Fru talman! Låt mig först säga att jag finner det
häpnadsväckande att höra Lennart Rohdin jämställa
NATO och FN som utbytbara organisationer när det
gäller att skapa fred och säkerhet. Lennart Rohdin är
väl inte okunnig om vad som har lett NATO från dess
begynnelse, nämligen att skapa krig genom av-
skräckning, och vad som har lett FN från dess begyn-
nelse, nämligen att skapa fred och säkerhet med
främst fredliga, icke-militära medel. Dessa organisa-
tioner, Lennart Rohdin, är inte utbytbara och kan inte
jämföras på det sättet.
Fru talman! Utrikespolitiken är vår främsta för-
svarslinje. Det uttrycket myntade en gång Olof Palme.
Han syftade på den aktiva utrikespolitik som Sverige
förde från 1960-talet och under hela det kalla kriget.
Det var sant att en aktiv utrikespolitik då höll oss
utanför konflikter, samtidigt som Sverige fick rykte
om sig att värna små staters integritet mot stormakter i
öst och väst.
Denna handlingslinje, att utrikespolitiken är vår
främsta försvarslinje, har bestått genom de föränd-
ringar som har skett i vår omvärld. Egentligen har den
nog aldrig ägt större giltighet än i dag. I dag, när det
kalla kriget är över och blockpolitiken är död, kan vi
spela på alla de instrument som finns i den säkerhets-
politiska orkestern. Krigstrumman har förvisso aldrig
haft någon framskjuten roll vid Sveriges framträdan-
den, men nu har den fått inta en ännu mer undan-
skymd position i den allra bakersta raden. I dag spelar
försvaret främst på en rad andra instrument med mju-
kare toner och i harmoni med den övriga orkestern.
Utrikes- och säkerhetspolitiken blir två alltmer
sammanflätade element. I säkerhetspolitiken ingår
också utvecklingssamarbete och bistånd, handel och
mellanfolkligt utbyte samt nedrustning och samver-
kan, bilateralt och i internationella organ. Vi talar i
dag om ett vidgat säkerhetsbegrepp, ett nytt säker-
hetstänkande, där säkerhet inte bara betyder staters
säkerhet utan också människors säkerhet. Det här
vidgade säkerhetsbegreppet ger oss ett markant ökat
handlingsutrymme i vår strävan efter fred och säker-
het.
Fru talman! De förändringar i svensk säkerhets-
politik som jag talar om tar naturligtvis sin utgångs-
punkt i de förändringar som skett i vår omvärld. De
hot som i dag riktas mot oss är inte militära. Antalet
krig och konflikter i världen har minskat dramatiskt.
Vi ser också ett helt nytt konfliktmönster växa
fram. Under det kalla kriget utkämpades krig i huvud-
sak mellan stater över en politiskt eller ideologiskt
definierad tvistefråga. I dag har krig och konflikter
mellan stater blivit ovanliga. Konflikter har inte läng-
re sin grund i staters fiendskap. Nästan alla konflikter
i dag äger rum eller åtminstone börjar inom stater.
Vid Uppsala universitet har ett projekt statistiskt
över en längre tid studerat konflikters orsaker. Man
har funnit att under en sexårsperiod, från 1989 till
1995, har det varit 96 konflikter i världen - de har
minskat kraftigt under senare år. Men vad som är
anmärkningsvärt är att endast fem av dessa har varit
mellanstatliga, och endast en har eskalerat till krig.
Det var Gulfkriget, och där trädde så småningom
FN:s säkerhetsråd in.
De hot som vi i stället ser framträda i dag är
spänningar inom länder till följd av sociala, ekono-
miska, etniska eller religiösa motsättningar. Andra hot
är gränsöverskridande och gemensamma. Bland dem
vill jag nämna fattigdomen i tredje världen och be-
folkningsökningen, som innebär en påfrestning på
samhällen och som naturen har svårt att bära. Vidare
har vi folkförflyttningar, som ökar främst inom och
mellan fattiga länder. I deras spår ser vi en social och
politisk instabilitet.
Miljöförstöring och kamp om naturresurser har
nämnts tidigare. De är både en orsak till och ibland en
effekt av politiska spänningar.
Kärnvapenproblematiken har vi kvar. Så länge
kärnvapen finns kvar finns risk att de kommer till
användning eller i händerna på terroristgrupper.
Kriminalitet och narkotikahandel, liksom interna-
tionell terrorism är också hot mot våra samhällen.
Runt om i Europa finns främlingsfientliga och rasis-
tiska strömningar. Resultaten i de nyligen avhållna
kommunalvalen i Sydfrankrike ger skäl till oro. His-
torien har lärt oss vad en sådan här utveckling kan
innebära.
Herr talman! Gemensamt för de nämnda hoten
mot vår säkerhet är att de är gränsöverskridande och
att de riktas mot oss som människor och mot våra
samhällen, inte mot vårt territorium. De kan inte
framgångsrikt mötas med militära medel.
