Fru talman! Jag vill avsluta det jag inte riktigt
hann med i mitt huvudanförande när det gäller situa-
tionen i Zaire, Burundi och Rwanda.
Sverige har ju hett eftersträvat posten i säkerhets-
rådet. Jag hör också till dem som är glada att vi har
hamnat där. Men nu har vi också ett oerhört stort
ansvar för vad som händer. Vi har en stor kris som
fortsätter att utvecklas. Zaire har talat om att dra in
flera andra länder för att få hjälp med trupper. Uganda
blir djupare och djupare inblandat, och det måste
hända något positivt nu.
Mukwege, den läkare från Lemera som jag nämn-
de som var här i förra veckan, berättar att under den
senaste månaden har 1 800 personer dött i ett av läg-
ren, av dem är 800 barn. 80 % av dem som dör är
barn under fem år. Vi kan inte stå med denna skuld
utan att försöka göra någonting.
När det gäller den politiska insatsen hör jag till
dem som tror att Sverige och Norge skulle kunna
tjänstgöra som medlare här på grund av det stora
förtroende som under ett 70-tal år har byggts upp. Det
finns 1,2 miljoner kyrkomedlemmar i det här relativt
begränsade området som har utgått ifrån norsk och
svensk mission. Nu sköter de sig i stort sett själva
med hjälpinsatser från svensk och norsk sida och med
svenskt och norskt bistånd. Här har vi ett förtroende
som de gamla kolonialmakterna inte har. Det borde vi
ta vara på. Kan man förvänta sig något från den
svenska regeringen?
Jag vill också under någon minut ta upp några om-
råden där jag inte är riktigt lika nöjd med regeringens
agerande. Vad deras tankar är kan jag ju inte alltid
avgöra. Det gäller områden eller länder där jag tycker
att Sverige under årens lopp inte har visat tillräcklig
tydlighet.
Det gäller bl.a. Kuba där jag tycker att vi under
många och långa år har krökt rygg för diktaturen och
uppmuntrat diktatorn Castro. Castroregimens förtryck
av de mänskliga rättigheterna är välkänt. Trakasseri-
erna och förföljelserna av människorättskämpar, jour-
nalister och dem som vill reformera samhället har
pågått i årtionde efter årtionde. Och det pågår tyvärr
fortfarande med oförminskad styrka. Den spanska
regeringens ansträngningar till teknisk assistans för att
påskynda ekonomiska reformer har stött på stora
hinder på grund av regeringens bristande samarbets-
vilja.
Den europeiska unionens försök till samarbete
tycks också ha gått i stå när Fidel Castro vägrade att
samarbeta om politiska reformer. Hoppet om en poli-
tisk öppning upplevde ett allvarligt bakslag genom
ytterligare förtryck av oberoende grupper på Kuba -
sådana som ingår i Consillo Cubano. I mars förra året
uppmanade kommunistpartiets centalkommitté till
hårdare tag för att bevara den ideologiska renheten
som man säger. Absolut politisk kontroll tycks fortfa-
rande vara det allt överskuggande målet för diktatur-
regimen.
Biståndsinsatser på Kuba har återupptagits av den
svenska regeringen. Jag tycker att det är på sin plats
med humanitära sådana. Demokratiutveckling är
också bra. Men hur utformas de? Är det hjälp till
regimen eller till de organisationer som verkar för
frigörelse från det rådande systemet? Det är befogat
att vi gör allt vi kan för att stödja de människor som
under årtionden kämpat för en annan samhällsord-
ning, men om våra insatser hjälper Castro att hålla sig
kvar vid makten är de högst betänkliga. Han är en
olycka för Kuba, och har så varit under många årtion-
den.
Jag vill också nämna några ord om Kina. Det är
fortfarande så att 1,2 miljoner av Kinas befolkning
befinner sig i arbetsläger. Vad gör världen för att
tillräckligt starkt reagera mot detta?
Det är oerhört viktigt att vi i samarbetet i ASEAN
och ASEM i Asien gör allt vad vi kan för att tydligt
betona att den väg Kina nu har följt i årtionden inte är
den rätta. Den rapport som har kommit från US State
Department säger att nu har man tystat all opposition.
Så kan det väl inte vara, men det är väldigt litet som
hörts utanför Kinas gränser. Det finns en person, Wei
Jingsheng, som satt 13-14 år i fängelse, var fri ett
kort tag och sedan fick ett lika långt straff. Nu befin-
ner han sig i ett arbetsläger utanför Peking. Vad gör vi
för att lyfta fram den opposition som trots allt har
funnits? Kan vi betrakta samarbetet med Kina med
samma ögon som vi betraktar samarbetet med andra
länder? Jag vill se en förenad opposition ifrån EU och
de länder som samarbetar för demokrati, rättvisa och
mänskliga rättigheter.