Fru talman! Dagens utrikespolitiska debatt har,
som jag ser det, på ett område tydliggjort åsiktsskill-
naderna jämfört med tidigare debatter. Det gäller
synen på den svenska militära alliansfriheten.
Jag sade i mitt inledningsanförande att jag tycker
att det är bra att det finns en stabil mittfåra i den
svenska politiken som slår vakt om den svenska mili-
tära alliansfriheten. Men jag kan också konstatera att
mina borgerliga bröder i dag har deklarerat att man
strävar efter ett svenskt medlemskap i NATO och att
man ser det nya NATO som den alleuropeiska säker-
hetsorganisationen. I och för sig säger man också att
medlemskap kan vänta. Men målet står klart.
Jag kan då bara konstatera och samtidigt påminna
om att NATO, nytt eller gammalt, står för ett territo-
riellt gemensamt försvar, helt beroende av sitt kärn-
vapenparaply. Kärnvapenparaplyet är väl kanske det
som vi minst diskuterar; vi diskuterar det alldeles för
litet.
Som jag också sade i min inledning ser vi i Cen-
terpartiet en stor roll för Sverige och Finland som
militärt alliansfria att kunna agera utifrån den här
styrkepositionen i de samarbetsstrukturer som växer
fram. Den militära alliansfriheten är faktiskt, som jag
sade, en styrkeposition.
Glädjande nog, och som tidigare också har refere-
rats till, uttalar svenska folket precis samma sak, när
de tillfrågas: Man vill se Sverige som militärt allians-
fritt.