Herr talman! Jag tänker använda en del av kam-
marens tid till, vad jag skulle vilja kalla, några per-
sonliga reflexioner när det gäller användningen av
olika utrikespolitiska medel eller instrument för att
lösa problem och konflikter. Detta gör jag efter några
besök som jag under det gångna året har gjort i olika
länder.
Men först vill jag säga att det är väldigt bra att
man i den utrikespolitiska deklarationen noterar vik-
ten av att stärka banden med Asien. Jag skulle då vilja
se att det omfattade mer än Asien, nämligen hela
Stillahavsregionen. Om vi ser till handelsutvecklingen
är det ingen tvekan om att handeln i Stillahavsregio-
nen nu håller på att gå om den handel som sker kring
Atlanten och bandet USA-Europa.
I dag är handeln större i Stillahavsregionen, även
om investeringsströmmarna över Atlanten fortfarande
är större. Jag tror att vi måste inse Ostasiens betydelse
och att det inte är fråga om vilken utveckling som
helst, utan att det är en ganska avancerad teknologisk
utveckling som sker där. Därför tror jag att det är
viktigt att vi från svensk sida ägnar detta område
mycket större intressen än vad vi hitintills har gjort.
Jag är också glad över att man i utrikespolitiska
deklarationen nämner projektet Euroislam. Jag är
övertygad om att vi måste bli mycket bättre på att
möta olika trosbekännare, i det här fallet muslimer.
Det är viktigt för utvecklingen här hemma i Sverige,
vilket borde vara uppenbart, men det är också viktigt
för våra utrikesrelationer. Allmänt sett är vi väldigt
dåliga på att förstå hur man tänker i andra kulturer.
Där har vi mycket att lära.
Jag noterar också att man i den utrikespolitiska
deklarationen tar upp vikten av att eliminera massför-
störelsevapen. Det är väldigt viktigt, men det är också
angeläget att vi inriktar oss på att minska vapenhan-
deln över huvud taget och att vi ser detta som en del i
en nedrustningspolitik. Därför är det angeläget att
Sverige går före när det gäller vapenexportfrågorna.
Det är onekligen så att dessa frågor ofta belastar utri-
kespolitiken. Därför är det viktigt med en stram poli-
tik på det här området och att vi har höga ambitioner.
Genom den frågan har jag kommit in på det här
med medlen i utrikespolitiken. Jag vill alltså hävda att
hur vi hanterar vapenexporten är en väldigt viktig
medelsfråga i utrikespolitiken.
Med det går jag över till reflexioner omkring någ-
ra besök som jag har gjort i olika länder. Det blir litet
spontana reflexioner, men för mig säger de ganska
mycket.
Jag besökte Irak tidigt förra året. Folket där lider,
minst sagt, brist på mat, mediciner osv. Orsaken är
naturligtvis regimens hantering av situationen i områ-
det och alla de krig man har medverkat till. Men jag
vill också hävda att FN:s sanktioner har bidragit till
situationen. Sanktionerna har gällt sedan våren 1991.
Det har varit en total blockad av Irak. Därför är det
väldigt positivt att det nu äntligen har blivit ett hål i
den här blockaden genom uppgörelsen om att sälja
olja mot mat och mediciner.
Dröjsmålet är naturligtvis att beklaga, och regimen
har stor del av skulden till det. Vad vi kan konstatera
är att folket har fått lida. Sanktionernas syfte var na-
turligtvis att avväpna Irak, och det målet har till dels
uppnåtts. Men det var också rimligen i någon mån att
välta den diktatoriska regimen i Irak. Där har resulta-
tet blivit det motsatta. Jag vill hävda att Saddam Hus-
sein snarast har stärkt sin ställning.
Internationella rödakorsfederationen har gjort en
mycket lärorik studie över situationen. Jag tycker att
det är angeläget med en översyn av hur vi använder
sanktionsinstrumenten. Jag vet att Sverige deltar i
arbetet kring detta i FN. Det är viktigt att vi är dri-
vande i den här frågan. Vi behöver bättre sanktionsin-
trument som är effektivare och som når avsedda mål.
Sanktionsintrumenten får inte vara kontraproduktiva.
Under utrikesutskottets resa passerade vi Tanza-
nia. Där kom vi bl.a. i samtal om de flyktingströmmar
som kommer från de stora sjöarnas område och som
belastar Tanzania i allra högsta grad. Det är intressant
att konstatera att FN i samband med detta folkmord
har kommit in för sent. Har FN varit inne, har man
gjort som i Rwanda - man har dragit sig ur. FN valde
ju också att backa från den militära operationen. Om
det kan man ha många åsikter, men vad vi allmänt sett
kan konstatera är att det är väldigt viktigt att vara ute i
tid, att förebygga. Där har Sverige en bra position i
sin politik. Jag vill understryka hur angeläget det är
med diplomatiska aktiviteter för att förebygga att
konflikter uppstår och lösa dem innan det har gått för
långt.
