekade att det fanns möj-
ligheter att Sovjet kunde göra allvar av hoten mot den
spirande demokratin i Prag.
Försök inte efterrationalisera debatten om gemen-
sam säkerhet. Den har Socialdemokraterna använt för
att stämpla dem som aldrig kunde tiga om kommun-
ismens förtryck och övergrepp. Vad var det folken i
Öst- och Centraleuropa till slut befriade sig från? Var
det från Reagan och Thatcher? Nej, om det nu skall
kallas Schoridoktrinen eller något annat, handlar det
mycket om att när Sverige under socialdemokratin
raserar delar av det svenska välfärdsbygget och vår
globala solidaritetspolitik skyr man inga medel för att
tillrättalägga den aktuella eller historiska verkligheten
så att den passar inrikespolitiska syften.