Herr talman! Mellanöstern, landområdet vid
Medelhavets östra kust, har alltid stått i händelsernas
centrum; ekonomiskt, politiskt och religiöst. Det var
hit karavanvägarna gick från Fjärran Östern med
dyrbar last av siden, kryddor och andra värdefulla
varor. Här lastade man om från kamelryggar till far-
tyg. Fenicierna i nuvarande Libanon var under en tid
Medelhavets främsta sjöfarare. Sedan kom romarna
och ockuperade Palestina och lade Jerusalem i ruiner.
Judendom, kristendom och senare islam blev världs-
religioner som utgick från området. Européerna för-
sökte under några blodiga århundranden under me-
deltiden att sätta sin prägel på vad man kallade det
heliga landet. Det var under korstågstiden.
Så är vi framme vid vår egen tid. Efter andra
världskriget har israeler, palestinier och araber käm-
pat om makten. Tre eller fyra krig, beroende på om
man räknar med Suezkrisen, utkämpades under den
första 25 åren. Nu har det faktiskt inte varit krig -
kanske inte helt och hållet fred heller, men inget re-
gelrätt krig - under de senaste 25 åren.
En hållbar fred som kan accepteras av de båda
folken och av världssamfundet har ännu inte etable-
rats. Men det finns numera ljuspunkter. Fredsproces-
sen har pågått under ett antal år, och den fortsätter
trots allt.
Startpunkten inträffade i Camp David i USA i
slutet av 70-talet, då Israel ingick ett fredsavtal med
Egypten och återlämnade Sinai. Och det är beteck-
nande vilket roll USA har spelat och fortfarande spe-
lar i fredsprocessen.
Den viktigaste överenskommelsen och själva för-
utsättningen för fredsprocessen var det ömsesidiga
erkännandet mellan Israel och PLO, principdeklara-
tionen om palestinskt självstyre 1993.
Principdeklarationen innebar att parterna Israel
och PLO enats om ett ramverk för förhandlingar om
ett palestinskt självstyre, som i förlängningen skall
kunna leda till en tvåstatslösning.
För att detta skulle bli möjligt måste parterna
komma till tals med varandra. Detta skedde för första
gången i den regionala Mellanösternkonferensen i
Madrid 1991. Där inleddes en dialog mellan israeler
och palestinier men också mellan Israel och de när-
maste arabiska grannländerna Syrien, Libanon och
Jordanien. Senare har Israel träffat ett fredsavtal med
Jordanien.
1995 kom fas två i principöverenskommelsen om
det utvidgade palestinska självstyret på Västbanken
och i Gaza. Det är denna överenskommelse som nu
genomförs. Den är mycket omfattande och gäller sju
speciella områden, t.ex. israeliskt-palestinskt samar-
bete, frisläppande av palestinska fångar och palestins-
ka val.
Under några månader efter överenskommelsen ut-
rymdes samtliga städer på Västbanken, förutom He-
bron, av israelerna och överlämnades till palestinska
säkerhetsstyrkor.
Valet - det första palestinska - ägde rum den 20
januari förra året, alltså för ungefär ett år sedan. EU
fick i uppdrag att övervaka och bistå med viss råd-
givning. Jag var själv med som valövervakare i
Nablus. Valet förlöpte väl. Inga allvarliga incidenter
inträffade, och det betyder att palestinierna i dag har
ett råd och en ordförande, eller president, som är
valda i demokratisk ordning. Det är förstås en styrka i
det kommande fredsarbetet.
Den senaste överenskommelsen som träffades för
bara några veckor sedan gäller staden Hebron, som
israelerna nu utrymmer till 80 %. Uppgörelsen var
mycket försenad på grund av valet och det följande
maktskiftet i Israel, men nu är överenskommelsen
träffad.
Efter fas två följer nu fas tre i principdeklaratio-
nen, som blir den verkligt svåra förhandlingen. Dit
hör Jerusalems framtida status, bosättningarna och
flyktingfrågan. Om några månader börjar dessa för-
handlingar.
När det gäller Jerusalem har både israeler och pa-
lestinier ett krav. Staden skall vara respektive folks
huvudstad. Ett delat Jerusalem, ungefär som vi upp-
levde Berlin innan muren föll, vore mycket olyckligt.
Den öppenhet som trots allt råder i Jerusalem i dag
med tillträde till historiska och religiösa platser måste
bestå hur det än blir med Jerusalems framtida status.
När man nu på allvar börjar diskutera Jerusalem är
det viktigt att man i en framtida överenskommelse
inte bygger in konflikter och anledningar till konflik-
ter.
Bosättningarna är en annan fråga som nu blir fö-
remål för förhandlingar. När man reser i områden där
man ser palestinska byar i dalgångar och judiska
bosättningar på de omkringliggande höjderna utan
några egentliga kontakter mellan de båda folken, inser
man lätt de oerhörda svårigheterna som förhandlarna
kommer att ställas inför.
I Hebron känner de 400 bosättarna ett hot från
palestinierna, som är fler än 100 000, medan palesti-
nierna på många andra platser känner sig hotade av
bosättarna. Hot, rädsla och osäkerhet om vad andra
skall ta sig till är en farlig grogrund som lätt föder
våld. Att hitta praktiska lösningar som håller även för
svåra påfrestningar är nödvändigt. Men parallellt med
dessa samtal måste man skapa förtroende som omöj-
liggör osäkerhet om vad den andra sidan vill och som
minskar rädslan och som möjliggör en framtida sam-
existens.
Herr talman! I dagens regeringsdeklaration ägnas
fredsprocessen i Mellanöstern några rader, bl.a. med
en hänvisning till att Sverige nu utser en grupp som
skall ingå i en internationell närvaro i Hebron under
våren. Av de nordiska länderna är det som bekant
Norge som är mest aktivt i fredsprocessen. Norge har
ju spelat en mycket viktig roll i den senaste processen.
Israel har numera avtal med Egypten och Jordani-
en. Ett avtal med Syrien ser emellertid ut att vara
avlägset, även om uttalanden från både Israels utri-
kesminister David Levy och premiärminister Benja-
min Netanyahu i år antyder att man vill lösa frågan
om Golanhöjderna under Daytonavtalets princip: land
för frihet.
Så sent som i söndags träffades Israels premiär-
minister Netanyahu och palestiniernas president Ara-
fat till ett toppmöte i positiv anda vid gränsstationen
Erez, som man kan läsa om.
Netanyahu sade efter mötet att det var en lovande
början för den fortsatta fredsprocessen, och han tilla-
de att man arbetar i en anda av samförstånd.
Det finns alltså, herr talman, åter ett visst fog för
att se med optimism på fredsprocessen i Mellanöstern.