På den här resan passerade jag också det lilla lan-
det Swaziland. Det var intressant. Det var ett land
som hade kommit mycket långt i sin utveckling. Det
var på väg upp, men var ännu inte framme. I det läget
hade, som jag uppfattade det, EU valt att minska sitt
stöd. Vad man kan dra för slutsats av det är väl att det
finns en risk att den positiva utvecklingen kan vända,
och att den utveckling mot demokrati som finns i
landet kanske stannar upp. Med det vill jag ha sagt att
det är oerhört viktigt att man har uthålliga stödinsatser
i utrikespolitiken, i det har fallet biståndet. Det är
Sverige också bra på. Det är viktigt att biståndet för
ett land från en dålig situation till fast mark. Vi kan
jämföra med hur vi har hanterat Moçambique.
Under vårt besök i Sydafrika var det väldigt spän-
nande att få möta sanningskommissionen under Des-
mond Tutu. Där lärde jag mig att konflikter kan lösa
genom försoning. Att döma är inte alltid bästa vägen.
Att lyfta fram det onda men förlåta och gå vidare kan
vara en mycket bra metod. Det är svårt, men det är
klokt.
Låt oss se på Nordirland och på hur man hanterar
situationen där. Oförsonliga förhållningssätt har lett
parterna till ständiga strider. Det finns ett undantag i
den diskussion som har varit. Det står socialdemokra-
ten Hume för, med sin markering av hur viktigt det är
med försoning och dialog. Jag tycker att britterna har
valt fel väg, en väg fylld av krav och villkor. En
fredsprocess har gått i stå. Denna utveckling har
t.o.m. bidragit till nytt våld.
Jag vill alltså hävda att det kan vara mycket ange-
läget med villkorslösa förhandlingar ibland. Vi kan
lära oss en del av utvecklingen i Mellanöstern. Jag
skulle i det här fallet önska att Sverige tryckte på för
en lösning av konflikten. Det är egentligen sorgligt att
vi inom Europaunionen skall leva med en sådan fort-
farande olöst konflikt.
Jag har nyligen besökt Kina. Jag kan konstatera
vilken enorm utveckling det landet genomgår. Det är
en explosion i handel och byggande. Men jag kan
också se vilka enorma brister det finns i fråga om
mänskliga rättigheter och på demokratiområdet. Hur
skall vi kunna nå fram? Hur skall vi påverka? En del
hävdar att man skall isolera. Det tror jag inte alls på.
Jag tror på dialogen i det fallet, och på att man utnytt-
jar handeln som instrument för att förändra ett land.
Jag tror att övergången till marknadsekonomi i Kinas
fall kan öppna samhället. Det är alltså angeläget med
ett intensivt besöksutbyte på olika nivåer.
Det är också bra att använda biståndet som en
metod att påverka. Jag ser att man i den utrikespoli-
tiska deklarationen nämner de insatser som Raoul
Wallenberginstitutet gör. Jag tror att man skall fortsät-
ta på det sättet om möjligheter bjuds. En konstruktiv
dialog kan alltså vara vägen till framgång, men själv-
fallet skall man tala klartext om det man inte gillar,
t.ex. situationen när det gäller mänskliga rättigheter.
Jag tycker att regeringen har agerat klokt i valet av
metoder i sin Kinapolitik.
Tidigare i höstas besökte jag Nordkorea. Det
nordkoreanska folket lider på grund av översväm-
ningar. Man har haft översvämningar i tre år, mycket
svåra översvämningar. Det råder en enorm brist på
livsmedel, och infrastrukturen är förstörd. Naturligtvis
har regimens politik medverkat till detta, men det som
är intressant att notera är ju att situationen för det
nordkoreanska folket är oerhört allvarlig, även om
regimen alltså har ett stort ansvar. Världen tar dock
inte detta på allvar. Man vill inte ha med Nordkorea
att göra. Men vad kan en situation med svältande
människor leda till i en sådan region när dessa männi-
skor blir desperata? Jag vill hävda att den säkerhets-
politiska situationen kring Koreahalvön allvarligt kan
försämras om man inte från världssdamfundets sida
ställer upp i större utsträckning.
Under trycket av naturkatastrofer öppnar sig nu
också Nordkorea. I det läget kan det inte vara rätt att
välja isoleringens väg. Sverige har givit ett rejält
bistånd - även om jag tycker att man bör ge ännu mer
i den situation som råder just nu. Men Sverige har
också en unik position som jag inte tycker att vi har
utnyttjat. Vi har diplomatisk representation på plats.
Det är det väldigt få länder som har. Detta tycker jag
att man skall se som en möjlighet att bidra till öppen-
het och konfliktlösning i regionen. Man skall utnyttja
de kontakter, den ställning, som Sverige har och inte
missa möjligheten när det nu visar sig tecken på öp-
penhet. Sverige bör alltså bidra till att påverka världs-
samfundet att bryta den isolering som Nordkorea har
och utnyttja öppenheten till att bidra till att minska
krigsriskerna.
Jag kan summera vad jag vill ha sagt med mina
personliga reflexioner efter de här resorna - utöver att
man förhoppningsvis kan lära sig en del som riksdags-
ledamot. Vi kan och skall förebygga konflikter. Vi
skall se över sanktionsinstrumenten. Vi skall verka för
ett uthålligt bistånd. Det är viktigt med försoning och
mer av villkorslösa förhandlingar. Handel kan föränd-
ra en situation. Slutligen kan man lära sig att dialog
nästan alltid är bättre än isolering.