Herr talman! Det finns 30 000 kärnvapen i värl-
den. Detta är ett moraliskt, militärt, ekonomiskt och
framför allt mänskligt oförsvarbart faktum. Denna
kärnvapenarsenal räcker för att förgöra allt liv på
jorden alltför många gånger om.
Många har arbetat hårt för att visionen om en
kärnvapenfri värld skall uppfyllas - inte minst från
svenskt håll. Redan 1965 föreslog utrikesminister
Torsten Nilsson i FN att ett nedrustningspaket i tre
delar skulle genomföras: ett förbud mot fortsatt
spridning av kärnvapen, ett fullständigt provstoppsav-
tal och ett förbud mot produktion av klyvbart material
för vapenändamål. Ett icke-spridningsavtal tillkom
1968. Ett provstoppsavtal antogs av FN den
11 september 1996, och i mars 1995 beslutade FN:s
nedrustningskonferens att inleda förhandlingar kring
ett internationellt avtal som skall förbjuda all fortsatt
tillverkning av uran och plutonium för kärnvapenän-
damål.
I dag, drygt 30 år senare, har alltså Torsten Nils-
sons två första krav från 1965 uppfyllts och det finns
goda möjligheter att också det tredje skall bli verklig-
het. Så långt är allt väl, men vi får inte glömma att
ovanstående bara syftar till att förhindra spridning,
test och produktion av kärnvapen. Det finns som sagt
30 000 kärnvapen kvar i världen.
Mitt syfte är inte att låta uppgiven här i dag. Jag är
tvärtom övertygad om att en nedrustning är fullt möj-
lig.
Men det finns en risk att vi, kanske speciellt i Eu-
ropa, sätter oss lugnt tillbaka, konstaterar att det kalla
kriget är slut och att USA och Ryssland faktiskt lovat
minska sina kärnvapenarsenaler och på något sätt
nöjer oss med det. Men kärnvapenhotet finns kvar
trots icke-spridningsavtal, provstoppsavtal, nedrust-
ningsavtal och kärnvapenfria zoner. Vi måste flytta
fokus från det kalla krigets dagar och se vad som
händer i dag - och var det händer.
Det är två begrepp som återfinns i debatten: kärn-
vapenstater och tröskelstater.
Kärnvapenstater är de stater som före 1967 hade
tillverkat och sprängt en kärnladdning. Dit hör Kina,
USA, Ryssland, Storbritannien och Frankrike. Samt-
liga dessa länder har skrivit under icke-
spridningsavtalet NPT, vilket innebär att de förbundit
sig att inte överlåta kärnvapen till andra stater och
också att verka för ett avtal om fullständig avrustning
under noggrann och effektiv kontroll. Men samtliga
dessa länder har fortfarande kärnvapen kvar.
Tröskelstater är de stater som står på tröskeln till
kärnvapenkapacitet. Dit hör i dag Indien, Pakistan och
Israel. Dessa länder har hittills vägrat att skriva under
avtalet.
Kina är alltså en kärnvapenstat, samtidigt som In-
dien och Pakistan är tröskelstater. Syftet med Indiens
kärnvapenprogram är att det skall fungera som en
motpol till kärnvapenhotet från Kina. Pakistans kärn-
vapenprogram är en reaktion på det indiska program-
met. Positionerna är därmed rätt låsta.
Till detta kan läggas att Asien upprustar även när
det gäller konventionella vapen.
Enligt SIPRI - Stockholm International Peace Re-
search Institute - har de globala militärutgifterna i
världen minskat under senare år efter en topp 1987.
Utgifterna minskar framför allt i de länder som tidiga-
re satsade stort på en upprustning, nämligen i de väst-
liga demokratierna och Ryssland. Men det finns inga
tecken på en minskning i södra Asien. Tvärtom ökade
Indien och Pakistan sina militärutgifter med 12 re-
spektive 19,5 % mellan 1992 och 1994.
Asiens upprustning berör hela världen. Vapenla-
ger och maktbalanser är ingen lokal angelägenhet, i
synnerhet inte när det finns kärnvapen med i bilden.
Och för mig känns det inte bra. För att vara drastisk
känns det ibland som inledningen till ett nytt kallt
krig.
Det är svårt att komma med råd och synpunkter
om vad omvärlden konkret skall göra. Som utrikes-
ministern sade i sitt anförande gäller det att ta ett steg
i taget och att arbeta långsiktigt.
En del kan vara västvärldens ansvar vid vapenex-
port. I dag finns en överproduktion av vapen, mycket
tack vare den nedrustning som sker. Det är viktigt att
inte denna överproduktion exporteras urskillningslöst
så att en nedrustning i vissa delar av världen leder till
en upprustning i andra delar.
En annan del är förstås att det arbete som sker in-
om bl.a. FN för en kärnvapenfri värld ytterligare bör
uppmärksammas. Genom fler kärnvapenfria zoner i
världen skapas goda exempel samtidigt som trycket
från omvärlden ökar på de områden som ännu har
kvar kärnvapen.
Men det viktigaste är att vi inte faller in i ett be-
drägligt lugn som leder till handlingslöshet. Världen
har blivit bättre och säkrare, men det återstår ännu
mycket att göra.