Fru talman! Jag noterar utrikesministerns svar på
frågorna. På i varje fall en av frågorna var det kanske
ett svar, på en ett möjligt svar, och på en inget alls.
När det för det första gäller analysen om EMU är
det inget tvivel om att det har funnits lång tid att ana-
lysera EMU. Frågan var t.o.m. uppe vid folkomröst-
ningen år 1994. Det kan tyckas vara litet sent att den
svenska regeringen inte har intagit någon ståndpunkt i
detta analysarbete när alla övriga har gjort det sedan
lång tid tillbaka.
När det för det andra gäller stödet för de baltiska
ländernas NATO-anslutning var min fråga varför den
svenska regeringens politik har ändrats i detta avse-
ende och varför den har svajat så mycket fram och
tillbaks. Det fick jag egentligen inget svar på. Det är
ingen tvekan om att en av de centrala uppgifterna i
svensk utrikespolitik är att se till att de små länderna i
Europa kan få sin trygghet och säkerhet. Det sätt
varpå de vill garantera detta är ofta genom NATO-
medlemskap.
NATO växer sannolikt fram som den militära de-
len av säkerhetsordningen. EU, Europarådet, OSSE
och även andra organisationer bygger mycket av den
civila delen. Det är nog så viktigt, och i många styck-
en viktigare än den militära delen. Likväl är den mili-
tära säkerhetsordningen mycket central. Om vi nu får
en situation, som det ser ut att bli, där det blir en hel
del nya medlemmar och någon form av formaliserat
avtal på något sätt mellan Ryssland och NATO, kan
vi se att NATO växer fram som säkerhetsordning. Då
borde regeringen ha en uppfattning om den mer lång-
siktiga politiken och vad som skall komma i ett sådant
skede.
Den tredje frågan var - och den fick jag inget som
helst svar på - om utrikesministerns ställföreträdares
synpunkter som han har utvecklat i den famösa arti-
keln på något sätt var representativa för regeringen.
Fru talman! När det gäller den europeiska unionen
finns det anledning att vara orolig i ett avseende. Det
gäller takten i regeringskonferensen. Vi menar, och
det är vi ense om, att inom sex månader efter det
regeringskonferensen skall vara klar skall förhand-
lingar påbörjas med de nya medlemmarna. Det är
därför viktigt att konferensen avslutas i juni så att
förhandlingar kan påbörjas detta år.
Det kommer signaler från olika håll som tyder på
att man nu i åtskilliga huvudstäder och ibland även i
Bryssel är litet tveksam till om man hinner med detta.
Därför finns det anledning att den svenska regeringen
driver på och ser till att konferensen faktiskt blir klar.
Där vill jag återigen upprepa vad vi tycker är centralt.
Det skall vara möjligt för de första länder som uppfyl-
ler kraven att komma med som medlemmar inom tre
till fyra års tid, dvs. i detta läge kanske år 2001. Vi
hade hoppats att det skulle ske redan år 2000, men det
är väl mindre sannolikt nu med tanke på den tidsut-
dräkt som redan har skett.
Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga att för-
ändringarna i Europa har varit stora, men förändring-
arna i världen utanför Europa har i många avseenden
varit betydligt större. I u-världen har vi kunnat se
länder som på en generation gått från absolut fattig-
dom till ett visst välstånd. Det är en världshistorisk
prestation. Det innebär att man inom u-länder vet att
man inte är hänvisad till att vara fångad och fast i
fattigdomen för lång tid.
Det finns möjlighet att utrota massfattigdomen på
relativt kort tid. Det kräver en politik som innebär att
man öppnar sig och ser till att låta utvecklingskrafter-
na få utrymme, att man ger frihandeln chansen och att
länderna öppnar sig mot omvärlden. Bara för ett par
decennier sedan var världshandeln en fråga mest för i-
länderna och några få länder i Asien. I dagens läge
bryter många u-länder sin isolering bakom statsstyr-
ning, statskontroll och höga tullmurar som har gjort
att man har stagnerat eller t.o.m. gått bakåt.
Den globala marknadsekonomi som nu växer fram
har störst betydelse för de fattigaste länderna som vill
utvecklas. Det finns dock fortfarande bekymmer. Det
är inte alla som nu ändrar sig och bryter upp sin
förstelning, utan en del väljer istället att ligga kvar
bakom skydd. Vi ser det i de merkantilistiska länder-
na i Latinamerika. Den afrikanska, arabiska och in-
diska socialismen har fortfarande stort inflytande. Det
gör att det går trögt på sina håll.
Ett särskilt bekymmer är de länder som mottar
väldigt mycket bistånd. Det finns länder som under
mycket lång tid har mottagit mycket stora summor i
bistånd från omvärlden. Utrikesutskottet besökte ett
sådant land i somras som fått 30-40 % av BNP årli-
gen under en tredjedels sekel. Vi var mycket bekym-
rade när vi noterade avsaknaden av det som vi tyckte
att biståndet framför allt skall inrikta sig på - rättssta-
ten, en allmän skolundervisning för alla, inklusive alla
flickor, en fungerande hälso- och sjukvård. Vi hittade
egentligen ingenting av det.
Detta visar på det stora bekymret i debatten om
biståndet, nämligen att se till att biståndet får den
effekt som är avsedd. Jag tror att en större del av
biståndsdebatten i framtiden skall handla om vad
biståndet uträttar och kanske också om de bekymmer
som finns i att ge ett stort bistånd till en statsmakt som
är korrumperad och förhindrar utvecklingen i sitt
land. Det är tyvärr den bistra sanningen att statsmak-
ten i åtskilliga fall är utvecklingens största hinder.