Men vilka försvarsmedel har vi då för att möta
dessa nya hot? Ja, först har vi naturligtvis, som tidiga-
re, internationell samverkan, i Norden, runt Östersjön,
i EU, OSSE och FN. Det syftar till att minska spän-
ningar, att skapa samarbetsformer som gör krig omöj-
ligt och att skapa möjligheter för ekonomisk tillväxt
och utveckling.
Det är kännetecknande för denna verksamhet att
den betonar konfliktförebyggande och förtroendeska-
pande. Den konfliktförebyggande verksamheten kan
nu, sedan Sverige har blivit medlem i FN:s säkerhets-
råd, få en alltmer framträdande roll i svensk utrikes-
politik. Vi vill försöka påverka världsorganisationen
att i ökande grad arbeta konfliktförebyggande och
med tidiga icke-militära ingripanden enligt stadgans
kap. 6.
Kostnaderna för förebyggande aktioner är lägre,
både i termer av mänskligt lidande och i pengar, jäm-
fört med alternativet att reagera först då en konflikt
brutit ut. Men de positiva resultaten av förebyggande
verksamhet mäts i uteblivna konflikter. Tyvärr får den
sortens aktioner sällan några rubriker. Men jag anser
att det är en viktigt pedagogisk uppgift att ändå försö-
ka skapa opinion för den konfliktförebyggande verk-
samheten.
Ett annat säkerhetspolitiskt instrument är biståndet
och biståndspolitiken. Biståndet får en allt tydligare
säkerhetspolitisk profil numera. Fredlig konfliktlös-
ning är ett prioriterat område i svensk biståndspolitik.
MR och demokratifrämjande insatser, stöd till institu-
tionsbyggande och för att främja rättsstatens funktio-
ner, liksom suveränitetsstöd till nyfödda demokratier
får ett allt större utrymme och bidrar till fred och
säkerhet.
Även den långsiktiga fattigdomsbekämpningen är
viktig i det konfliktförebyggande arbetet, genom att
det stöder mottagarländernas ekonomiska och sociala
kapacitet och därmed deras egen förmåga att hantera
interna spänningar. Annika Nordgren frågade när
någonting kommer som skall ge global ekonomisk
utjämning. Jag menar att det långsiktiga fattigdoms-
bekämpande biståndet är ett sådant. Det existerar.
Herr talman! Det finns en växande insikt om att
det är de konfliktförebyggande och tidiga icke-
militära insatserna som är svaren på dagens hot. Ändå
är det inte så lyckligt i världen att väpnade krig och
konflikter inte existerar. Vi måste ha en beredskap att
ingripa också när tidig konfliktlösning misslyckats
och krig och konflikter eskalerar. Vi har alltid deltagit
i FN:s operationer och kommer så att fortsätta. Vårt
engagemang för OSSE är fortsatt starkt. Till Annika
Nordgren vill jag också i sammanhanget säga att
svenska mlitära insatser utomlands bara kan ske efter
mandat från FN eller OSSE.
I den svenska säkerhetspolitiska debatten har frå-
gan om ett svenskt medlemskap i NATO förts fram,
först av Folkpartiet liberalerna och sedan av Modera-
terna. I argumentationen sägs att Sverige bör söka
medlemskap i det nya NATO. Förslaget synes något
märkligt, särskilt med hänsyn till den utveckling som
redan har skett i relationerna mellan NATO och Sve-
rige. Som också utrikesministern har sagt har vi i dag
ett omfattande och positivt samarbete med det nya
NATO inom de områden som vi själva valt och som
passar våra säkerhetspolitiska strävanden. I själva
verket samverkar Sverige med NATO på alla de om-
råden där NATO konkret har förnyat sin verksamhet,
i NATO-rådet, i PFF och i SFOR i Bosnien. Det nya
NATO är inte exklusivt och utestängande. Tvärtom,
genom sin öppenhet och flexibilitet när det gäller
deltagande bjuder man in alla intresserade att med-
verka utifrån sina egna preferenser. För samarbete
med det nya NATO krävs inget medlemskap. Det är
ett samarbete som svarar väl mot våra säkerhetspoli-
tiska mål och som kan ske inom ramen för vår militä-
ra alliansfrihet.
Däremot, Lennart Rohdin, är medlemskap i det
gamla NATO, dvs. militäralliansen NATO, med be-
toning på den hårda militära kärnan, inte förenligt
med våra säkerhetspolitiska intressen. När Folkpartiet
och Moderaterna i dag förordar svenskt NATO-
medlemskap är det i själva verket det gamla NATO
man vill att vi skall gå med i, inte det nya NATO. Jag
kan inte se några som helst säkerhetspolitiska förtjäns-
ter med det.
Det är min absoluta övertygelse att Sverige, om vi
står militärt alliansfria, med större förtroende och
bättre handlingsutrymme kan skapa och bevara fred
och demokrati, minska spänningar mellan och inom
länder, förebygga och lösa konflikter innan de trappas
upp till väpnat våld.
Herr talman! Vi socialdemokrater förblir starka i
vår förvissning om att utrikespolitiken är vår främsta
försvarslinje, inte medlemskap i en militärallians.